Här ses en av våra läsecirkeldeltagare intervjuas till ett reportage i en taltidning om och från vårt cirklande på Sture bibliotek. Dessförinnan var det jag som satt där i golvhöjd på barnavdelningen och svarade på frågor. Det här var för två veckor sedan, strax innan vi satte oss i soffhörnan och diskuterade årets ”Stockholm läser”-bok Var det bra så? (läs mer om ”Stockholm läser” i dess blogg). Tyvärr var alla i gruppen så tagna av svärtan i historien att vi mest pratade om ”bitterheten” och ”hopplösheten”, med reportens mikrofon en decimeter från munnen på den som hade ordet. Jag har inte hört reportaget. Hoppas det inte blev alltför dystert.

I morse blev jag uppringd av en annan journalist, från DirektPress lokaltidningar. Han sa att han skulle göra något kring läsecirklar och att han hört att jag var engagerad i sådant? Jag svarade ja. Han ställde ett par generella frågor till, och då var jag tvungen att fråga om han alltså intervjuade mig där och då, och det var visst tanken. Det var också ganska uppenbart att han själv hade vissa fördomar om vilka som går på bibliotekens läsecirklar, med tanke på ordval som ”kulturkoftor” och att det är ”svårt” det vi håller på med. Tja, vad skulle jag säga? Till att börja med att både koftorna och svårheten är delar av en nidbild som frodas bland personer som sannolikt inte deltar i läsecirkelträffar, men också att våra mest frekventa deltagare förstås är sådana som även annars går på bibliotek och överlag gillar att läsa. Sedan dyker det ibland upp mer otypiska deltagare, unga män, till exempel, bibliotekens mest svårflörtade målgrupp, men det är ingen stor sensation när det inträffar. Olika användarkategorier kommer olika ofta, det är inte konstigare än så.

Jag vet inte om det jag sa gav en rättvis bild av våra läsecirklar och hela cirkelfenomenet och dess framtid och allt annat han frågade om. Han ville också ha ett nummer till en stammis att intervjua. Jag hörde medvetet av mig till en av våra yngre och frågade om hon ville ställa upp och det ville hon. Hoppas det gick bra.

I kväll var det så dags för min andra läsecirkel om Var det bra så?, den här gången på Gamla stans bibliotek. Det är oerhört svårt att locka folk till cirklarna där, trots att de få som kommer alltid verkar nöjda. Till den här träffen hade tre anmält sig och alla lämnade återbud, en så sent som under eftermiddagen. Under eftermiddagen kom också Lars Epstein, DN:s stockholmsobservatör, in på biblioteket och sa att han skulle vilja vara med på träffen. Eftersom jag visste precis vem han var var jag tvungen att fråga om han hade tänkt delta i själva läsecirkeln (eller bara observera inför en kommande bloggpost, var min underförstådda undran), och jodå, han ville gärna diskutera boken (och även inhämta underlag för att skriva om biblioteket, kom det senare fram). Jag och kollegan Marjut visste att möjligheten fanns att någon oanmäld skulle dyka upp, men vi stålsatte oss för en träff bestående av oss två bibliotekarier och Lars Epstein. Men så kom en till, tack och lov. Två bibliotekarier, Lars Epstein och, ja, en dam som DirektPress-journalisten säkert skulle kalla kulturkofta. De var trevliga, engagerade och talföra, de båda deltagarna, så jag och Marjut behövde aldrig blåsa liv i konversationen eller fylla ut med särskilt många frågor och infallsvinklar, utan kunde själva delta, lite så där tillbakadraget som samtalsledare ska.

Nu så, journalister, har vi ställt upp på er och hoppas på lite schyst marknadsföring i utbyte.