Av sommarens läsecirkelböcker var det Kartan och landskapet av Michel Houellebecq jag misstänkte skulle vara allra svårast, men på grund av de förväntningarna kändes det ändå överraskande enkelt att ta sig igenom den. Den kastar sig mellan genrer och svävar ibland ut i långa, ofta cyniska monologer om konst, livsfilosofi och politik, men om man höll tungan rätt i mun under läsningen var den egentligen inte svår att förstå. Därmed inte sagt att jag penetrerat alla lager, jag har snarare en stark känsla av att ha nuddat vid tolkningar och insikter i Houellebecqs värld som jag sedan inte kunde klämma fram när vi väl satt och diskuterade boken på Sture bibliotek. Ingen gav läsupplevelsen ett särskilt högt betyg, uppfattningen var i bästa fall blandad. Huvudpersonerna irriterade med sin ytlighet och totala brist på livsglädje, texten krävde hög läskoncentration och själva handlingen gick inte att greppa.

Jag tror man kan säga att gruppens åsikter utgick ifrån att romanen skulle vara mer som en roman och den visade sig vara alltför annorlunda. Den har belönats med det prestigefyllda franska Goncourt-priset och hyllats av recensenter för sitt språk och intressanta innehåll, och även om man inte håller med för fem öre (eller säg för tio euro, den mycket måttliga Goncourt-prissumman) finns det gott om aspekter att vända och vrida på. I korthet handlar boken om konstnären Jed Martin som möjligen är född samma år som jag, 1977, och som läsaren får följa under 2010-talet, i tillbakablickar till barndomsår och konstnärskarriärens början och fram till efter hans död, jag försökte räkna efter och fick bokens nutid till tidigast 2082. Jed lever i en närapå total ensamhet, som kanske är självvald och kanske betingad av ofrivilliga omständigheter i hans liv, men han gör vissa försök att närma sig sin far och så småningom även en karaktär vid namn Michel Houellebecq, som är författare och lever ett lika ensamt liv. Det är framför allt dessa tre eremitiska karaktärer som bjuder läsaren på sina uppfattningar om konsten och livet. Spelplatsen är för det mesta centrala Paris, vilket gör att Kartan och landskapet har beskrivits som en samtids- och framtidsvariant av den klassiska konstnärsromanen i klassiska parisiska miljöer.

Men uppbyggnaden är allt annat är klassisk och kanske är det mer intressant att prata om budskap än handling. Vad vill Houellebecq säga om det närapå relationslösa livet och inslag som dödshjälp, mord för pengar och utbredd prostitution – är det dit mänskligheten är på väg? Är det en sorglig, ömkansvärd eller bitter skildring? Är det något han förespråkar? Hur hänger ensamhet och konstnärligt utövande ihop?

Att boken inbjuder till långtgående tolkningar och att kulturförståsigpåare älskar att ge sig på dem är uppenbart. Därmed vill jag säga två saker. För det första att en debutant aldrig hade fått samma överväldigande positiva bemötande för exakt samma bok, eftersom uppfattningarna och tolkningarna av innehållet helt och hållet bygger på författarens redan etablerade ställning som provokatör. Med tanke på att ingen i läsecirkelgruppen hade läst något annat av Houellebecq och inte heller var pålästa på honom som person försökte vi låta romanen stå för sig själv, vilket inte förståsigpåarna har gjort. För det andra vill jag starkt rekommendera att man läser boken först och recensionerna sedan. I sin iver att plocka isär och sammanfatta avslöjar recensenterna samtliga avgörande vändningar, de delar av innehållet som ska överraska och faktiskt göra läsningen till en skönlitterär upplevelse.