Efter kvällens föredrag om Kungsholmens historia på Kungsholmens bibliotek bestämde jag mig för att hämtpizza till middag var helt okej. Borta på Dolce Vita var det en av de tystlåtna, sammanbitna pizzabagarna som tog min beställning och satte igång att knåda degen utan ett ord. Jag satte mig på en pall vid fönstret och tog fram mobilen. ”Vill du ha sallad till pizzan?” hördes en röst. Det var en munter pizzabagare, den muntraste jag sett på Dolce Vita.”Ja, tack”, sa jag och gjorde en rörelse för att kliva ner från den höga pallen och gå mot kylskåpet. ”Nej, sitt!” sa den muntra mannen och började packa en påse åt mig. ”Du får efterrätt också”, sa han, la ner en klubba med jordgubbssmak och skrattade gott. ”Vilket väder”, fortsatte han och pekade ut mot regnet och mörkret. ”Jag tror att det ska snöa i helgen.” ”Å, jag längtar efter snö!” sa jag spontant, till pizzabagarens förvåning. Han tyckte inte alls om snö. Regn var i alla fall okej. Sedan berättade han att han hade bott i Sverige i 43 år, han var liten när han kom hit. Jag undrade om han verkligen inte hade börjat tycka om snö än, men nej, sommar är mycket bättre. ”Människor är öppnare, de sitter här på uteserveringen och pratar med varandra, stirrar inte bara på en iPhone”, sa mannen och tog upp ett post-it-block och höll i handen för att visa hur en mobilstirrare ser ut. Jag försökte påpeka att den mörkare och kallare årstiden också har sina fördelar, men han lät sig inte övertygas. Vi enades till slut om att det är bra att vara olika. Log nog lika brett båda två. Ett enkelt litet småprat, men ovanligt välgörande för själen.

Arbetsdagen präglades av ett frenetiskt skrivande på manus och PowerPoint-presentation inför kvällen, med avbrott för ljudkurs med Ahmad. Han skulle lära Helena och mig att justera ”gain” för att hitta ”sweet spot”. Vi låtsades inte ens förstå. Hopplösa elever. Men egentligen är det hjälpligt logiskt och när vi hade lärt oss vad alla för oss relevanta knappar, spakar och uttag hade för funktion och efter att ha provpratat i mikrofonen och provlyssnat på olika avstånd ansågs vi redo att sköta ljudet på lördagens quiz i programhörnan. För att bli testade skulle vi vända oss om medan Ahmad saboterade inställningarna. När han var klar pratade jag i mikrofonen – stackars studenter som försökte få något gjort vid borden, under hela undervisningen pladdrade jag en massa rappakalja om munkar på 1400-talets Kungsholmen – och Helenas uppgift var att lista ut varför det inte kom något ljud. Det tyckte hon var så kul att hon bad om ett sabotage till. Nu är hon mästare på felsökning. Därefter lärde vi oss korrekt sätt att vinda ihop mikrofonsladden (jag har gjort fel under alla mina tio år i gospelkör)

Jag blev klar – och med klar menar jag att manuset hann bli färdigskrivet – i god tid och behövde inte komma med andan i halsen till Kungsholmens bibliotek, dit kollegan Cecilia åkt i förväg för att börja pyssla med möbler och teknik med Kungsholmspersonalens hjälp. På ett kommunalt bibliotek får man vara glad om man har ett utrymme där folk kan sitta och lyssna på ett föredrag, fungerande teknisk utrustning är en lyx. Till vår glädje var det inget som fallerade under kvällen, dator och projektor skötte sig och protesterade inte vid visning av rörliga bilder eller ljuduppspelning, sedan fick man leva med att duken stod och balanserade på en bokvagn och att projektorn var uppallad på en hög trave barnböcker, sådant är standard.

Det var skönt att lägga föredraget bakom sig, ta ett bad, lyssna på Mozarts pianosonater, som jag inspirerades att ladda ner på Spotify inför hemresan från Wien efter att ha hört dem spelas i högtalare på Café Mozarts damrum. Och det är konstigt att med jämna mellanrum kolla nyhetsflödet där terrorn står som spön i backen.