I dag har jag premiärbemannat på tidskriftsavdelningen i annexet, med andra ord den ena av de två avdelningarna i Tidnings- och tidskriftsbiblioteket. Med drygt tusen tidskriftsprenumerationer finns det stor chans att stockholmare med specialintressen hittar engagerande läsning i den här, ja, kanske inte så vackra, men luftiga och samtidigt välmatade salen.
Kryssar mellan internationella turister som gärna rör sig på galleri 1, vid skönlitteraturen på engelska, tyska, franska och några andra språk, serierna, skräckromanerna, fantasyn … Men de är inte där för att titta på böckerna, utan på utsikten över rotundan. Det får de så gärna. Jag gillar biblioteksturism. De försigkomna letar sig också upp för trapporna till galleri 2.
I smala korridorer bakom bokhyllorna står återlämnade böcker, som jag kilar in och hämtar några i taget för uppsättning. Konstaterar att folk har läst klassiker i sommar.
Plats finns på Sture biblioteks litterära sommarsalong på torsdag nästa vecka. Wink wink, mina läsglada följare!
Nämen nu har det väl ändå blivit fel, mail om att en reserverad bok med titeln Kläder, shopping och flärd finns att hämta, vem har lyckats göra den reservationen på mitt lånekort? Jaha, jag går väl till reservationshyllan och tittar på den. Jaså, den nya stockholmshistoriska boken om modebranschen! Ja, hrrm, den har ju jag reserverat.
After work i Stadsbibliotekets lunchrum. Hade vädret varit bättre hade vi suttit i Observatorielunden, men nu åt vi sallad och baguette med brie i lunchrummet och Eva hade arrangerat en musikquiz. Mitt lag syns till vänster i bild. Bibliotekspersonal har nog relativt höga vinnarskallepoäng. Mycket trivsamt.
Beskedet om att AW:n blev inomhus tog jag emot med illa dold besvikelse, men det kompenserades efteråt, när jag mötte upp Annika – i Stockholm på kurs – och vi tog en promenad upp i Vanadislunden. Bilden ovan är alltså varken tagen i landsbygd eller de frodigare delarna av en skärgårdsö, utan i Vasastan.
Både Salomon och jag delar vår arbetstid mellan Stadsbiblioteket och Sture bibliotek, och på Sture bibliotek har vi båda haft ambitionen att få en mängd arbetsuppgifter utförda de dagar vi är schemalagda där utan att riktigt lyckas. Men den här helgen! Nu skulle vi vara effektiva, hade vi bestämt, fullt fokus. Gårdagen började med ett långt samtal om den pågående biblioteksdebatten (eftersom vi inte setts på ett tag var vi tvungna att börja nästan från början), vi kom in på våra respektive semesterresor och googlade fram massor av bilder på Dubrovnik, pratade om Sebbe Staxx, vars självbiografi jag läser, hamnade därigenom i Stockholms nattliv och ägnade en bra stund åt att studera bilder från och information om Sturecompagniet.
Inte vår mest effektiva dag, med andra ord. Vi försökte rättfärdiga vårt beteende (biblioteksdebatten behöver ventileras kolleger emellan, information om resmål är en del av Sturebibblans litteraturutbud och alltså ett ämne som ingår i omvärldsbevakningen, Sebbe Staxx likaså, och Sturecompagniet … ja, vi studerar helt enkelt lokalsamhället och föreningslivet) och så sa vi att i morgon – då!
Och faktiskt, i dag har vi pratat mindre, så vi har nog gjort mer.
De två senaste böckerna jag lagt in som litteraturtips i Stockholmskällan har varit riktiga höjdare, på extremt olika sätt.
K’ang Yu-weis svenska resa 1904 är en liten bok utgiven 1970 som jag inte ens minns hur eller varför jag sökte fram i bibliotekskatalogen, men ett av ämnena vi satsar extra på i Stockholmskällan just nu är migration, och kinesen K’ang Yu-wei bodde faktiskt en tid i Stockholmstrakten. Boken skildrar hans första möte med Stockholm och Sverige, som han anlände till direkt från Norge. I början var det ganska underhållande att läsa om den kinesiska resenärens uppfattning om Norge som enkelt och tråkigt, vilket han befarat att Sverige också skulle vara, men så var inte fallet och hans lovord om Sverige, svenskarna och huvudstaden visste inga gränser! Här kunde man klippa ut något skojigt citat, tänkte jag, men så småningom kändes jämförelserna mellan norrmännen och de oändligt mycket mer utvecklade svenskarna tämligen osympatiska, så jag valde istället ett stycke text där Stockholm hyllas och Norge inte nämns. Men jämförelserna klingar snart av och beskrivningarna av de företeelser den mycket nyfikna K’ang Yu-wei ser och besöker i det tidiga 1900-talets Stockholm är riktigt intressanta och detaljerade utan att vara långrandiga.
Nyligen läste jag i en helt annan Stockholmshistorisk bok, från tidigt 1950-tal, att den som vill komma Stockholms historia nära bör ta del av utländska besökares reseskildringar från gångna tider. Deras geografiska utifrånperspektiv liknar vår tidsmässiga distans, på så sätt att de uppmärksammar och skriver ner det vardagliga som en tidsresenär också skulle ha noterat, men som 16- eller 1700-talets stockholmare själva inte skulle få för sig att dokumentera, och som vi därför inte så lätt hittar i inhemska texter från den tiden.
Här hittas litteraturtipset om K’ang Yu-weis svenska resa 1904. För övrigt trodde jag att kinesen i fråga var en vanlig, okänd kille som råkade gilla att se sig om i världen, men jag hade fel.
Nästa bok jag tog mig an var Sheraton years : Stockholm skateboarding 1990-1999, en fotobok som på sitt sätt kunde vara intressant, men som inte riktigt hade tillräckligt talande, bra bilder, enligt min uppfattning, för att de skulle kunna stå helt för sig själva utan vidare information om sammanhanget. Det fanns en text där i boken, i pyttestil på stora uppslag, precis så där otillgängligt utformad som fotoböckers texter brukar vara, och innehållsmässigt brukar de inte heller engagera något vidare, men det här visade sig vara ett undantag. Skateboardåkaren som stod bakom texten var inte bara insatt i ämnet utan en skribent på riktigt, och det han skrivit var inte bara läsbart utan riktigt bra. Den som vill ha en kort men personlig sammanfattning av vad som hände med skateboardkulturen i Stockholm i skarven 1989/1990 och de kommande åren bör alltså läsa den här.
Jag kan inte bestämma mig för om den här vågfrisyren mest får mig att likna en liten pojke eller en gammal tant. Det senare när jag har min svarta lilla filthatt på mig. Poängen var hur som helst att återigen se ut som en typisk stockholmare på 1930-talet, och det här var sista gången för säsongen och Helenas och mitt sista stopp på vårdhemsturnén (som två tillfällen av tre gällt trygghetsboenden, om man ska vara helt korrekt). Den här gången var vi i Hammarbyhöjden, där det kom elva personer till dagens ”kulturcafé”, vilket räknades som många, och de flesta verkade vara med på noterna och gilla det de hörde. Några små motgångar (som att det var lite svårmöblerat vad gällde el, bilden på duken såg lite konstig ut och det fanns ingen spegel på toaletten, så jag målade på läppstift med ansiktet nära dörrhandtaget i blank metall) och en större motgång (datorn bestämde sig för att den nu bums skulle uppdateras när vi hade kanske tio bilder kvar att visa), men på det hela taget gick det på vad som numera blivit rutin.
Nästa gång vi tar på 30-40-talskostymerna och dammar av manuset om Kungsgatans historia är torsdagen 10 september kl. 18 på Stadsbiblioteket. Välkomna att äta mandelkubb med oss!
Theomis 