Nej, jag klarade det inte. Målet var 52 böcker 2011, alltså i snitt en i veckan, men ambitionen gjorde sannolikt att jag tog mig igenom fler hela böcker än jag hade gjort annars. Det blev 47, nämligen de här. Långa och korta, svåra och enkla, fiktion och fakta, alla räknades, bara jag läst dem från pärm till pärm.

• Banglatown (2011) av Daniela Wilks. Grafisk roman. 23-årig tjej flyttar till London, har pojkvänsproblem, festar för mycket, saknar sin mamma. Deppig men bra berättad.
• Bibeln i världsperspektiv (1984) av Erland Wendel-Hansen. Brutalt torrt berättad oerhört intressant bibelspridningshistoria. Bloggade om den här.
• De tolv (1985) av Leslie B. Flynn. Innan jag läste den här tyckte jag att jag hade pinsamt svårt att hålla ordning på Jesu lärjungar, men nu känns det bättre. Inte för att jag har så mycket bättre koll, utan för att jag nu vet att de omtalas med olika namn och att några av dem är nästan helt okända.
• Doppler (2005) av Erlend Loe. Lättläst skrattahögtbok med Loes vanliga blandning av humor, melankoli och galenskap. Bloggade om den här.
• Embroideries (2005) av Marjane Satrapi. Grafisk roman. Kvinnliga släktingar (till författaren, får man anta) berättar öppenhjärtigt om relationer i det förflutna. Man vet vad man får när det gäller Marjane Satrapi. Hon är bra.
• Ett litet snedsprång (2010) av Denise Rudberg. För ett antal år sedan läste jag en av hennes chicklitromaner och konstaterade att det inte alls var något för mig. Men så såg jag i en annars pålitlig blogg att Rudbergs ”elegant crime”-debut var värd att testa oavsett vad man tyckt om hennes tidigare böcker, så jag gjorde det. Men nej. Det enda som roade mig var att handlingen vid ett par tillfällen utspelade sig på mitt lilla fik på hörnet.
• Fallet Jesus (2002) av Lee Strobel. Vad säger källgranskningen – är dokumentationen kring Jesus sann eller uppdiktad? Framställningen tyckte jag var fånig och krystad, men själva granskningsredogörelsen högintressant.
• Flickvännen (2009) av Karolina Ramqvist. Många berättar om maffiamän, få berättar om deras flickvänner. I den här romanen står de i fokus. Hur lever de? Hur mycket får de veta? Hur står de ut? Romanen har bra driv och är intressant. Man blir väldigt nyfiken på hur nära verkligheten den kommer.
• Footnotes in Gaza (2009) av Joe Sacco. Undersökande journalistik kring massakrer i Gazaremsans förflutna presenterad i serieform, kan det vara något? Ja! Bloggade om den här.
• Frankenstein (2010) av Jason Cobley, Declean Shalvey och Mary Shelley. Grafisk roman. Den skulle vara så fantastisk, sa de som vet något om äventyrsserier, men jag var kanske inte fullt så imponerad. Men det är en helt okej tolkning av en klassisk berättelse.
• Främmande jord (2009) av Jhumpa Lahiri. Novellsamling. Välberättat om hur kulturkrockar uppstår inom familjen när föräldrarna utvandrat och barnen växer upp i det nya landet. Bloggade bland annat om den här.
• Förtrollningens problem (2010) av Evert Taube. Den här var pinsamt svårläst, ibland förstod jag helt enkelt inte vad han menade, den gode Evert, men vilket hejdlöst spännande liv han levt. Bloggade inför läsningen av den här.
• Förvandlingen (1915) av Franz Kafka. Kortromanen om mannen som en morgon vaknar i insektsskepnad. Den gjorde inget större intryck på mig, men som tur var läste jag den inför en läsecirkel vars diskussioner fördjupade den mycket.
• How I made it to eighteen (2010) av Tracy White. Grafisk roman, eller snarare självbiografi, garanterat 95 % sann, enligt författaren. En skildring av hennes vistelse på en institution där hon fick hjälp att vända på sitt självdestruktiva beteende. Svart men hoppfullt.
• Huvudjägarna (2010) av Jo Nesbø. Efter att ha läst vad andra tyckt verkar jag ha valt sämsta möjliga ingång i Nesbøs deckarproduktion. Ska ge honom ytterligare en chans, så många förtjusta biblioteksbesökare kan väl inte ha fel?
• I hjärtat av Klara (1995) av Bo Ancker. Krångligt uppbyggd, men innehållet är intressant. Hur nostalgisk ska man tillåtas vara när det gäller de gamla Klarakvarteren? Var det mer slum än idyll?
• Jag är inte men jag känner Jag är (2008) av Louie Giglio. Vi vill gärna tro att livet och världen och allt som sker kretsar kring – mig. Det gör det inte. Men var och en är en viktig del i den stora livsberättelsen. Bloggade ett citat här.
• Kafka (2007) av David Zane Mairowitz och Robert Crumb. Ett bra exempel på hur textsidor och serierutor kan komplettera varandra och göra berättelsen både informationstät och lättillgänglig, i det här fallet ett koncentrat av Kafkas liv och verk.
• Kyrkan som aldrig sover – berättelsen om Dream Center (2007) av Matthew Barnett. Det som började som en dröm blev en församling som satsar på drömförverkligande. I Los Angeles International Church – Dream Center – har många utslagna, utblottade och kriminella fått sina liv förvandlade. Det här är grundarens egen berättelse. Bloggade bland annat om den här. (Och Matthew Barnett twittrar här.)
• Mad Men – the illustrated world (2010) av Dyna Moe. En skön mix av företeelser från det tidiga 60-talet presenterade ihop med karaktärer och händelser ur de första säsongerna av Mad Men. Här finns allt från världspolitik till middagsrecept.
• Mina vackra ögon (2011) av Nina Hemmingsson. Seriestrippar. Här ställs alla konventioner på ända. Ibland roligt, ibland sorgligt. Ofta smart.
• Moderna Indien (2006) av Per J. Andersson och Mikael Lindström. Intressant och mångbottnat. Många enskilda indier kommer till tals för att visa på landets utveckling i stort.
• New York Trilogy (1986) av Paul Auster. Det är bara att erkänna  – det här är svårläst, kufiskt, bisarrt. Men klassiskt, och jag är glad att jag tog mig igenom alla tre delar med sina sorgliga existenser.
• Norrtullsligan (1908) av Elin Wägner. Den här tyckte jag om. Framför allt är det förstås ett inlägg i kvinnosaksdebatten – varför har de kvinnliga kontoristerna så löjligt låga löner och varför kan inte deras överordnade respektera deras personliga integritet? – men bilden som lever kvar starkast i huvudet är bostaden på Norrtullsgatan där fyra unga kvinnor bor och överlever på minimala inkomster. Det är ett fattigdomsromantiserande, men ett välkommet sådant. Det tuffa livet tycks ha haft en bohemisk charm även för samtiden.
• Nya röster sjunger samma sånger och andra krönikor 1985-2010 (2011) av Liza Marklund. Hon kan konsten att engagera, inom vitt skilda områden. Bloggade om den här.
• När himmelriket tränger fram (2008) av Bill Johnson. Det finns så mycket mer att hämta! Så många av oss kristna har för låga förväntningar och struntar i att göra anspråk på det Gud har lovat oss. Bloggade ett citat här.
• Octopus Pie: There are no stars in Brooklyn (2010) av Meredith Gran. Grafiska noveller. Märkliga men medryckande episoder ur twenty-something-gängets vardag.
• One day (2009) av David Nicholls. Mycket bättre än jag trodde. Relationsroman 2.0, smartare, klurigare. Bloggade om den här.
• På Broadway (2011) av Kristian Wedel. Korta berättelser om samtid och historisk tid längs Manhattans långa och uråldriga indianstig. Bloggade bland annat om den här.
• Robot dreams (2007) av Sara Varon. Söt, ordlös grafisk roman om vänskap i en värld befolkad av förmänskligade djur och robotar som får liv. Bloggade om den här.
• Ru (2011) av Kim Thúy. En känslomässigt stark och poetiskt berättad historia om flyktingfamiljen från Vietnam som slutligen hamnar i Kanada. Bloggade om den här.
• Samtidigt (2008) av Emma Adbåge m.fl. Grafiska noveller. En antologi där en del är bättre än annat. Bäst var den av Emma Adbåge, ”Limited edition”, om olycklig kärlek mellan två grannar. Snyggast var Loka Kanarps ”5 saker min lillasyster inte gillar”, om tjejen som ser det äckliga i tillvaron, som simhallar, där alla delar på bassängvattnet på ett obehagligt sätt.
• Sandhamn (2011) av Jens Liljestrand. En liten Novellix-novell som enligt mig handlar om en man som på grund av sin kändis- och hjältestatus har tappat greppet om var gränserna går och hur unga tjejer det är okej att vara intim med. Går egentligen bortom min gräns för vad som är uthärdligt att läsa. Enligt de övriga i läsecirkeln handlade den om Sandhamn och den kategori människor man förknippar med den miljön. Bloggade bland annat om den här.
• Shoplifting from American Apparel (2009) av Tao Lin. Nyskapande, modern kortroman, säger vissa, en småtrist skildring av likgiltiga unga vuxna, säger jag.
• Shutter Island (2009) av Christian de Metter och Dennis Lehane. Grafisk roman. Utan att kunna jämföra vare sig med boken eller filmen verkar det här vara en relativt lyckad överföring av historien till ett nytt medium. Teckningsstilen illustrerar den obehagliga stämningen på ett bra sätt. Bloggade om den här.
• Still midnight (2009) av Denise Mina. En deckare vars kanske främsta förtjänst är den nyanserade bilden av förövarna och hur det är deras relation till varandra som avgör att, och på vilka sätt, brotten begås. Bloggade bland annat om den här.
• Stockholm Arlanda Airport (2009) av Johan Fredin-Knutzén. Fotobok och faktabok om de många aspekterna av en flygplats. Bloggade om den här.
• Stockholmsnatt (2010) av Pelle Forshed och Stefan Thungren. Seriestrippar. Jag är svag för stereotyphumor och det här faller mig i smaken. En studie i trendkänsliga söderkisar (och något färre bönor) och deras livsstil som inte lämnar något åt slumpen. Här presenteras klubblivet, musiksmaken, modet och det maximalt förfinade sinnet för inne och ute. (Seriestripparna kan följas här.)
• Till mina vänner och ovänner (2006) av Loka Kanarp. Grafisk roman. Stilen är snygg, men det här var lite för mycket traditionellt nu-hänger-jag-ut-mitt-eget-vuxenblivande, om man frågar mig.
• Träd och vattenspeglar (1955) av Gustaf Adolf Lysholm. Naturromantiska dikter som hör till en annan tidsålder än 50-talet. Skön läsning. Bloggade om den här.
• Two generals (2010) av Scott Chantler. Grafisk roman. Välskrivet och vältecknat stycke andra världskrigethistoria. Brutalt och personligt. Bloggade om den här.
• Vad är konst II – 100 nya jätteviktiga frågor (2010) av Ernst Billgren. ”Vad är konst”-böckerna får en att känna sig både upplyst och smart på samma gång. Svaren på frågorna är genomtänkta och intressanta och så enkla att hänga med i att man lättat tänker att det här med konst kanske inte är så svårt ändå. Men tvåan hade kunnat göras tunnare, det mesta besvaras redan i ettan. Bloggade om den (tvåan) här.
• Vardagsbön i praktiken (2007) av Lena Arvidson-Artman. En enkel bok som framför allt sätter fingret på alla missuppfattningar vi odlar i vårt förhållande till Gud och till bönen. När man får ord på dem blir det tydligt hur galet man många gånger tänker, och därmed får man chansen att tänka om.
• Vunnet och försvunnet (2004) av Bodil Jönsson. Den här antistressboken fick motsatt effekt på mig, väldigt bokstavligt. Jag fick hjärtklappning bara jag tittade på den. Jag som annars gillar Bodil Jönsson blev irriterad och mycket mer stressad än vanligt när jag läste om hur hela världen håller på att gå åt skogen som en följd av effektivisering och maximering av den tid vi har. Nä, ska man åstadkomma förändring funkar det inte att klaga, då måste man rationellt peka på för- och nackdelar med effektiviseringen och föreslå alternativ där man anser att det behövs. Böcker i den här stilen funkar bara som bekräftelse för alla som ser ner på sina stressade medmänniskor.
• Världens lyckligaste folk (2009) av Lena Sundström. Besvärande, informativ och nedslående läsning om dansk främlingsfientlig politik, i en bok skriven då Sverigedemokraterna ännu inte tagit steget in i riksdagen. Men det är så pass personligt och nyanserat att intresset – och hoppet – hålls uppe hela vägen.
• Världens mått (2007) av Daniel Kehlmann. Den här romanen lyftes fram som ett exempel på att tyskar visst kan skriva humoristisk litteratur. Nja. Jag vet inte. Den handlar om de två vetenskapsmännen Humboldt och Gauss som under 1800-talets första hälft experimenterar och undersöker världens beskaffenhet på olika områden. De flesta äventyr som beskrivs lär vara påhittade, men trots att författaren tar ut svängarna blir jag inte särskilt road.
• We the animals (2011) av Justin Torres. En roman som är liten i formatet och tämligen hyllad, vad jag har sett, men som jag inte riktigt ser storheten i. En ung kille beskriver sin uppväxt i en familj med tre bröder och två föräldrar som har ett stormigt och instabilt förhållande. Det godtyckliga våldet lurar alltid runt hörnet. Kapitlen är ett slags fristående historier snarare än delar av en kronologisk berättelse, vilket är en snygg och fungerande teknik, men det maler på, utvecklingen går långsamt. Och så kommer slutet, en total uppgörelse, ett avslöjande som chockerar och som hade varit en intressant vändning om det inte var så extremt. Bloggade lite kort om den här.