MMCCI Julia Rothmans guide till New York och food tour på Lower East Side

I går kväll kom så äntligen snön och la sig i ett ganska tunt men ändå vitt skikt på balkongen och taken här utanför fönstren och jag la mig pladask på soffan med en seriebok och en knäckemacka med mammas lantpaté. För en dryg vecka sedan gick jag runt på Strand på Broadway och hittade tre böcker jag ville ha (och betalade också i kassan för en av böckerna i Lenas lite större hög, så att vi båda skulle komma upp i summan som krävdes för att böckerna skulle packas i en fin tygkasse), och en av dem var Hello NY av Julia Rothman. Utifrån sin egen uppväxt, personliga iakttagelser och intervjuer med några olika personer – pappa, vänner, yrkespersoner runtom i stan – presenterar hon New York och dess olika delar. En ganska välbalanserad blandning av unika uppgifter och det klassiskt välbekanta.

När jag öppnade uppslaget om Lower East Side (som syns här) fanns där fyra tips på ställen att besöka varav tre ingick i den food tour Lena och jag gick i det området. Ett av ställena fick vi bara beskrivet av guiden medan vi stod utanför, de andra två testade vi. Bläddrar man till slutet av boken finns tre Lower East Side-tips till, ett doughnutcafé och en butik som bara säljer pickles – båda ingick i touren – och ett dumplingställe där vi inte var. Men det enda stopp på matvandringen som inte tas upp i boken var ett dumplingställe.

Under mina kanske tio resor – jag har tappat räkningen – till New York i vuxen ålder har jag inte förrän den här gången gått någon stadsvandring eller annat slags guidad tur, inte ens på museum. Att jag inte gått någon museivisning beror på att museerna oftast blivit bortprioriterade i konkurrens med så mycket annat, före årets resa har det bara blivit ett besök på MoMa och ett på Guggenheim, båda ganska spontana. Stadsvandringar i Stockholm är ju bland det bästa jag vet, men på en sådan känner man sig inte som en turist i en skock turister. Det har ju en del att göra med att jag de facto inte är turist i Stockholm, men också att de vandringar jag går är på svenska och med andra ord i turistväg rimligen bara lockar till sig sådana som bor på andra håll i Sverige, och jag misstänker att de är i minoritet. Alltså är det framför allt vi lokalhistoriskt intresserade stockholmare som utgör skocken, med vissa inslag av stockholmsbesökare. I New York lär det vara helt annorlunda, jag skulle bli mycket förvånad om den stora mängd guidade turer som erbjuds drar till sig New Yorkers i någon större utsträckning – och jag ska inte låtsas att jag inte vet att mitt val att hoppa över dessa turer är ett uttryck för ren och skär resesnobbism, för många av dem är säkert bra.

Så vad fick mig att vilja gå en food tour på Lower East Side tillsammans med andra New York-besökare från olika delar av världen? Kanske har runt tio resor gett mig lite extra trygghet – det brukar bota snobbism – men ännu viktigare var det specifika ämnet. Ju smalare desto mer intressant och desto mindre hejigt kameraviftande turistigt. Och anledningen till att jag över huvud taget började göra research var att mamma häromsistens visade en artikel om just food tours i New York. Många lät fantastiska, de i artikeln och andra jag läste om – och var hur dyra som helst. Till slut fastnade jag för Free Tours By Foot och deras food tours, vilket förstås inte är gratis matvandringar, men man betalar bara för det man har lust att äta och ger valfri summa i dricks till guiden.

Lower East Side är immigrantkvarter som bara de senaste tio åren blivit gentrifierade. En rad olika grupper hamnade där genom åren, varav många från Östeuropa och många judar. Guiden, en mycket inspirerande sådan, stannade till på olika platser för att berätta valda delar av historien, som att många av de fattiga invandrarna försökte tjäna pengar på mat som de tillredde hemma och sålde från kärror, innan de eventuellt, och i så fall efter flera år, hade råd att skaffa en lokal. Vissa var först tvungna att tjäna ihop till kärran. Ett exempel på en verksamhet som började med försäljning från kärra är Yonah Schimmel Knish Bakery på East Houston Street, där vår vandring började. Den rumänska rabbinen Yonah Schimmel sålde sina potatisfyllda degknyten från 1890 och tjugo år framåt innan själva butiken kunde köpas, och den ligger kvar än i dag. Lena och jag var på plats ganska långt före guiden och Lena köpte en knish på en gång. Jag nöjde mig med att smaka lite, det var väldigt mäktigt, men gott.

Nästa anhalt var Prosperity Dumpling på Eldridge Street, ett hål i väggen med några sittplatser och ytterligare ett hål in till köket. Jag var först i kön, men de som stod där inne och lagade mat reagerade inte på en lång stund, trots att de omöjligt kan ha missat att en stor grupp just ramlat in. Till slut fick jag ögonkontakt, bad om ”chives and pork dumplings”, de godaste enligt guiden, och dessutom oförskämt billiga. Nu var jag ganska säker på att min beställning blivit uppfattad, men jag fick inget svar och kunde bara iaktta hur killen där inne började förbereda ett antal frigolitlådor, varav jag hoppades att en skulle vara till mig. Till slut fick jag mina dumplings och kunde sätta mig i fönstret och äta, och efter en stund hörde jag guiden säga till någon i gruppen att man får stirra på dem tills man får respons. Av flera skäl var alltså de här mycket goda och mycket prisvärda dumplingsarna mycket lätta att gå miste om. Jag hade inte valt att gå in om jag inte kände till stället och hade jag ändå gått in kanske jag hade vänt i dörren för att jag känt mig ovälkommen. Men nu vill jag gärna återkomma.

Vädret var inte särskilt promenadvänligt, men vi höll ut. Här har vi stannat utanför en lokal som fram till nyligen varit ett bageri, vars historia guiden berättade om, inklusive sina personliga minnen från det. Men det bästa med stoppet var ugglan. Dagen innan hade vi passerat den på väg mellan Koneko Cat Cafe och tunnelbanan som skulle ta oss till Brooklyn. Jag fotade ugglan och la upp bilden på Facebook och ångrade att jag inte noterat vilken gata jag sett den på. Hur stor är chansen att nästa dags food tour slingrar sig runt i precis samma kvarter och att ett av stoppen görs exakt vid ugglan? Manhattan blev plötsligt oändligt litet. Ugglan finns för övrigt på Suffolk Street nära korsningen med Rivington Street.

Jag vet inte hur jag fick nys om Pickle Guys, den märkliga butiken som mer eller mindre utgörs av tunnor med syrade grönsaker, men den har stått på min lista ett tag och det var väldigt kul att i det här sammanhanget bli lotsad just dit. Jag köpte en decimeterlång syrad gurka som jag knaprade i mig på en gång och en annan i gruppen köpte ananas, som man oväntat nog också kunde få syrad, och jag fick smaka en bit. Skulle vilja testa allt möjligt egentligen, jag älskar ju inlagda grejer.

Det här bilden blev inte särskilt aptitlig, men nästa stopp var Doughnut Plant, betydligt mer stylish än Dunkin’ Donuts och andra kedjor av det mer grälla slaget, och där fastande både jag och Lena för smaken ”marzipan” på julmenyn, så vi delade en doughnutstjärna med marsipansmak. Mums.

Sista stoppet var sugar Sweet sunshine Bakery (ja, versalt S bara i Sweet), där vi åt smarriga cupcakes, småpratade lite med trevlig personal och kollade in fotoväggen med stamkunders hundar. Jag som ränner på caféer och konditorier oavbrutet tyckte faktiskt att det var roligare att få tips på ställen som inte hade just sötsaker, men vill man ha cupcakes med kaka som faktiskt smakar något är det här stället ett bra val.

Och vill man läsa Hello NY, där alltså fyra av de här fem tipsen ingår, bland mycket annat, så kommer man inom kort att kunna låna den på Sture bibliotek, dit jag kommer att skänka den. Vi kommer sannolikt inte att ha den i beståndet så länge, det är ju de tre senaste årens litteratur som gäller och boken är från 2014, men när vi släpper den går den förmodligen vidare till ett annat bibliotek. De allra flesta av Sturebibblans grafiska romaner hamnar där på mitt önskemål och för böcker om New York gäller samma sak. Grafiska romaner om New York kan man vara nästan helt säker på att jag ligger bakom.

MCMLI Fyrfruktsallad

Äter av gårdagens fruktsallad, efterrätten till den anspråkslösa middag jag bjöd Lotta på här hemma i går. Hon hade frågat om hon skulle ta med något och jag bad henne köpa två sorters frukt eller bär som inte var banan (som jag inte tycker om), apelsin eller druvor (som jag redan köpt). Utan att veta hur det skulle användas kom hon med en ananas och en ask blåbär och utan att veta vad slutresultatet skulle bestå av förberedde jag en fruktsallad. Ett ytterst enkelt överraskningsmoment. Man har inte roligare än man gör sig.

MDCCCXXIX Ugnsrostat

2015/01/img_1089.jpg

Andelen potatis skulle ha varit större – det blir ganska sött med så mycket rödbeta, morot och kålrot – men färgerna är fina.

Det blev en stor batch gjord i kväll, mer än på bilden, och händerna ser ut att ha grävt i jord hela dagen efter allt skalande och skärande av rotfrukter i olika färg. Nästa gång ska jag ha handskar.

Lyssning vid köksbänken: Ekots lördagsintervju, Medierna, Vetenskapsradions veckomagasin och Vetenskapsradion Historia. Det sistnämnda var kanske allra mest intressant eftersom det handlade om mikrohistoria, enskilda, vardagsnära, okända företeelser som är minst lika intressanta som de stora skeendena och profilerna, ett område där vi nog kan bidra rätt bra på Stockholmskällan.

Tittande under flera plåtars ugnsrostning: Historiska personligheter om Henrik VIII, Marie Antoinette och Napoleon. Lite mycket rock’n’roll i min smak, men lärorikt.

MDCCXVIII Tapas i Farsta

IMG_8001.JPG

Mireia flyttade i somras in i ett ledigt rum i Sofias lägenhet i Farsta och det firades i går med hemlagat katalanskt och högljutt prat – på svenska nästan hela tiden, Mireia har gjort massiva språkframsteg, och hon hoppade nästan jämfota av lycka när hon fick en svensk-spansk bildordbok av oss i inflyttningspresent.

En bit in i middagen kom hon med nyheten att hon från januari kommer att bo i Kristineberg. Vi begärde därmed att bli bjudna på uflyttningsmiddag, ytterligare en inflyttningsmiddag och därefter – eftersom tre av oss församlade då kommer att bo på samma ö – tapas varje fredag.

MDCXXVII För och emot färdigriven ost

Det senaste Kluvet land-programmet i P1 har rubriken ”Latheten och den färdiga matkassen” och tar upp vissa fördelar med färdigpackade, ibland färdigkomponerade och ofta hemlevererade, matkassar. Det mest uppenbara är att kunden sparar tid, och den missade upplevelsen att själv se, känna på och välja ut varor i affären behöver man inte sörja, eftersom det för det mesta handlar om att plocka på sig förpackningar där själva maten kanske inte ens syns.

Men så snart det började pratas om utvecklingen av våra mathandlingsvanor ur psykologiska och ideologiska perspektiv var tonen cynisk och uppgiven. De intervjuade upprepade att vi blir latare och latare och helst köper färdigriven ost – otänkbart för den äldre generationen – och det faktum att vi inte ens behöver gå till affären gör oss ensamma och isolerade.

Även om jag inte kan sia om framtiden vill jag gärna påminna om den motsatta trenden, som anammats av Söderhipsters, Solsidanbor och säkert många andra, nämligen långkoket, surdegsbaket och annan mattillredning som tar tid, är naturlig, baseras på noggrant utvalda råvaror och antingen är ren och enkel men förstklassig eller också avancerad och komplex. För en hemmakock av den skolan är det hel ost – helst från manuell ostdisk – som gäller.

Men framför allt vill jag opponera mig mot tanken att genvägar som färdigrivet och hemlevererat per automatik gör oss till soffpotatisar. Jag tror att den som var en soffpotatis från början säkert tar chansen att soffa till sig ännu mer, medan den som är aktiv faktiskt kan använda den sparade tiden till något bättre. Vem saknar att gå ner till sjön med tvättbräda och lägga många timmar och massor av muskelkraft på det som tvättmaskinen tar hand om på 45 minuter? Finns det några sjötvättsaktivister där ute? Vem vet, det kanske det gör.

Om man snarare ogillar tanken att det som alla samhällsgrupper klarat så länge själva, plocka ihop och bära hem matvaror, nu återigen läggs på betald personal så kan man ju ta i beaktande att formen är ny. Vad är bättre eller sämre, att jag tar min plastkorg och lyfter ur varorna en och en så att en kassörska kan scanna streckkoder eller att jag sitter hemma och klickar iväg en elektronisk beställning till någon som går runt i en lagerlokal och samlar ihop de varor jag vill köpa? Och varför skulle någotdera vara dåligt över huvud taget?

Jag gillar Kluvet land och dess ambition att, under den här säsongen, lyfta fram tjänstesamhället och att ”allt fler jobbar med att serva andra”, men vill inte gärna att diskussionen ska hamna i ett nedvärderingsträsk, med nedvärdering både av personer i serviceyrken och av kunderna som köper deras tjänster. Själv har jag fått prova flera olika roller i yrkeslivet, inklusive kassörskans, och har betydligt oftare haft anledning att prata om skillnader mellan olika yrkesutövare på ett helt annat sätt, nämligen mellan de proffsiga och de oproffsiga. Under mina nu många år som bibliotekarie har jag varit akademiker i ett serviceyrke – ett förhållande som är värt en egen framtida bloggpost – och har förstås även med andra yrkesutövare att göra, till exempel städare, den klassiska gruppen serviceutförare. Gissa om jag har en uppfattning om den kunniga och engagerade städerska som delade min känsla för biblioteket och genast tog sig an det för oss båda sorgliga klottret i entrén och en helt annan för det städteam som nyligen fick i uppdrag att damma bibliotekets hyllor med fullständig oordning bland böckerna som följd.

För att återgå till mattrender hörde jag i går ett annat P1-program, nämligen det sista Kino-avsnittet före sommaruppehållet, ”Mat på film och The Trip to Italy”, där man bland annat tog upp dokumentären Foodies och hade samtal med matnördar som Niklas Ekstedt och Karsten Thurfjell. Intressant, underhållande och långt, långt från färdigrivet.

MDCXV Kantonesiskt på Kungsholmen

10405572_10152068467127574_6306636870074408022_nI födelsedagspresent av Jenny F fick jag en kantonesisk middag, en försmak av vårt äventyr i höst, även om vi förstås inte är helt säkra på att maten på Restaurang Hong Kong på Kungsholmen smakar som maten i Hongkong.

Vi åt vårrullar, dumplings, kyckling och anka och sedan glass och inlagd ingefära respektive friterad banan. Höjdpunkten var den lilla fågelskulpturen av morot.

20140711-100706-36426614.jpg

MDLXIII Helstekt, fågelfylld kossa

I höst är Historieätarna tillbaka. Häromveckan var jag och Lena i Rosendals trädgård och provsmakade 1500-talsmat tillsammans med Erik XIV och … hans fru, antar vi.

20140523-095114-35474244.jpg

Menyn kretsade kring en helstekt kalv fylld med fåglar – två kalkoner och ett antal kycklingar och vaktlar. Ett dygn hade det tagit kocken Göran Svartengren att tillreda det hela.

20140523-095114-35474412.jpg

Lena hade sett den öppna inbjudan till grillfest i 1500-talstappning på Historieätarnas Facebook-sida och jag trodde att det skulle krylla av folk, men vi var inte många själar som inte tillhörde själva inspelningsteamet. När vi hade stått där ett tag i grillrök och iakttagit det präktiga djuret kom de två huvudpersonerna. Vi som utgjorde undersåtarna instruerades då att ställa upp oss lite mer organiserat och kungaparet gjorde en värdig entré med vinkningar och handskakningar framför filmkameran

20140523-095114-35474567.jpg

Därefter var det äntligen dags för festmåltid. Kocken skar och kung Erik höll i fatet och fick provsmaka de första bitarna av det han växelvis under högtidliga utrop kallade ”oxen” och ”kossan”, får se vilket som kommer med i programmet. Sedan arbetade två man med att skära loss köttstyckte efter köttstyckte och plocka ut fåglarna.

20140523-095114-35474737.jpg

En bit bort skars bröd, en majonnäs rördes ihop och vitlök, kirskål, spansk körvel och libbsticka preparerades i fina gröna högar.

20140523-095115-35475064.jpg

Vad gott det var! Jag åt kalvkött och både kalkon och kyckling, tror jag, men ingen vaktel. Det fanns ganska gott om dem, men sättet att äta dem var inte särskilt tilltalande. De som frågade fick veta att man bara började gnaga på de små grillade fåglarna och så fick man spotta ut ben och annat som man inte kunde tugga i sig. Men i övrigt var jag inte blyg. Det fick man för övrigt inte vara. ”Ät! Var inte blyga!” sa kocken gång på gång. Inte så konstigt, det var ju precis hur mycket mat som helst. Jag gjorde till och med i ordning en extra macka med generöst med kött och grönt som jag svepte in i servetter och tog med mig hem.

20140523-095115-35475204.jpg

Miljön var väl inte alldeles 1500-talsanpassad, men trevlig och grön, efter ett regn som upphörde strax innan festligheterna började och som kom tillbaka när vi var klara. Jag och Lena tog Djurgårdsfärjan till Slussen där vi skildes åt för att gå hem och plugga vidare. Det här var nog den mest intressanta paus från studierna jag någonsin haft.