MMCCCLXXXII Nationaldagen 2016 – så blev den

Det var lite folk vid slottet innan Carl-Philip och Sofia öppnade portarna.

Sådan här hängivenhet imponerar.

Även Bernadottebiblioteket var populärt, jag var på dagens första visning och den blev minst fullsatt. Lokalen är otroligt tjusig, men arbetsmiljön var förr om åren förfärlig. Det var mörkt – levande ljus var förbjudna, man ville inte ha en ny slottsbrand som den som förstörde Tre kronor 1697 – och så kallt att slottet höll bibliotekspersonalen med tjänstepäls. En vargpäls hängde på en krok i lokalen, och som ytterligare åtgärd hade de oftast efterfrågade böckerna placerats snabbt åtkomliga nära dörren.

Mycket gick förlorat i det kungliga bibliotek som fanns på Tre kronor när den stora branden förstörde det mesta av slottet. Vårt nationalbibliotek under namnet Kungliga biblioteket, som numera finns i Humlegården, startade sin verksamhet på slottet omkring 1760 och flyttade in i den här vackra lokalen 1796. Dessvärre var tillväxtprognosen helt uppåt väggarna felaktig, biblioteket svämmade snart över och magasin inrättades på andra håll i slottet. 1877 flyttades samlingarna till huset i Humlegården, som i alla fall då bör ha varit rätt rymligt. August Strindberg hann jobba som amanuens i bibliotekets slottslokal i fyra år och var sedan i Humlegården i ytterligare fyra år.

Efter att ha varit utställningslokal och museum blev lokalen bibliotek igen i början av 1900-talet, i och med Oscar II:s bortgång, då det bestämdes att bortgångna kungligheters böcker skulle hållas samlade här, och de är också sorterade efter sina ägare. Böckerna ovan tillhörde just Oscar II, som tydligen var boknörd av rang. Extra intressant blir hans efterlämnade boksamling av att han brukade anteckna i böckerna, ibland utförligt, ibland bara en notering om att boken blivit läst.

Självklart fick jag drömmar och visioner om att själv gå runt med vita handskar och bläddra och läsa, särskilt som jag nyligen läst sådant som Hjalmar Söderberg skrivit om Oscar II:s död och den övergångsfas i Sverige som hans frånfälle blev en markering för. Till och med själva dödsdagen har han utnyttjat som stämningsbild – så här låter det i Den allvarsamma leken:

Nästa morgon vaknade han vid ett tungt och fjärran dån från alla stadens kyrkklockor.

Han satt upprätt i bädden:

–Nu är kungen död, sade han till sin hustru. Den gamle herrn, som har varit kung här i landet i all den tid vi ha levat…

Han gick till fönstret och drog upp gardinen. Det var en gråmörk dimmig dag. På Tekniska högskolan snett emot vajade en gammal smutsig flagga på halv stång. Och klockorna dånade och sjöngo.

Efter den tidsresan gjorde jag en till. Gustav III:s antikmuseum består av ett riktigt vackert rum och ett kolossalt vackert rum. Jag begriper inte att jag kan ha missat detta. Fram till nu. Jag funderar på att flytta in. Eftersom det inte går att göra lokalerna rättvisa medelst mobilkamera hänvisar jag till de här sidorna om museet, med bilder och en liten film.

Visst var det vackert väder, men det kunde man ju nöja sig med att se genom fönstren tills vidare.

Massor av kusar var ute och rörde på sig i stan.

Klart man prioriterar häng med familj och släkt, även om man bara får en timmes varsel. Efter att kallelsen kommit var det bara att hasta iväg till Vinterviken, där diverse mostrar och morbröder och andra familjemedlemmar samlats. Och pappa i solhatt.

Kön till Vintervikens trädgårdskafé var lång och långsam, men å andra sidan var det lätt att få sittplats. Det är fördelen med stora ytor.

Hade mamma med sig egen bordsflagga under nationaldagslunchen? Javisst!

Dagen avrundades på Sjöcaféet vid Djurgårdsbron med några vänner. I väntan på att den kungliga kortegen skulle åka förbi blev vi underhållna av den här vattenburna mannen. Han flög runt kors och tvärs på vattenstrålarna och viftade med flaggan dagen till ära. Vi hade ingen fantastisk uppsikt över kortegevägen där vi satt, men tillräckligt bra för att sitta kvar medan hästarna och vagnarna passerade, och som tur var var den sida av Djurgårdsbron som vetter mot caféet avspärrad och folkfri, så när de vinkande kungligheterna for förbi skymtade vi dem, i alla fall. Jonas höll telefonkontakt med sin flickvän – relativt nyhitflyttad, tror jag, från Finland – som inte kom förbi avspärrningarna. Hon fick stå i kortegepubliken tills vidare och när äntligen kunde komma ner till caféet visade hon bilder hon tagit på kungens vagn och ursäktade sina exalterade utrop med att det var första gången hon upplevde något sådant här. Och tja, jämför man med norrmännen har vi väl lite mesiga nationaldagstraditioner, men den som vill fira, i alla fall här i Stockholm, kan inte klaga på festlighetsutbudet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s