Från och med årsskiftet har Release Me-kvällarna flyttat från Studion till Foajé 3. Minus: Räta stolsrader, lite stelt och korrekt, inte lika mycket partykänsla. Plus: Seriös och intellektuell inramning, fokus på böcker och samtal, inte lika mycket partykänsla.
Ola Nilsson, Marit Sahlström, Hans Gunnarsson och Alex Haridi berättade om sina nyutkomna romaner.
Den som redan från början är intresserad av kanadensiska tecknade serier genom tiderna kan nog läsa The G. N. B. Double C (The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists) av den levande legenden Seth med stor insikt och behållning. Vi vars kunskap är begränsad (till ett par nu verksamma kanadensiska serietecknare, som Seth) kan läsa den med behållning, men utan att ha en aning om vilka delar som stämmer, vilka som är påhittade och vilka som är överdrivna. En jagperson, misstänkt lik Seth, berättar om seriesällskapet The G. N. B. Double C, dess forna glansdagar under 1900-talets mitt, vilka de framträdande medlemmarna var, vilka seriefigurer de tecknade och vilka verk som ingår i sällskapets enorma arkiv. Mot slutet erkänner berättaren att han bättrat på historien en del, att sällskapet inte är så stort som han påstått och att glansdagarna aldrig riktigt var så glänsande.
En och annan av seriehjältarna som porträtteras verkar ha funnits, men de flesta lär springa ur Seths fantasi, eller vara varianter eller ihopblandningar av seriefigurer ur den den verkliga kanadensiska seriehistorien.
För Seth är det här ett naturligt område att redogöra för och fantisera kring. För en svensk, lagom serieintresserad person är läsningen av The G. N. B. Double C en skönt spejsad och nördig djupdykning i okända vatten.
Nästan femhundra sidor om hur det är att vara afrikan utanför Afrika och nästan omöjligt att tröttna på vägen. (Men läser man dygnets alla timmar inför cirkelledning kan man hålla sig vaken med kinesiska riskakor.)
Tråkigt nog har kyrkan och kyrkans män och kvinnor samma onyanserade roller i Americanah som i den förra Adichie-boken jag läste, Lila hibiskus – en kristen är antingen en riktigt vidrig hycklare eller harmlös men lättledd, ointelligent och gärna smått galen – men bortsett från det temat köpte jag allt. Det är bara en enda författares iakttagelser kring hudfärg och ursprung, och dessutom en roman och inte en debattbok, men så oerhört många aspekter hon får in, politiskt, moraliskt, historiskt. När jag läser om livet som nigerian i USA får jag samma känsla som när jag läser Jhumpa Lahiri-noveller om att leva som indier i USA – jag har levt som svensk i USA en begränsad tid och vet att jag inte kommer i närheten av minsta chans till insikt i de immigrationsrelaterade svårigheter som beskrivs, och ändå upplever jag att jag förstår precis. Till en extremt liten del på grund av erfarenheter och till en extremt stor del på grund av skickligt litterärt hantverk.
Cirkeldeltagarna på Sturebibblan gav alla ett gott omdöme och jag tipsade om att huvudpersonen, bloggaren Ifemelu, går att följa på americanahblog.com. Meta så det förslår.
Så har vi haft det traditionsenliga Nobelprogrammet på Sture bibliotek, i år under namnet ”Modiano i fokus”, med Gun Ekroth och Torsten Wahlund, ett föredrag om den aktuella Nobelpristagaren i litteratur och professionell högläsning. Som avslutning, efter att julmusten, pepparkakorna och After Eight-asken skickats runt, fick vi höra en bit ur Jonas Karlssons God jul. Jag var mäkta nöjd.
Vad gör man inte för den kulturtörstande allmänheten? När jag nu väljer böcker och filmer att prata om på Slussens bibliotek på torsdag kväll vill jag gärna att båda formaten ska vara lånbara. Och så vill jag särskilt gärna prata om Johan Klings lilla roman Människor helt utan betydelse och Gustaf Skarsgårds kortfilm som bygger på densamma. Så vad gör jag när jag konstaterat att filmen inte går att låna inom Stockholms stadsbibliotek? Jo, skaffar mig ett lånekort på Filminstitutets bibliotek och lånar filmen där, ser om den här hemma i kväll för att fräscha upp minnet och tar på torsdag med den till bok- och filmtipskvällen bara för att kunna hålla upp den och tipsa om att den finns att låna på biblioteket i Filmhuset på Gärdet.
Hoppas nu att det kommer någon kulturtörstande allmänhet!
Ida Jessen i samtal med Harald Hultqvist på Bibliotek Plattan. Ett alldeles lagom program på trekvart, på skandinaviska, om Ida Jessens novellkonst, om att noveller måste sluta på exakt rätt ställe, om att skriva respektive översätta skönlitteratur och om skillnaderna mellan danska och svenska. Harald skröt med att han läst Idas novellsamling Postkort til Annie på danska, vilket hade gått bra, men talad danska är det värre med. ”Ja”, erkände Ida, ”det är för att vi hugger av orden, men” – sa hon vänd till publiken – ”i den skrivna texten är alla bokstäver med!”
På frågan om hon kommer att få Nordiska Rådets Litteraturpris svarade Ida Jessen tvärsäkert nej. Hon är en av de nominerade som kommer att samlas för prisutdelningen i Stadshuset i morgon.
Henry bände upp takluckan och steg ut på taket.
”Ta det piano nu, grabben”, uppmanade han.
”Lita på det, jag har höjdskräck.”
”Det har väl alla poeter. Min bror, Leo, han får svindel bara han tittar på en jordglob. Det är sant! Han kan svimma av vad som helst.”
Nu är det Gentlemen för hela slanten inför torsdagens läsecirkel. Man hittar minst ett bra citat per sida.
Det här gjorde mig glad. Känns som en liten present, trots att det är en lånebok.
I måndags kom en av våra stammisar in på Sture bibliotek och berättade om hur hon på tillkännagivandedagen hade kommit över ett exemplar av en av Patrick Modianos romaner på Bibliotek Plattan. Hon undrade om jag hade läst någon, vilket jag inte har, och därefter om jag fått tag på någon, men nej, sa jag, jag fick lov att ställa mig i kö till en lånebok som alla andra och det lär dröja innan jag får den. Det dög inte, tyckte hon, jag borde verkligen få ett exemplar att läsa, så hon skulle snabbt läsa ut den bok hon hade hemma, Dora Bruder, och komma över med den i veckan. I dag, när jag bemannade på Slussens bibliotek, kom hon som utlovat, överlämnade den och beskrev berättarstilen, språket och handlingen. Ser nu extra mycket fram emot min första Modiano.
Tegelstenen har anlänt, Klas Östergrens Gentlemen och Gangsters i en volym. Eftersom jag leder läsecirkel om den förstnämnda snart högg jag tag i den när den kom med posten hit till Sturebibblan tidigare i dag, men jag har redan fått släppa den. En av våra stammisar dök nyss upp, hon hann inte anmäla sig till någon av höstens litterära salonger innan samtliga var fulla, så jag tipsade istället om Slussenbibblans Östergren-cirklar, som hon genast hakade på. Inte kunde jag då klamra mig fast vid boken. Hon fick låna den och jag återgår till den digitala versionen, som jag redan hade börjat på.
(Jag som gillar e-böcker – varför ville jag ens ha den tryckta, undrar ni. Jo, eftersom jag läser den för jobbets räkning är det bra att kunna läsa på jobbet, och om jag då sitter med näsan i mobilen ser det för besökarna ut som att jag Facebookar eller fördjupar mig i privata sms. Bättre då att det syns vad jag gör.)
Theomis 