Minst 80 % av männen i Stockholm under 1500-talets första hälft hette Per, Hans, Olof, Nils, Erik, Jöns, Anders, Jakob eller Johan.
Det tog tre år, 1697-1700, att riva resterna av det nedbrunna slottet Tre kronor.
Det är sådant jag har i huvudet just nu.
Vad tar man sig till när ens Gamla stan-föredrag ligger tre dygn bort, tre dygn som också är fyllda av andra aktiviteter, och man inser att innevarande lördag är ens bästa chans att läsa in sig och skriva manus? Man mutar sig själv. Först tar man promenaden hemifrån Kungsholmen till jobbet vid Odenplan (dagens motion, pilatespasset jag hade velat gå på skulle ta för mycket tid i anspråk), man packar ryggsäcken full av stockholmshistoriska böcker från ens arbetsrum (de man inte redan hade tagit hem) och sedan gör man några väl valda inköp på Birka-Gott och Cajsa Warg.
Chokladdoppade popcorn. Anthon Berg Opera Mints. Kryddad tomatjuice. Lyxbrie.
Sedan kör man, hela dagen. (Med eftermiddagspaus för CNN Business Traveller och kvällspaus för ett program på Kunskapskanalen om Iran.)
Ibland händer det – man har en full agenda och räknar med en stressig dag, och så kommer en ängel till kollega och tar på sig största delen av tiden i informationsdisken, man betar av sina uppgifter en efter en och får till och med tid till en liten promenad.
Och så kröns dagen – som bara haft ett fåtal inslag av krävande besökare och gruff i toalettkön – med ett för mig och kollegan traditionellt diskfika med praliner från Gateau. (De här var supergoda, särskilt de mörka.)
I dag släpptes enheten Lära, som jag tillhör när jag är på Stadsbiblioteket, ut i det våriga landskapet på Skeppsholmen.
Vi skulle besöka Konstbiblioteket, Nationalmuseums och Moderna Museets gemensamma bibliotek. Här är tidskriftshyllan.
Intressant utsikt genom alla fönster.
Vi får en genomgång av verksamheten, hur personalen jobbar och vilket slags service som erbjuds för allmänheten, som vi emellanåt har anledning att hänvisa vidare till det här biblioteket när de kommer till oss med konstfrågor.
I samlingarna finns bland annat Nationalmuseums utställningskataloger i inbunden form.
På vinden finns ett av magasinen.
Vi kollar in arbetsrummet …
… som har den här utsikten.
Jag älskar mina bibliotek, men en liten del av mig blev sugen på att byta arbetsplats. Men det kan också ha varit vädret.
Antingen tror kursdeltagarna att jag är lätt manisk och hysterisk till min natur eller bara att jag är väldigt, väldigt entusiastisk när det gäller läsecirklar. Det är det senare jag helst förmedlar. Jag vet inte varför jag var så överspeedad just i kväll, men jag tycker verkligen att det är så kul att ha en kurs i läsecirkelledande och att träffa deltagarna som på ett eller annat sätt delar ens cirkelintresse. Att jag under pratet viftade med händerna med för närvarande långa naglar i grällt turkost förbättrade knappast intrycket. Men nu är vi igång, Helena och jag, och jag har tre kommande träffar på mig att försöka justera min image.
Vinden viner bakom de regnprickiga fönstren i arbetsrummet på Stadsbiblioteket och Observatorielunden är gråare än grå. I morse var vi på studiebesök på Filmstaden i Råsunda med stiftelsen Filmstadens Kultur, efter en snabblunch i lunchrummet var vi flera bibliotekarier blandade med besökarna i Poesibazaren som lyssnade på Ann Jäderlund, intervjuad av Magnus William-Olsson och bibliotekskollegan Elias om nya (ännu outgivna) diktsamlingen djupa kärlek ingen och nu sitter jag vid skrivbordet med tolv böcker om Gamla stan och tretton dagar kvar till föredraget på Tranströmerbiblioteket. Detta är en oslagbar trivseldag!
Nu går jag och tar lite mer te och ser fram emot kvällen på The English Bookshop, där det ska vara releaseevenemang för det årliga litterära magasinet Two Thirds North, innan jag läser vidare om Magnus Ladulås, Svartbrödraklostret och Lejontornet.
Har haft några seriefavoriter liggande framme på Sturebibblan i helgen. Ingen har lånats, men de har rört på sig. Minst två har lästs, åtminstone delvis, på plats.
Jag undrar om jag kommer att jobba något mer med årets Stockholm läser-bok, Det hemliga namnet. Förra årets bok, Kungsgatan, hade jag ju en nära relation till under åtminstone hela våren, men i och med att vi nu haft läsecirkel om Det hemliga namnet på Sture bibliotek så kan det vara över för min del. Även om jag gillade bokvalet bättre förra året kan jag inte förneka att vi hade väldigt mycket att prata om i Sturebibblans soffhörna, som den här gången var helt fullsatt, eller överfull, av åtta deltagare och Helena och mig som samtalsledare. Vi två hade olika uppfattningar om huvudpersonen och bland annat händelseförloppet i slutet, om vi tror att det går bra eller dåligt och på vilket sätt. Det hade cirkeldeltagarna också, och jag gillar verkligen när de vågar vara oense. Så länge ingen trycker ner någon annan i skoskaften och vi som ledare behöver rycka in och rädda det som räddas kan av cirkelstämningen så är det bra med viss stormighet i diskussionen.
Jag kan verkligen inte kalla diskussionen stormig, den blev snarare lite överdrivet respektfull, men Helena, jag och vår kollega Caroline bollade en del olika åsikter när vi hade en cirkel om Det hemliga namnet uppdelad i tre avsnitt under varsin rubrik och inspelad som podd. Det är någon månad sedan nu och jag har faktiskt inte lyssnat på precis allt, men det mesta av de tre poddprogrammen. Först handlar det om persongalleriet (Caroline leder), sedan om språk och stil (jag) och sist om tematik (Helena). Av oss tre hade bara Caroline spelat in podd tidigare, som gäst i Bibliotekspodden Solen, men vi fick blodad tand och har nu nya poddplaner.
Dagens arbetsmaterial, oarrangerat.
Jag brukar ju tänka, och ibland uttrycka, att jag rör mig längre och längre ifrån bokromantisering – att gilla själva åsynen av böcker och boksamlingar, att äga dem eller vistas bland dem, för att inte tala om doften, som så många nämner – men att jobba med gamla böcker kan faktiskt vara en visuell fest, det tycker jag fortfarande. Med betoning på gamla, kanske, för att sådant som är nytt, inte minst böcker, är grällt och oharmoniskt. Å andra sidan – jag älskar ju att jobba med ny litteratur. Och att skylta med den. Hur som helst. Att få botanisera i magasinen och ta del av äldre publikationer om Stockholm för Stockholmskällans räkning kan vara enormt stimulerande, och som bonus matchar ofta omslagen.
I går hade Helena och jag kortkort läsecirkelkurs för några bibliotekarier på Kista bibliotek i deras skarpt belysta aktivitetsrum kallat ”blackbox” (ett begrepp jag måste ha missat). På en och en halv timme försökte vi hinna med en lägesrapport för social läsning i Sverige, konkreta läsecirkelledartips och en praktisk övning. Jag hoppas att de fick ut något av det. De var väldigt trevliga att ha att göra med och såg i alla fall glada ut under vår lilla insats. Framöver kommer de att erbjuda läsecirklar på flera olika språk.
Theomis 