CDXCVIII Julkonsert med Bo Kaspers orkester


Nu tänkte jag vara lite kritisk, och det får jag vara, eftersom jag i grund och botten är väldigt förtjust i Bo Kaspers orkester, visserligen mest av ohejdad vana från mitten av 90-talet och framåt. Fortfarande är Ett & noll från Amerika (1996) deras bästa låt.

I kväll hade de sin andra och sista julkonsert på Chinateatern, och jag och Sofia var på den första för en vecka sedan. Det blev några klassiska julsånger, men mest gamla Bo Kaspers-favoriter, framförda med eller utan halvkrystade förklaringar om varför just den låten passar på en julkonsert. Just de gamla favoriterna gillade jag bäst, som Gott nytt år (som ju faktiskt är motiverad i sammanhanget), medan julsångerna påminde mig om varför jag inte riktigt älskar Bo Kaspers ohämmat. Sångrösten. Den är bra gnällig. Och Sankta Lucia och Sjömansjul på Hawaii har man hört så många schysta versioner av att Bo Kaspers tolkningar omöjligt kan bli favoriter. Tyvärr, ledsen, jag uppskattar försöket och gillar idén att en jukonsert bör bjuda på julsånger, men inte mer än så.

Konsertrecensioner är alltid kul att läsa när man själv varit på konserten, men nästan aldrig annars, tycker jag själv (mina musiktyckande vänner får ursäkta), för recensioner av musik och musikaliska framföranden är ofta så hopplöst subjektiva, det spelar absolut ingen roll hur mycket jag tycker om musik, jag får aldrig någon vägledning av att läsa vad andra tyckt om säg en ny skiva. Som konsument får jag nog säga att jag tycker lika mycket om musik som om litteratur, men medan jag undantagslöst bläddrar förbi musikrecensioner är recensioner av böcker högintressant läsning.

För att återgå till ämnet – dagen efter den första julkonserten recenserades den i Svenskan. ”En bra julkonsert bygger till stor del på mys och igenkänning och det är precis det som Bo Kaspers skickligt levererar. Fast inte bara mys, sångaren Bo Sundström älskar att framställa sig som disträ och vara lite lagom grov i munnen. Det fungerar också utmärkt denna afton i den fina Chinateatern.” Tycker recensenten, medan jag hela kvällen undrade hur i hela friden frontmannen kunde välja att använda ett sådant språk, samtidigt som han berättade att hans barn satt där och lyssnade.

Nästa mening: ”Det är bara hans förtjusning i att framställa sig som en lantis från Norrland (han bor ju i Stockholm) som i vanlig ordning blir lite påfrestande.” Inget exempel, ingen närmare förklaring. Det här var inget som störde mig.

Och på slutet: ”All eventuell kritik rinner dock slutgiltigt bort som stearin när gruppen vevar igång Yngve Stoors En sjömansjul på Hawaii.” Jaså? ”En julkonsert med denna sentimentala pärla från 1945 kan ju inte gå fel.” Nähä? ”Bo Kaspers gör den dessutom helt utan ironi.” Ja! Äntligen! Där är vi helt överens. Även om Sjömansjul-tolkningen inte blev min favorit var den klädsamt seriös.