Etikettarkiv: Poesi

MDCCXII Skall

SkallJag vet inte varför jag har en sådan dragning åt att raljera över hur somliga beskrivningar av och omdömen om konstnärliga verk formuleras, men nu gör jag det igen.

I en recension i Svenska Dagbladet, som beskriver Agnes Gerners diktsamling Skall i positivt analyserande ordalag, läser jag följande meningar: ”Skall är ett djurläte men också ett verb. Ett läte utstött av en varelse som saknar språk och samtidigt en mänsklig föresats, en uppmaning: jag skall, du skall. På så sätt försätter redan titeln oss i ett tillstånd någonstans mellan hjälplöshet och beslutsamhet, mellan det djuriska och det mänskliga.”

Jo, jag håller med om slutsatsen att ”skall” är ett välvalt ord på grund av sina dubbla betydelser, men det försätter mig inte i något särskilt tillstånd alls.

En tisdagskväll i början av augusti stod jag lite i bakgrunden på Rönnells under releaseevenemanget för Skall (det blev helt fullt när alla var på plats, så bilden nedan är lite missvisande), där författaren läste upp några valda delar och förlagsrepresentanten pratade lyriskt om reaktionerna boken fått dittills.

Nu, två månader senare, har jag läst den lilla boken med det tilltalande omslaget och formatet. Jag gillar ändå hur Svenska Dagbladet-recensenten förklarar dikternas djurtema, men läste själv, för ovanlighetens skull, mer oreflekterat och kom snart in i textens bildvärld, tämligen tolkningsfritt. Kanske försattes jag i något slags tillstånd, trots allt.

IMG_6409

Så här kunde det låta:

De cirklar fortfarande omkring oss,
rävarna
Deras faluröda päls
antyder ett blodsband:
vårt hus och deras kroppar

MDLXXXIII Blandad poesi bland böcker och bokmänniskor

20140614-123805-45485232.jpg
Kvällens båda poesiuppläsare justerar glasögonen.

San Francisco-poeten Maketa Smith-Groves var en mycket fin uppläsare av sina dikter ur samlingen Red Hot on a Silver Note med flera publikationer. Spontan, trevlig, glad och stolt på det där bra amerikanska sättet, som inte viftar bort egna prestationer utan istället gärna lyfter fram både bedrifter och utmärkelser.

Helene Polite, änka efter amerikanske Allen Polite, berättade om sin makes resa från femtiotalets konstnärskretsar i Greenwich Village till Stockholm, där han fortsatte att måla och skriva poesi, men inte publicerades. Postumt har tre poesisamlingar getts ut.

De två, tre stolsrader som ställts fram till poesikvällen på The English Bookshop i veckan blev fullsatta, och själv var jag i så pass god tid den här gången att jag fick en av skinnfåtöljerna, som jag markerade med mina saker när jag gick och hämtade ost och kex, medan trivseljazz spelades från någon liten högtalare någonstans och butiken började fyllas. The English Bookshop vet hur man sätter rätt stämning.

Till poesikvällen för några veckor sedan kom jag däremot sent, direkt från jobbet, och Mireia försökte hålla en plats åt mig, men det var så fullt och trångt att det inte var möjligt. Istället dundrade jag in genom dörren när det just börjat – jag visste ju hur mycket klockan var, varför kunde jag inte ha smugit in lite diskret? – och började snitsla mig fram, via den lilla ytan som fungerade som scen, till en stol längre bak som var ledig. Den gången var det releaseevenemang för 2014 års upplaga av det årliga poesi- och prosamagasinet Two Thirds North som ges ut av Engelska institutionen vid Stockholms universitet. Några av de bidragande skribenterna av olika nationaliteter var på plats och läste korta stycken. Här är några små smakprov (den sista texten är av Johannes Anyuru, uppläst av två andra, på svenska och engelska).

MCDXLVII Nora Gomringer på Goethe-institutet

20140213-231045.jpg
Trotsade förkylningssymtomen i kväll och gick på det första tillfället i en evenemangsserie kallad Soundtrack på Goethe-institutet. Den tyska spoken word-poeten Nora Gomringer, som jag hörde på bokmässan 2011, läste ett antal dikter och den svenska poeten Cecilia Hansson läste dem i svensk översättning. Två violinister, systrarna Eva och Anna Lindal, spelade mellan uppläsningarna.

Jag uppskattade verkligen kvällen, men hade gärna velat uppleva ännu mer Nora Gomringer, som är en scenpersonlighet av rang, särskilt vid uppläsningar, förstås, men även under mellanprat. Tråkigt nog förstår jag bara hälften, och när det går fort mindre än så, men trots det går det att ta till sig ordströmmen. Och hennes dikter vinner definitivt på att höras.

Det var mycket folk på plats, och jag blev lite förvånad när jag fick höra att evenemanget skulle pågå från 18.30 till 21.00, varav en och en halv timme skulle vara eftermingel, men precis så verkade det bli, om inte längre. De flesta tycktes stanna kvar efter det timslånga poesiprogrammet, vilket nog är beroende av att ganska många känner ganska många andra. Kollegan Alice från Stadsbiblioteket var där, och som två programarrangörer på program hade vi mycket att prata om, varefter vi växlade några ord med Goethe-bibliotekarien Maria och den nya, energiska programkoordinatorn Anne. Alla har vi mycket på gång under våren som vi försöker locka varandra till.

MCCCXXXIX ”Kristallskrift” eller ”Årets kanske smalaste kulturevenemang”

20131104-220139.jpg
Ibland arrangerar biblioteken så oemotståndligt smala evenemang. I kväll stod två poeter, en svensk och en norsk, och läste sina dikter inför publik på Almedalsbiblioteket i Visby, vilket samtidigt visades via Skype på Stadsbiblioteket i Stockholm och Arvika Bibliotek. Dan Gustavsson och Gunstein Bakke hade mycket olika uppläsningsstil, men upplevelserna blev ganska likartade, i och med att Dan Gustavssons dikter var så långsamma och abstrakta att man bara kunde sitta och lyssna på ordströmmen och Gunstein Bakkes nynorska så svårbegriplig för mina öron att hans dikter strömmade ungefär lika diffust. Den förstnämnda tilltalade mig mest (men på grund av språkförbistringen blir inte jämförelsen riktigt rättvis).

Vi var sju åhörare plus de två arrangörerna, mina kolleger Anders och Alice, i den trivsamt roströda Poesibazaren där programmet visades på skärm i form av en stor Skype-bild från Almedalsbiblioteket, en liten där vi själva syntes och en lika liten från Arvika, där kameran vette rakt ut i ett tomt utrymme där en bibliotekarie nervöst gick fram och tillbaka med jämna mellanrum (nämligen Mikael, som jag hade en del kontakt med för två år sedan, under sociala medier-kursen Delning). I Arvika hade man ljud från Almedalsbiblioteket men fick inte bilden att fungera, tråkigt nog.

Efter uppläsningarna gjorde kameran ett svep över publiken i Visby, där en och annan vinkade glatt, biblioteksbesökare till biblioteksbesökare på olika håll i landet. Under tiden greppade Alice mikrofonen och berättade om nästa samarrangerade program, om den indiske poeten och kompositören Rabindranath Tagore som tilldelades Nobelpriset i litteratur för 100 år sedan. 2 december är det alltså stockholmarna som har gästerna hos sig, medan Visby och Arvika visar programmet via Skype.

Läs om detta och övriga program i Poesibazaren här.

MCXXXIV Poesikvällen med Ann Smith

20130517-091405.jpg
Vem som vill sitta på ett fönsterlöst bibliotek en vacker majkväll och höra poesi? Några, faktiskt, och de fattade ett bra beslut. Andreas Åberg (min kollega Nikes man) höll först en presentation av Ann Smiths poesi och sedan läste och berättade Ann, ett lagom långt, fint program. Hon sålde alla böcker hon tagit med sig och flera stannade kvar och pratade en bra stund.

DCCCXCVIII Vägens koral

20121112-234514.jpg
Nu har jag läst den här högt ett par gånger. Den är fin. Rytm, rim, innehåll.

Vägens koral

På väg genom levnadens dagar och år
vill jag stanna i stillhet ibland
för jag tvekar och ängslas som någon som går
i ett väglöst och farofyllt land.
En gammaldags vägfararbön kan väl då
bli ordet på vägen: Med Dej vill jag gå,
med Dej som vill leda mej rätt med Din hand,
med Dej som har skapat min värld.
Med Gud går min färd!

Den vägen som går till en himmel en gång,
så förkunnar min vägfararbön,
den är oviss och farlig och tröttsam och lång
men just därför blir hemkomsten skön.
Och dröjer jag stilla vid vägen ett slag
får jag en aning om redan idag
att vilan jag hoppas få njuta som lön
långt mer än all möda är värd.
Till Gud går min färd!

Ur En aning av evighet av Atle Burman (1998).

DCCCLVII Giannina Braschi om Drömmarnas imperium i Poesibazaren

20121009-000539.jpg
Giannina Braschi syns tyvärr inte där hon sitter mitt emellan sina två svenska översättare, Helena Eriksson och Hanna Nordenhök. Dessa tre gästade fullsatta Poesibazaren på Stadsbiblioteket i kväll, där de läste bitar ur samlingen Drömmarnas imperium, berättade om Gianninas författarskap och svarade på faktiskt ganska många publikfrågor.

Uppläsningarna var hörvärda och svaren på frågorna intressanta, till exempel när det gällde Gianninas skildring av 11 september. Hon var där när det hände, ett kvarter ifrån World Trade Center, och den känsla hon beskriver att hon hade var inte så mycket rädsla som samhörighet, hon var en del av ett kollektiv som strävade efter att överleva. Det påminner om en egenskap hos Anne på Grönkulla som jag alltid kommer tillbaka till, nämligen hennes förmåga att romantisera till och med livshotande situationer, som när hennes bästa väns lillasyster blir allvarligt sjuk. Precis allt går att betrakta från minst två håll. I hemska situationer kan man välja att se det poetiskt dramatiska i utsattheten, hjältemodet – eller känslan av samhörighet.

Jag fäste mig också vid svaret på frågan om hur det går till när hon skriver sina dikter, om hon skriver allt i ett svep eller sitter och filar länge. ”Allt i ett svep”, svarade Giannina. ”När jag skriver har jag tänkt och tänkt så länge att jag inte tål att tänka mer. Att skriva är det sista jag gör, inte det första.”

Härmed inte sagt att jag greppade allt som lästes och sas. Texterna och tankarna var svårgenomträngliga. Att Svenska dagbladets recensent tyckte detsamma är ett slags tröst.

CDLXXXVI Nobelhelgen på Sture


I dag var det stillsam postnobelstämning på Sture bibliotek. Vi bjöd på choklad som var över från gårdagens evenemang – Torsten Wahlund var återigen på plats och läste Tranströmer, den här gången en serie dikter, både äldre och nyare. Programmet blev totalt en timme långt med bensträckare i mitten, och under pausen var Torstens headset på, vilket innebar att hans: ”Hej hej! Tack för senast!” när han såg mig hördes i hela lokalen. Uppläsningen var riktigt, riktigt bra, och Torsten var fullständigt oberörd av skrikande barn utanför biblioteket, klamp i trappan, förbipasserande låntagare.

Början på dikten Allegro var finast: ”Jag spelar Haydn efter en svart dag och känner en enkel värme i händerna.” Vad jag gillar? Att man kan styra över sin attityd till livet och världen och omständigheter. En dag då allt gått åt skogen eller man fått tråkiga besked är bara jobbig. En ”svart dag” är något starkt, djupt melankoliskt, något man oundvikligen måste gå igenom, en prövning. Och vid den dagens slut kan man slötitta på TV och äta chips för att skingra tankarna, eller också kan man spela Haydn, eller något annat man gillar, lägga dagen bakom sig och låta livsglädjen komma sipprande tillbaka. (Det här är mina högst personliga associationer, Tranströmer får ursäkta.)