För precis en vecka sedan hade The Emperor urpremiär på Operan och jag och Anna var där, även på premiärsamtalet innan. När de båda koreograferna bakom kvällens dubbelföreställning berättade om sitt respektive verk var det lätt att tro att Jo Strømgrens socitetsfest skildrad genom klassisk balett skulle vara enkel att ta till sig och tycka om, medan Örjan Anderssons mer moderna dans till Beethovens Kejsarkonsert skulle bli en utmaning. Spännande nog hade de ännu inte sett varandras verk.

Det blev – i min smak – helt tvärtom. Först ut var Örjan Anderssons ”Exposition and the body”, som inleds med att scenen kryllar av dansare i svarta trikåer, därefter dansar ett par i lång klänning respektive vid rock ett känslosamt stycke och slutligen är samtliga dansare tillbaka, alla i rock eller klänning. Vid scenbytena byts också bakgrunden ut i och med att det röda draperiet effektfullt faller för att blotta ett grönt, som senare också faller för att avslöja råa lampor. Musiken under det ensamma parets dans var kalasfin, och det var överlag en lagom dramatisk estetik som tilltalade mig mycket.

Efter pausen – vi pressade in oss i guldfoajén som alla andra – fick vi se ”Gaîté Suédoise”, där unga kvinnor och män, uppklädda till tänderna, dansar, festar, umgås och skämtar i slottsmiljö, på ett plumpt och pinsamt sätt. Två tjänsteandar, en kvinna och en man, kontrasterar både genom att de visar varandra riktig ömhet och att de är klädda i maximalt färglösa kläder. Det hela spårar ur i brutala övergrepp, där uppassarna är offren, och som slutscen dyker kungen och drottningen upp, som två parodiskt vinkande silhuettfigurer. Festfolket skärper genast till sig och hälsar vördnadsfullt. Sammanfattningsvis: För mycket buskis och burlesk och övertydlighet.

Efter föreställningen myllrade vi ut ur salongen tillsammans med en lång rad pratglada personer som vi antog var släkt och vänner till dansarna och som precis som vi satt långt fram på parkett. I den bistra kylan gick vi i riktning mot Norrbro, och jag var tvungen att tjoa lite om att dansaren Nadja Sellrup, som varit med i verk nummer ett, hade favoritmarkerat den glada tweeten jag skrivit i pausen, men sedan bytte vi fokus och ställde om från premiärlejon till pubpublik. På Wirströms på Stora Nygatan, en trång, sorlande och vindlande lokal, letade vi oss ner till källarvalven och bluegrassbandet Lureena, där Annas syster Elin är med som sångare, violinist och, får man väl säga, kapellmästare, eftersom det var hennes jobb att hålla ordning på resten av bandet, under spelande och under paus. Låtskrivare är också ett uppdrag, som hon visserligen delar med andra i bandet samt bland andra Dolly Parton.

Det var väldigt kul och medryckande, några glada bitar och andra mer smäktande, skön stämsång och lite tvekande insatser från musiker som helt nyligen hoppat in i gruppen. Förutom sången var det lätt att uppskatta den tyska banjospelaren med stormhatt. Jag och Anna hamnade dessvärre bakom en bastant pelare med ett antal hundra år på nacken, men i pausen tråcklade vi oss fram för att passa på att prata med Elin och upptäckte då en soffa där vi kunde sitta bakom basisten. Man såg inte bandet så bra, men hade desto bättre uppsikt över publiken, som både spontandansade och sjöng med.

Svenska Dagbladets tentakler sträckte sig inte så långt som ner i Wirströms källare den kvällen, men The Emperor recenserade de.