MDCCXVIII Tapas i Farsta

IMG_8001.JPG

Mireia flyttade i somras in i ett ledigt rum i Sofias lägenhet i Farsta och det firades i går med hemlagat katalanskt och högljutt prat – på svenska nästan hela tiden, Mireia har gjort massiva språkframsteg, och hon hoppade nästan jämfota av lycka när hon fick en svensk-spansk bildordbok av oss i inflyttningspresent.

En bit in i middagen kom hon med nyheten att hon från januari kommer att bo i Kristineberg. Vi begärde därmed att bli bjudna på uflyttningsmiddag, ytterligare en inflyttningsmiddag och därefter – eftersom tre av oss församlade då kommer att bo på samma ö – tapas varje fredag.

MDCXXVII För och emot färdigriven ost

Det senaste Kluvet land-programmet i P1 har rubriken ”Latheten och den färdiga matkassen” och tar upp vissa fördelar med färdigpackade, ibland färdigkomponerade och ofta hemlevererade, matkassar. Det mest uppenbara är att kunden sparar tid, och den missade upplevelsen att själv se, känna på och välja ut varor i affären behöver man inte sörja, eftersom det för det mesta handlar om att plocka på sig förpackningar där själva maten kanske inte ens syns.

Men så snart det började pratas om utvecklingen av våra mathandlingsvanor ur psykologiska och ideologiska perspektiv var tonen cynisk och uppgiven. De intervjuade upprepade att vi blir latare och latare och helst köper färdigriven ost – otänkbart för den äldre generationen – och det faktum att vi inte ens behöver gå till affären gör oss ensamma och isolerade.

Även om jag inte kan sia om framtiden vill jag gärna påminna om den motsatta trenden, som anammats av Söderhipsters, Solsidanbor och säkert många andra, nämligen långkoket, surdegsbaket och annan mattillredning som tar tid, är naturlig, baseras på noggrant utvalda råvaror och antingen är ren och enkel men förstklassig eller också avancerad och komplex. För en hemmakock av den skolan är det hel ost – helst från manuell ostdisk – som gäller.

Men framför allt vill jag opponera mig mot tanken att genvägar som färdigrivet och hemlevererat per automatik gör oss till soffpotatisar. Jag tror att den som var en soffpotatis från början säkert tar chansen att soffa till sig ännu mer, medan den som är aktiv faktiskt kan använda den sparade tiden till något bättre. Vem saknar att gå ner till sjön med tvättbräda och lägga många timmar och massor av muskelkraft på det som tvättmaskinen tar hand om på 45 minuter? Finns det några sjötvättsaktivister där ute? Vem vet, det kanske det gör.

Om man snarare ogillar tanken att det som alla samhällsgrupper klarat så länge själva, plocka ihop och bära hem matvaror, nu återigen läggs på betald personal så kan man ju ta i beaktande att formen är ny. Vad är bättre eller sämre, att jag tar min plastkorg och lyfter ur varorna en och en så att en kassörska kan scanna streckkoder eller att jag sitter hemma och klickar iväg en elektronisk beställning till någon som går runt i en lagerlokal och samlar ihop de varor jag vill köpa? Och varför skulle någotdera vara dåligt över huvud taget?

Jag gillar Kluvet land och dess ambition att, under den här säsongen, lyfta fram tjänstesamhället och att ”allt fler jobbar med att serva andra”, men vill inte gärna att diskussionen ska hamna i ett nedvärderingsträsk, med nedvärdering både av personer i serviceyrken och av kunderna som köper deras tjänster. Själv har jag fått prova flera olika roller i yrkeslivet, inklusive kassörskans, och har betydligt oftare haft anledning att prata om skillnader mellan olika yrkesutövare på ett helt annat sätt, nämligen mellan de proffsiga och de oproffsiga. Under mina nu många år som bibliotekarie har jag varit akademiker i ett serviceyrke – ett förhållande som är värt en egen framtida bloggpost – och har förstås även med andra yrkesutövare att göra, till exempel städare, den klassiska gruppen serviceutförare. Gissa om jag har en uppfattning om den kunniga och engagerade städerska som delade min känsla för biblioteket och genast tog sig an det för oss båda sorgliga klottret i entrén och en helt annan för det städteam som nyligen fick i uppdrag att damma bibliotekets hyllor med fullständig oordning bland böckerna som följd.

För att återgå till mattrender hörde jag i går ett annat P1-program, nämligen det sista Kino-avsnittet före sommaruppehållet, ”Mat på film och The Trip to Italy”, där man bland annat tog upp dokumentären Foodies och hade samtal med matnördar som Niklas Ekstedt och Karsten Thurfjell. Intressant, underhållande och långt, långt från färdigrivet.

MDCXV Kantonesiskt på Kungsholmen

10405572_10152068467127574_6306636870074408022_nI födelsedagspresent av Jenny F fick jag en kantonesisk middag, en försmak av vårt äventyr i höst, även om vi förstås inte är helt säkra på att maten på Restaurang Hong Kong på Kungsholmen smakar som maten i Hongkong.

Vi åt vårrullar, dumplings, kyckling och anka och sedan glass och inlagd ingefära respektive friterad banan. Höjdpunkten var den lilla fågelskulpturen av morot.

20140711-100706-36426614.jpg

MDLXIII Helstekt, fågelfylld kossa

I höst är Historieätarna tillbaka. Häromveckan var jag och Lena i Rosendals trädgård och provsmakade 1500-talsmat tillsammans med Erik XIV och … hans fru, antar vi.

20140523-095114-35474244.jpg

Menyn kretsade kring en helstekt kalv fylld med fåglar – två kalkoner och ett antal kycklingar och vaktlar. Ett dygn hade det tagit kocken Göran Svartengren att tillreda det hela.

20140523-095114-35474412.jpg

Lena hade sett den öppna inbjudan till grillfest i 1500-talstappning på Historieätarnas Facebook-sida och jag trodde att det skulle krylla av folk, men vi var inte många själar som inte tillhörde själva inspelningsteamet. När vi hade stått där ett tag i grillrök och iakttagit det präktiga djuret kom de två huvudpersonerna. Vi som utgjorde undersåtarna instruerades då att ställa upp oss lite mer organiserat och kungaparet gjorde en värdig entré med vinkningar och handskakningar framför filmkameran

20140523-095114-35474567.jpg

Därefter var det äntligen dags för festmåltid. Kocken skar och kung Erik höll i fatet och fick provsmaka de första bitarna av det han växelvis under högtidliga utrop kallade ”oxen” och ”kossan”, får se vilket som kommer med i programmet. Sedan arbetade två man med att skära loss köttstyckte efter köttstyckte och plocka ut fåglarna.

20140523-095114-35474737.jpg

En bit bort skars bröd, en majonnäs rördes ihop och vitlök, kirskål, spansk körvel och libbsticka preparerades i fina gröna högar.

20140523-095115-35475064.jpg

Vad gott det var! Jag åt kalvkött och både kalkon och kyckling, tror jag, men ingen vaktel. Det fanns ganska gott om dem, men sättet att äta dem var inte särskilt tilltalande. De som frågade fick veta att man bara började gnaga på de små grillade fåglarna och så fick man spotta ut ben och annat som man inte kunde tugga i sig. Men i övrigt var jag inte blyg. Det fick man för övrigt inte vara. ”Ät! Var inte blyga!” sa kocken gång på gång. Inte så konstigt, det var ju precis hur mycket mat som helst. Jag gjorde till och med i ordning en extra macka med generöst med kött och grönt som jag svepte in i servetter och tog med mig hem.

20140523-095115-35475204.jpg

Miljön var väl inte alldeles 1500-talsanpassad, men trevlig och grön, efter ett regn som upphörde strax innan festligheterna började och som kom tillbaka när vi var klara. Jag och Lena tog Djurgårdsfärjan till Slussen där vi skildes åt för att gå hem och plugga vidare. Det här var nog den mest intressanta paus från studierna jag någonsin haft.

MCCCLV Man träffas för sällan, men plötsligt blir det av

”Dumplings och te hos Charlotta och Henrik” var länge en kalenderanteckning som låg en bra bit bort i framtiden, men i helgen som gick – äntligen! Jag och Sofia tillbringade ett dygn i Skövde med tidigare Stockholmsvännerna som flyttat dit och bor i radhus, Charlotta jobbar på förskola och Henrik är pastor i Skogsrokyrkan.

Mobilbilder
Det är klart att man såg fram emot middagsmenyn, Henrik är en mästare vid spisen. Efter att vi hämtats på stationen och kört en vända då vi fick stans sevärdheter utpekade för oss – inklusive fem, sex kyrkor av olika tillhörighet – stannade vi till på parkeringen utanför Kvantum, där Henrik skulle köpa kompletterande middagsingredienser och frukostmat. Jag, Sofia och Charlotta pratade på där i bilen medan Henrik klev ut och sa att det nog skulle gå fort, men det dröjde bara någon minut innan Sofia sa att hon gillar ju att gå på mataffärer, och jag tänkte samma sak. Charlotta fick lov att ringa upp Henrik för att fråga hur lås-och-larm-fjärrkontrollen till deras lånade bil fungerade och inledde samtalet med ett angeläget: ”Hej! De tycker om mataffärer!” Vi var lite som två entusiastiska barn i Charlottas förskolegrupp. Inne i affären hittade vi kristallkronor över smörgåsmaten och bjudpepparkakor och imponerades av Henriks varuuppställning i kundkorgen. Där fanns också en docka med tomtemask över, där man skulle gissa vem som fanns bakom masken. Med ledning av det vita med gröna skiftningar som skymtade gissade jag på Ahmed the Dead Terrorist, vilket Sofia också skrev på tävlingslappen, men med tanke på ögonfransarna kan det lika gärna ha varit en Barbie.

Mobilbilder1
Det blev misosoppa med tillbehör följt av dumplings med sweet chilisås och en sås köpt av en bekant kinesisk kvinna i hennes butik. Hon tillagar den under 30 dagar. Mycket god. Paus för bildvisning – både jag och Henrik och Charlotta var i USA i juli och Sofia i september – och därefter en wokrätt med kyckling och ris som Henrik var mycket missnöjd med och vi andra tyckte var jättegod. Jasminte till.

Mobilbilder2
Nästa dag var vi med på gudstjänsten i Skogsrokyrkan, då en inbjuden talare predikade, men både Charlotta och Henrik hade sina inslag framme på estraden. Utöver dem två är två familjer som tidigare var med i Korskyrkan i Stockholm nyligen ditflyttade, så jag och Sofia smälte in utan problem. Förutom att det var en fin gudstjänst är det förstås kul att ha en egen bild av hur det ser ut i Charlottas och Henriks kyrka.

Mobilbilder4
När vi kom hem igen åt vi indiskt, kycklinggryta med ris och sallad och pappadam och naan och raita och chutney. Jag hade mat i munnen fram till ögonblicket då vi var tvungna att åka iväg till stationen.

USA-bilderna Charlotta och Henrik tagit hade filmtema, med referenser till kända filmer. Jag fick inspiration till detsamma när vi passerade det lilla centrumet i Ryd i Skövdes utkant, varifrån jag skickade en bild till brorsan och bad honom gissa filmen. Zoomar man in ser man skylten där det står ”Napoli” och ”Restaurang Pizzeria Café”. Syftar givetvis på Snowroller – Sällskapsresan 2, där Rudi, krögare på Katzenhütte, berättar för Gullan att han lärt sig svenska i Säffle, där han jobbade på Pizzeria Napoli. Brorsan tog det på en gång.

MCCXLV Minipizza!

20130818-170403.jpg
Crème Bonjour med rökt renkött på Polarknäcke smakar exakt som capricciosa. Alltså exakt. Jag kan inte riktigt förklara varför, men det är sant. Ost, rökt kött, hårt gräddat bröd, det är på pricken.

CMLX Kinas mat

Screen Shot 2013-01-03 at 11.34.00 PM
På tre dagar har jag sett samtliga åtta avsnitt av Kinas mat. Så lärorikt, underhållande, respektfullt, enkelt, snyggt. Programledaren – kinesisktalande svensk – besöker olika kök, marknader, odlingar och hem, alltid nära yrkes- och privatpersoner som berättar personligt om råvaror och tillagning. Se programmen på SVT Play innan de försvinner!