”Månadens diktsamling” som presenterades av kollegan PS i Poesibazaren i dag var Monoceros av Jonas Ellerström. Prosapoetiska romaner brukar inte tilltala mig, men diktsamlingar i prosaliknande form tycker jag om. Den här lilla boken består av miniberättelser, eller små tablåer, på olika teman och det var inte svårt att avgöra vilken som skulle bli min personliga favorit – ”Regnet i Ramallah”. (För att både regnväder och för mig främmande och spännande platser är oemotståndligt, allra helst på samma gång. Och så har ju titeln så fin allitteration och rytm.)

Dess första stycke: ”Hotellrumsfönstret är på utsidan täckt av ett fint nät, som buktar lite i morgonblåsten. Antagligen tjänar det till att hålla stadsduvorna borta. Sikten blir dålig och timmen är tidig; det är först med kikarens hjälp jag upptäcker att regnet faller tätt på skolans platta tak mittemot.”

Vad gör personen där? Vaken tidigt på morgonen på ett hotell? Med en kikare? Ingen aning, men när jag läser den korta skildringen blir berättaren snabbt jag själv och ett sammanhang börjar ta form.

Nästan lika tilltalande är ”Hundarna i staden”, om herrelösa hundar. Sista stycket: ”Natt efter natt iakttar jag det lilla fribrytarbandet på hotellgräsmattan. De håller överläggningar, gör expeditioner, återvänder och rullar ihop sig i en hög för att sova, vaknar, bråkar, somnar om. De lever sitt hårda, fattiga liv bäst det går och jag tycker mycket om dem.”