Jag hade lånat hem ett av de just nu väldigt eftertraktade dvd-exemplaren av Tjuvheder från bibblan och i sent i går såg jag den. När filmen var slut hade försommarsolen gått ner över det Stockholmslandskap som befolkas av välbärgade Strandvägsfamiljer, oss kommunanställda i mindre men bekväma bostäder och den grupp människor som fastnat i missbruk och hemlöshet och lever i gemenskap samtidigt som fullt inbördeskrig pågår, på härbärgen, i husvagnsläger och i allsköns undanskymda stadsmiljöer.

Jag ska bespara er en recension – det finns mycket skrivet om filmen, bara att googla – men det går inte att se Tjuvheder utan att göra reflektioner över ett och annat. Till att börja med den uppenbara onda cirkeln. Här finns en grupp människor med stora utgifter, på grund av eget missbruk eller, vilket förekommer i filmen, skulder med extrema räntor till någon överordnad i hierarkin, och inga lagliga inkomster. Självklart körs bilen på bensin slangad från någon annans bil, läppstiftet har hamnat i ens ficka på ett Åhléns där man ännu inte är portad och de tjocka sedelbuntarna som vandrar från hand till hand vill man som utomstående inte ens veta hur de uppbringats. Det är en livsstil byggd på andra människors tillgångar, allt från de skattekronor som finansierar tak-över-huvudet-garantin till de eldrivna verktyg som försvinner från trädgårdarna hos dem som har det tvivelaktiga nöjet att bo nära ett husvagnsläger.

Men det snyltande livet är inget att avundas, om någon nu trodde det. Och jag med min oinitierade blick begriper inte ens den jakt på stora pengar som oavbrutet pågår. Den som står högst i rang bland filmens skildrade gestalter kan med hjälp av hot, våld och kraftigt utblandade droger driva in 50.000 på ett kick. Vad använder han pengarna till? Han ser ut att leva i lika stor misär som alla andra, med den skillnaden att han brukar mer våld, och är säkerligen lika känd av polisen och utsatt för lika stor press från egna överordnade. Är drogbranschen bara en enda lång kedja av människor, där det först en bra bit upp finns personer med större inkomst än utgifter och bara i toppen finns sådana som kan leva gott på de pengar som slutligen landar i deras knä? Och i så fall – hur mycket vinner man, som en liten, utbytbar, nedsliten kugge i maskineriet, på att hålla sig under radarn? I filmen skildras en alltid närvarande stress inför spanande poliser och i slutet finns en kortkort scen från en steril miljö som föreställer en anstalt eller kanske ett häkte. Det är torftigt, och naturligtvis styrt och ofritt, men också rent och ordnat, som bjärt kontrast till all smuts, från den skräpiga husvagnsparkeringen och sunkiga hem till nerklottrade förortsmiljöer. Jo, jag vet, det finns starka magneter som håller människor fast, eller drar dem tillbaka – drogberoendet, kompisarna, ouppklarade affärer, medfödda psykiska funktionsnedsättningar eller skador från en tuff barndom som försvårar ett ordnat vuxenliv – men när jag i filmen ser anstalten, poliserna och myndighetspersonerna som lärt känna de utsatta individerna åtminstone till namnen, personalen på dagverksamheter och boenden och det uppsökande teamet på stan kan jag inte låta bli att tänka att alla alternativ till det destruktiva livet på samhällets baksida vore bättre och det går inte att säga att ingen bryr sig.

Men jakten på pengar, droger och något slags uppehälle bara fortsätter och omgivningen fortsätter att betala priset. Lyckas jag skydda min egendom är det någon annan som blir av med sin, varenda dag i vår stad. Även dagverksamheten, som erbjuder värme, gemenskap och diverse resurser, utnyttjas i filmen, och förmodligen i verkligheten, av sitt klientel som en central för skumraskaffärer. Visst visar Tjuvheder upp en fin och mänsklig sida av samhällets olycksbarn, samhörighet och ömsesidig hjälp, men gentemot omvärlden, och sig själva, naturligtvis, är de rena förödelsemaskinerna.

Det är klart att ingen söker sig till baksidan, det är en plats man hamnar på, och särskilt med tanke på att ett ungt par i filmens husvagnsläger väntar barn är det inte alls svårt att föreställa sig att somliga, på ett eller annat sätt, föds in i extremt svåra omständigheter, men ändå kan jag bli fullständigt förbluffad av vissa återkommande ingredienser i utstötta människors beskrivningar av sin uppväxt. En av dem läste jag i en DN-artikel om inspelningen av Tjuvheder. Med jämna mellanrum hör jag i predikningar, någon enstaka gång i min egen kyrka eller någon annan jag besöker här i Sverige och ganska ofta i amerikanska predikningar jag lyssnar på, att ”du har kanske alltid fått höra att du inte duger och att du inte är bra på någonting”. Det där har alltid låtit så överdrivet i mina öron och jag undrar hur många som kan känna igen sig. Vad är det för monster till föräldrar och övriga medmänniskor som gör att det finns de som växer upp med den erfarenheten och sedan fortsätter att leva med den? DN-artikeln handlade bland annat om att många framför kameran i Tjuvheder är amatörer, personer ur den värld som skildras, som Jan Mattsson, som spelar just den där skurken som tvingar fram 50.000 kronor med brutala metoder. Till artikelförfattaren säger han att han ”har varit” sin rollfigur, och på kommentaren att han nu fått chansen att upptäcka sin skådespelartalang svarar han: ”Ja! Du vet, jag har fått beröm, det har aldrig hänt förut.”