MDCCCLXXXII Hongkong-minnen

För att ha något att visa familjen och ett par intresserade kolleger gjorde jag tidigt ett litet urval Hongkong-bilder, hastigt hopplockat men hyfsat representativt för resan som nu ligger fyra månader tillbaka. I dag visade jag dem också för Lena. Förr eller senare måste jag göra en komplett genomgång, lägga upp på Flickr, kanske skryta med några highlights på Facebook, och varför inte ha ytterligare en familjevisning, den här gången en helkväll, och naturligtvis lägga upp en del här i bloggen.

Jag börjar nu. Här är tre stadsvyer.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

MDCCXLIII Anna på Galleri Korn

IMG_8338.JPG

IMG_8342.JPG

IMG_8337.JPG

Stadsmuseikollegan Anna Seidevall-Byström har haft vernissage i dag på lilla Galleri Korn vid Hornstull. (Här ses den stolta konstnärinnan längst till höger.)

När man hämtat sig från förskräckelsen över den smått obehagliga docksamlingen mitt i rummet kan man med behållning titta på de små och stora fotografierna, också med docktema. Några blev sålda på stört.

MDCXLV Världar av liv

20140805-000610-370342.jpg

Sugen på att se lite schyst foto? Nyfiken på djur och natur på olika platser i världen? Intresserad av miljö och hållbarhet? Om du passerar Hötorget någon gång mellan 11 och 17 vilken dag som helst fram till 23 augusti kan du slinka in i Konserthuset och se Mattias Klums utställning ”Världar av liv”. Vackra bilder, intressanta bildtexter. Vilken mångfald vi har på den här planeten!

MDLXXVIII Gå en visning på Fotografiska – förstå mer

Lisa_Ross”Den amerikanska fotografen Lisa Ross vandrade på den lilla stigen mitt ute i Taklamakanöknen. Plötsligt uppenbarade sig en rad obekanta föremål tillverkade av grenar, tygstycken, djurskelett och andra föremål. Hon stod framför Uigurernas heliga platser.”

På väg till Fotografiska tidigare i veckan tänkte jag på hur det skulle vara om jag blev ensam på 18-visningen. Det är visserligen sommarsäsong, men vädret var dåligt och det var en vanlig tisdag, så det skulle kunna bli bara jag. Det blev jag och en till. Och killen som stod och väntade tillsammans med mig visade sig vara kompis med guiden.

Den första utställning vi tittade på var den med bilder av Lisa Ross. Vi fick en ganska detaljerad redogörelse av fotografens ökenresor, hur det började med att hon kom till området i västra Kina tillsammans med en vän som arbetade med en filminspelning och att hon anlitade en chaufför som körde omkring henne i öknen och, på eget initiativ, tog med henne till uigurernas helgedomar.

”Trots frånvaron av människor upplever man bilderna som intima porträtt. Det finns en relation mellan de som har skapat verken, som har passerat och som har skött om dem”, står det i texten som beskriver utställningen, kallad ”Living Shrines”, och återigen blir jag påmind om den stora skillnaden mellan att låta bilder stå för sig själva och att se dem med vetskap om deras sammanhang. Innan visningen började var jag inne i utställningslokalen och tog en snabb runda på någon minut, utan att ha läst på om bilderna. Mitt intryck av ökenmiljöerna med vindpinade rishögsartade formationer med fladdrande små tygtrasor i var total ödslighet. En estetisk ödslighet, möjligen, men för mig kunde det knappast föreställa något annat än något övergivet som naturen brutit ner. Hur skulle jag kunna veta att formationerna skulle se ut så, att de var starkt betydelsefulla, omskötta, ”living shrines” på riktigt, inte som någon metafor.

På sätt och vis är Fotografiskas utställningstext (kan läsas på hemsidan) till just den här utställningen föredömlig, eftersom den förutom bildanalys – det om ”intima porträtt”, som för övrigt tycks vara fotografens egna ord – också innehåller kort information om platsen, folkgruppen och religionen och förstås även om fotografen och hennes bakgrund. Men på visningen fick vi veta ännu mer om sammanhanget och om hur fotograferingen gått till. De visningarna gillar jag bäst. Att få hjälp att tolka bilderna genom att guiden ställer frågor och pekar på olika aspekter och detaljer kan också vara intressant, men min upplevelse av fotografierna har nog i hundra procent av fallen blivit mycket starkare och mer givande när jag fått fakta om situationen de uppkommit i, ju mer specifika fakta desto bättre. Där är vi väl olika, men så fungerar jag.

Vi såg också Dana Sederowskys bilder, bland annat de där hon är utklädd till en 50-talsuniformerad sjuksköterska, och den nu borttagna utställningen med Roger Ballens bilder. De senare uttryckte galenskap, smuts och äckel, ibland också ömhet och humor, men var på sitt sätt riktigt svårtolkade. Vilka var de människor han fotograferat? Jag förstod det som att de var psykiskt sjuka och att situationerna man såg dem i var mer eller mindre oregisserade. Utställningstexten avslöjade ingenting. Den typ av fotografier som visades var visserligen så uttrycksfulla att en betraktare med något slags behållning kunde spekulera och associera fritt, men en guidad visning eller annan informationsinhämtning var nödvändig för förståelse av motiven.

När vi arrangerar läsecirklar, föredrag eller andra program på biblioteken och mycket få personer dyker upp är det svårt att veta om till exempel de två personer utöver ledaren eller ledarna som ska utgöra en läsecirkel kommer att känna sig besvärade eller ej. Själv har jag inga större problem med att vara en av två eller till och med den enda deltagaren på en guidad visning på ett museum. Jag är mycket sällan den som kommer med kommentarer i en stor grupp, men ställer gärna frågor och ger feedback lite då och då när antalet personer är mycket begränsat, som det var den här gången. Tack vare att jag sett flera av de tidigare utställningar som guiden refererade till kunde jag dessutom både begripa parallellerna hon nämnde och förstås briljera lite extra. Att jag svarade ja på frågan om jag varit i Sydafrika och dessutom hade besökt just Johannesburg, Roger Ballens hemstad, gjorde det hela ännu bättre. Jag tror inte att jag hade delat med mig av mina erfarenheter av Sydafrika i en stor grupp. Guiden var helt enkelt bra på att inkludera sina båda gruppdeltagare, även den hon inte redan kände.

18.00 varje dag erbjuds visning på Fotografiska.

MDXV Kommer aldrig att bli skådespelare

20140412-230919.jpg
Jag kan inte se uppskrämd ut. Trots många, ihärdiga försök ser jag antingen, konstigt nog, glad ut eller också som att jag ”tar höga C”, tyckte fotografen, Konstfackeleven Lotta, och min medmodell Noomie. Vi skulle spela upp en liten berättelse i fyra bilder, ett möte mellan två personer på en bänk, och den var tvungen att stå på en perrong, eftersom det är ett av få ställen där man sätter sig på samma bänk som en främmande människa. Vi fotade först vid Liljeholmens tunnelbanestation, vilket var lite besvärande eftersom vi hade publik på andra sidan spåret, och därefter vid Universitetet, där det tack och lov bara var en vägg bakom spåret, men där det å andra sidan åkte förbi mycket nyfikna personer i tågen.

De övriga sinnesstämningarna hade jag lättare att illustrera, men det skrämda uttrycket var hopplöst. Lotta och Noomie antog att jag helt enkelt aldrig varit rädd. Så nu kommer jag att vara på helspänn för att de när som helst ska ordna saken genom att överfalla mig från något mörkt buskage och dokumentera min reaktion.

Hela gårdagskvällen gick åt och jag var hemma vid kvart över tolv. Allt för konsten.