DCCCLXXIII Zola


Kollegan Margaretha har tagit med sig sin uppsättning hundraåriga Zola-romaner hit till Östermalms bibliotek, där det pågår en liten intern Zola-revival. Efter att vi haft Damernas paradis som läsecirkelsbok på både Gamla stans och Sture bibliotek, och dessutom i samma veva upptäckt att BBC One just nu sänder TV-serien The Paradise som grundar sig på densamma, har intresset väckts på ett oväntat sätt. Jag som fram till nyligen bara läst (och visserligen störtgillat) Thérèse Raquin har nu många nya titlar på läslistan, som alla beskriver olika delar av 1800-talets franska samhälle på hög detaljnivå.

På tal om det vill jag slå ett slag för morgondagens föreläsning på Sture bibliotek om det franska 1800-talet ur konstperspektiv, då Veronica Hejdelind från Nationalmuseum besöker oss. Det börjar klockan sju. Välkomna!

DCCCLXX Skrivet i vatten

”Jag vet att jag måste tro på mig själv även om jag inte kan spela piano med båda händerna.”

I dag har jag läst en fin liten bok, Skrivet i vatten, som hade återlämnats av någon på Sturebibblan och som jag fick syn på där den låg bakom informationsdisken, redo att skickas iväg till Östermalms bibliotek, där den har sin hemvist. Boken var tunn och hade ett speciellt omslag, jag började läsa den på vinst och förlust och blev kvar på biblioteket två timmar efter stängning för att läsa klart. Den gav mig en oväntad inblick i en svårt skallskadad kvinnas tappra väg tillbaka till ett värdigt liv.

Camilla Westerdahl heter kvinnan som en sommarkväll 1997 somnar vid ratten på väg hem från ett bröllop och kör in i ett brofäste. Hennes man blev lindrigt skadad och den sex månader gamla dottern klarade sig oskadd, men Camilla själv blev helt sönderslagen och var mycket nära att mista livet. I boken beskriver hon minnesförlusten, operationerna, läkarna – och framför allt hennes sjukgymnast, som var den som hjälpte henne att tillfriskna från att vara oförmögen att kommunicera till att ha ett eget boende, meningsfulla aktiviteter och hopp om framtiden. Boken har hon skrivit själv och hon skulle gärna vilja skriva en till.

I efterordet skriver Camillas sjukgymnast att boken till exempel kan läsas av vårdpersonal som kommer i kontakt med patienter vars situation liknar Camillas eller personer som i likhet med Camilla befinner sig i en rehabiliteringsprocess, men den kan förstås läsas med stor behållning av vem som helst. För mig blev den en påminnelse om vikten av värdighet. Camilla beskriver hur hon blir bemött när hon sitter i rullstol och när hon inte gör det, hur det känns när hon har två assistenter med sig som pratar med varandra och hon inte hör och förstår vad de säger och framför allt hur det är att sitta tyst när personen hon har ett ärende till vänder sig till assistenten.

Camilla hoppas att hennes bok ska få andra att vilja ta kontakt med henne. Så här skriver hon: ”Ja, om du vill träffas så fråga mig bara, du får komma till mig när som helst. Då ska du fråga mig, ingen annan. För jag kan tala för mig själv. Jag känner mig friskare när jag kan prata själv.”

Här är ett inslag om Camilla Westerdahl i TV4:s Nyhetsmorgon.

DCCCLXIX Alla våra franska cirklar

Nu har vi kommit en bra bit in i vår franska höst på Sture bibliotek och Gamla stans bibliotek. Vi har en grupp på Sture som vi träffat en gång för att diskutera noveller av Maupassant och därefter för ett samtal kring Zolas Damernas paradis. Andra kvällar har vi träffat Gamla stan-gruppen och pratat om samma böcker. De här två grupperna, som alltså träffats två gånger vardera, slår vi snart ihop för seriens sista träff, som är en visning av utställningen ”Det moderna livet – franskt 1800-tal” på Nationalmuseum. Och till råga på allt började vår läsecirkelsserie kring ny fransk litteratur på Sture häromdagen. Det är en serie enligt vårt vanliga mönster, nämligen på det sättet att man anmäler sig till det eller de tillfällen man är intresserad av, så det blir ingen fast grupp.

Trots att flera av oss som är med som cirkelledare har jobbat upp en hel del erfarenhet och vana de senaste åren är det slående hur olika träffarna kan bli beroende på vilka som deltar och vad boken väckt för känslor. Gruppen som läst 1800-talsklassiker på Sture består av idel stammisar som inte bara vet vilka vi är utan också har hyfsad koll på varandra. Även om olika böcker bäddar för olika grader av diskussion har det inte behövts någon inledningsfas över temuggarna då alla är lite tystlåtna på grund av blygsel eller hänsyn.

Höstens träffar i Gamla stan har varit den nuvarande personalgruppens första läsecirkelförsök på det biblioteket, så vi hade inga självklara kandidater. När vi inledde serien kring franskt 1800-tal för Gamla stans räkning, med Maupassant-träffen, bestod gruppen av en kollega inom Östermalmsenheten och en före detta sådan, en gammal gymnasieklasskompis till mig, en av bibliotekets storlånare, en som läst om läsecirkelserien på webben och aldrig besökt biblioteket tidigare och en tjej som annars deltar i cirklar på Sture, och så var vi två ledare. Det visade sig att gymnasieklasskompisen och storlånaren var bekanta sedan innan genom sitt politiska engagemang och vi kolleger kände förstås varandra, så lite försprång fanns, och diskussionerna flöt på hyfsat med lite toppar och dalar. Vid träff två hade sjukdom och andra förhinder slagit till, så vi var bara fyra personer – de två som var bekanta sedan innan, hon som hittat serien på webben och jag. Stämningen var familjär och pratet fortsatte längre än jag räknat med, nästan så att jag försökte bryta för att jag haft en lång dag och det var dags att gå hem. Det hör inte till vanligheterna.

Och nu i veckan hade vi alltså den första träffen av tre kring fransk litteratur från 2000-talet. Det var jag och kollegan Helena som satt med en ovanligt stor och brokig grupp och försökte diskutera Valérie Mréjens Tre berättelser; tre män. Vi uppnådde våra två viktiga marknadsföringsmål med cirklarna, vilka är att locka minst lika många intresserade personer som antal platser och att nå personer som inte brukar gå på läsecirklar, eller över huvud taget på bibliotek, och som valt att komma till exempel för att själva boken eller temat för kvällen intresserar dem. På grund av trycket valde vi att ha en extra stor grupp – tio personer inklusive oss ledare, istället för vår vanliga gräns på åtta – och vi hade bland annat med en kille som aldrig deltagit i någon läsecirkel alls tidigare och en kvinna som var lärare i svenska och franska. Helt enligt våra önskemål, alltså, men på grund av att vi träffat så rätt blev utmaningen desto större att få igång ett givande samtal. Alla var på olika nivåer, de flesta var främlingar för varandra och storleken på gruppen var precis vid den kritiska gräns där ovana deltagare blir hämmade och undviker att ta ordet.

Men Tre berättelser; tre män var definitivt värd en del stötande och blötande och jag och Helena gjorde vårt bästa för att dra igång det. Boken består av tre noveller, varav framför allt två är skrivna på ett mycket korthugget sätt, där styckena utgörs av enstaka meningar, och de handlar i tur och ordning om berättarjagets morfar, hennes pojkvän under ett några månader långt förhållande och slutligen hennes pappa. Jaget heter Valérie Mréjen. Vi ställde frågor om stilen och språket, om skillnader mellan novellerna, om den framväxande bilden av familjeförhållandena, om eventuell sanningshalt. En av deltagarna hade inte lyckats uppbåda något som helst engagemang under läsningen, medan Helena stormälskade boken. Övriga verkade luta åt mer eller mindre positiva omdömen. Jag gillade den också, den ger stort utbyte för liten läsinsats.

Nu har jag sannolikt två tillfällen kvar att vara läsecirkelledare i höst. Det värsta och bästa med att ha det som arbetsuppgift är läsandet som aldrig tar slut.

DCCCLVII Giannina Braschi om Drömmarnas imperium i Poesibazaren

20121009-000539.jpg
Giannina Braschi syns tyvärr inte där hon sitter mitt emellan sina två svenska översättare, Helena Eriksson och Hanna Nordenhök. Dessa tre gästade fullsatta Poesibazaren på Stadsbiblioteket i kväll, där de läste bitar ur samlingen Drömmarnas imperium, berättade om Gianninas författarskap och svarade på faktiskt ganska många publikfrågor.

Uppläsningarna var hörvärda och svaren på frågorna intressanta, till exempel när det gällde Gianninas skildring av 11 september. Hon var där när det hände, ett kvarter ifrån World Trade Center, och den känsla hon beskriver att hon hade var inte så mycket rädsla som samhörighet, hon var en del av ett kollektiv som strävade efter att överleva. Det påminner om en egenskap hos Anne på Grönkulla som jag alltid kommer tillbaka till, nämligen hennes förmåga att romantisera till och med livshotande situationer, som när hennes bästa väns lillasyster blir allvarligt sjuk. Precis allt går att betrakta från minst två håll. I hemska situationer kan man välja att se det poetiskt dramatiska i utsattheten, hjältemodet – eller känslan av samhörighet.

Jag fäste mig också vid svaret på frågan om hur det går till när hon skriver sina dikter, om hon skriver allt i ett svep eller sitter och filar länge. ”Allt i ett svep”, svarade Giannina. ”När jag skriver har jag tänkt och tänkt så länge att jag inte tål att tänka mer. Att skriva är det sista jag gör, inte det första.”

Härmed inte sagt att jag greppade allt som lästes och sas. Texterna och tankarna var svårgenomträngliga. Att Svenska dagbladets recensent tyckte detsamma är ett slags tröst.

DCCCLIII Så underligt

När jag i går jobbade med böckerna jag beställt in, från Stadsbiblioteket framför allt, om franskt 1800-tal upptäckte jag en liten bok i den stora högen som jag inte tidigare noterat att den kommit. Det var norska Inger Hagerups barnramsebok Så underligt från 1952. Den har inte det minsta med franskt 1800-tal att göra. Jag bläddrade igenom den, tittade på texterna översatta av mästaren Lennart Hellsing och de fina, tidstypiska bilderna, utan att hitta minsta Eiffeltorn. Baskrar fanns med, faktiskt, men de satt på några kvinnliga kängurur på dansk tebjudning. Underligt var ordet.

Eftersom jag gillade både verser och bilder scannade jag av några uppslag, och först sent i går kväll, när jag tittade på dem hemma, såg jag det – illustratören heter Paul Gauguin. Det handlar nog inte om impressionist-pirimitivisten som målade landskap, damer och självporträtt och dog 1903, men det visste ju inte jag när jag hittade boken i bibliotekskatalogen.




Klicka för att se och läsa.

DCCCLII Mer och mer franskt 1800-tal

Sturebibblans franska tema nämnde jag för en tid sedan, då jag var som mest uppslukad av att söka upp, låna in och beskriva böcker som rör 1800-talets Franskrike, dess konst och litteratur.

Nu är en liten utställning påbörjad. Det är svårt att få den att se tilltalande ut, eftersom böckerna i sig är ganska slitna och omoderna, men det är just där utmaningen ligger, att få biblioteksbesökarna att se bortom den trista utsidan (apropå det förra blogginlägget, om böcker som inte lånats på 30 eller 40 år).


Här syns några liggande och några stående böcker av de hittills 20 som fått en liten lapp i sig. Snart kommer fler, och dessutom några bilder, har jag tänkt mig, av kända konstverk från tiden.

På de blå lapparna gör vi reklam för en kommande föreläsning, då intendent Veronica Hejdelind från vår samarbetspartner Nationalmuseum kommer och pratar fransk 1800-talskonst.

DCCCLI Tintin och de aldrig utlånade böckerna

Flera biblioteksrelaterade ämnen har märkts i media på senare tid. Då tänker jag inte på Bok och bibliotek i Göteborg, som ju faktiskt får en del uppmärksamhet varje år, utan mest på Tintin-debatten förra veckan och nu utställningen bestående av aldrig utlånade böcker från Stadsbiblioteket här i Stockholm.

Tintin-debatten la jag mig inte i i någon större utsträckning, förutom att vi kolleger förstås har diskuterat en del oss emellan. En följare på Twitter frågade vad jag tyckte och jag svarade.

Twittrare: vad tycker du om bortagandet och återtagandet av Tin Tin?
Jag: Att genomtänkta urval inte är detsamma som censur och att bibliotek alltid gjort urval. Enda skillnaden är att media rapporterat.
Twittrare: men är det inte skillnad på att rensa ut något man redan [har] och att avstå från att ta in?
Jag: Inte särskilt stor. TioTretton har funnits 1,5 år och har ett mycket litet och smalt bokbestånd som de jobbar aktivt med.
Twittrare: det fanns alltså ingen anledning att bli särskilt upprörd?
Jag: Det är upp till var och en. Vissa upprörs av Tintin-albumens förlegade värderingar, vissa av beslutet att ta bort dem.

Enkelt och kortfattat uttryckt – max 140 tecken åt gången – sammanfattar det min ståndpunkt. (Och så fick jag ju inget mothugg, så det var lätt att stå för den.) Sedan är debatten intressant på andra sätt, till exempel dess enorma hastighet på webben, vilka som deltog och vilka efterdebatter den lett till (hur väljer och gallrar biblioteken sina medier? är inte nutida rasism mer intressant att diskutera än den historiska i serieform?).

Det roligaste inslaget, som kom när diskussionsvågorna alldeles precis börjat sänka sig, var Elin Lucassis kommentar (klicka för att se ordentligt).


Min stöddiga attityd till Tintin-debatten (”äh, ni har ingen insikt i branschen och vet inte vad ni pratar om”) flammade upp igen i dag, även om omständigheterna var trevligare. Den har skymtat förbi på sistone, Meriç Algün Ringborgs utställning med låneböcker som aldrig lånats, och i dag smällde dn.se upp den ganska stort. Så vad har jag emot det, att vackert färgglada, gammalmodigt biblioteksbundna och bortglömda böcker ställs ut på Gunnar Asplund-designade bokhyllor? Inget alls, förutom att utställningen heter ”The library of unborrowed books” och att artikeln sa just att dessa gamla böcker aldrig lånats.

Det har de, tro mig. Jag kan inte uttala mig tvärsäkert om alla 600 volymer, förstås, men det kliar i bibliotekariefingrarna som vill börja bläddra i böckerna och se om det verkligen inte finns några gamla stämpelkort kvar i bokfickorna som talar om vilka återlämningsdatum böckerna fått på 60- eller 70-talet. Det enda man kan säga är nämligen att vårt numera datoriserade system inte har registrerat några utlån. Det avslöjar inget om cirkulationen dessförinnan.

Besserwissern i mig, hur fin jag än tycker utställningen är, kunde inte låta bli att påpeka detta förhållande i kommentarsfältet, på ett vänligt men tydligt sätt. Det gjorde jag 13.29. 14.48 uppdaterades artikeln, som numera innehåller en passage med just denna brasklapp. ”Aldrig utlånad” betyder just här ”inte utlånad på 30 eller 40 år”.

Skönt, tycker jag, särskilt som den som kommenterade strax efter mig antydde, med hänvisning till Tintin-debatten, att den inköpande bibliotekspersonalen bör motivera sina urval. För visst, böcker som ingen någonsin läst verkar ju vara dåliga köp.

DCCCL Om det var krig i Norden


Såg just reprisen av Babel som spelades in på Bokmässan. De satt i en provisorisk studio på övre plan, noterade jag när jag hastade förbi efter att ha hört Marcus Birro i Expressens monter.

Bland annat pratade Babel-gästerna om Janne Tellers Om det var krig i Norden, en mycket enkel men oerhört effektiv skrift som ur en tonårings perspektiv berättar om ett nordiskt krig, precis lika otänkbart som många andra krig varit genom historien. Sverige har fått en diktator som på bara ett par år orsakat fiendskap mellan Nordens olika nationaliteter, och fler och fler nordbor tvingas fly till den plats på jorden där fred råder och resurser finns för att ta emot flyktingar, nämligen arabvärlden.

Många av de viktiga ingredienserna betas av i den korta berättelsen – trygghet och otrygghet, självkänsla, stolthet, vilsenhet, främlingskap, och, när flyktingen blivit invandrare, språkproblem, försörjningsproblem, boendeproblem och olika gruppers olika värderingar som skapar små och stora bekymmer i vardagen.

Den går fort att läsa, jag tog mig igenom den på en lunchrast häromdagen. Låna eller köp ett exemplar och läs. Och tänk.