När man har mycket och ganska enahanda jobb att göra blir man lite upplivad av en bild skickad från brorsonen till hans mamma, pappa, farmor, farfar och faster, med kommentarerna: ”Läskigt!” Och: ”Oj oj oj!”
MDXLVII Crash course i Shakespeares sonetter
Varför botanisera i hyllorna för litteraturvetenskap på Stadsbiblioteket när man kan bättra på sina kunskaper om Shakespeares sonetter genom att titta på en tolv och en halv minut lång YouTube-film med snabba klipp och skojiga animeringar?
Två roliga detaljer: Filmen tar upp tre av Shakespeares 154 sonetter och de finns med bland de tio Helena och jag valt ut till cirkelträffen om sonetterna nästa vecka. Och: Tittar man noggrant ser man då och då en svag bakgrundsbild som föreställer bokhyllor i rotundan i nämnda stadsbibliotek.
MDXLVI Fattiga svenskar i främmande land
Swede Hollow, Ola Larsmos nya roman, lär vara utmärkt läsning för den som behöver påminna sig om att man som svensk inte ska vara så kaxig. Visst, vi är välutbildade, världsbäst på engelska bland nationaliteter som inte har engelska som modersmål och har i snitt och i jämförelse med andra mycket bekväma liv. Men så har det inte alltid varit. Det vore bra om vi kunde hålla det i minnet.
När jag har hållit föredrag om det gamla Stockholm, framför allt Östermalm – tidigare Ladugårdslandet – har en hel del fokus legat på levnadsstandardkontraster. Under 1800-talets andra hälft gjorde den pampiga stenhusbebyggelsen sitt intåg i området öster om Norrmalm och det är lätt att glömma att det som då försvann fanns i andra änden av skalan. När förändringen var genomförd pratade de nostalgiskt lagda om förlusten av charmiga stugor och trädgårdar. Carl Larsson, å sin sida, förknippar det Ladugårdsland han växte upp på med smuts, brännvinsångor, kackerlackor och svält, och han minns inte fel. Det trivsamma och det ruskiga existerade förstås parallellt, men vi har nog svårt att i dag föreställa oss de umbäranden som var vardag för de många mindre bemedlade i Stockholm och andra delar av landet för inte alls särskilt länge sedan. Sjukdomarna, superiet, alla småbarn som dog.
Sverige utmärkte sig för sin fattigdom och det är klart att folk flydde för att pröva lyckan på annat håll. Vissa gick det bra för, andra inte. Från mitten av 1800-talet till tidigt 1920-tal lämnade 1,3 miljoner svenskar Sverige och vi gjorde oss kända framför allt i USA som, just det, fattiga invandrare. Fattiga, otvättade invandrare som inte kunde språket och betraktades som kulturellt och intellektuellt lägre stående. Vilket förstås också präglade synen på dessa främlingars avlägsna hemland.
Om det här berättar Ola Larsmo. Historien kring det gamla bostadsområdet Swede Hollow i Minnesota är tydligen relativt outforskad och Ola Larsmo har nu dragit sitt strå till stacken genom att skriva sin, visserligen fiktiva, berättelse om några av områdets invånare, som en uppföljning av sin text om Swede Hollow i Dagens Nyheter i augusti 2013. I eftermiddag var han på Hedengrens och presenterade sin bok om den miserabla slummen i dalsänkan i St Paul. Vem vet, kanske bodde någon av mina östgötska släktingar i något av skjulen och fick sin inkomst genom att utföra livsfarliga arbetsuppgifter vid järnvägen. Den bilden var hur som helst inte svår att måla upp, Ola Larsmos presentation var oerhört fängslande, helt manusfri, och med en uppläsning ur boken som avslutning. Den finns i e-format i min mobil. Jag både längtar och bävar.
MDXLV Drömtårta och programplanering på Kaffeverket
MDXLIV En kväll hos S:t Göranskretsen
”Jag jobbade som guide i Visby, och när vi kom till Jungfrutornet och jag berättade för de amerikanska turisterna om flickan som enligt legenden murades in i tornet sa jag att om man lyssnar noga hör man henne gråta där inifrån. De lyssnade, och en tjejkompis stod bakom tornet och bölade. Då fick man mer dricks, vet du!” En gammal officer berättade ungdomsminnen under fikat som föregick kvällens föredrag, som jag skulle hålla.
Det var oväntat roligt att träffa gänget i S:t Göranskretsen, en pensionärsförening knuten till Västermalms församling, och stå och prata i S:t Göransvåningen om Kungsholmens historia i kväll. Publiken var pigg och intresserad och tekniken sällsynt välfungerande.
De hade ändrat föredragets rubrik en aning, märkte jag, men det gjorde inget.
MDXLIII Augustpristider
MDXLII Chokladmoussebakelse från Tysta Mari
MDXLI Awekening – en ovanlig fredagskväll på Friends Arena
Musikstilen, ljudvolymen och de ibland höjda rösterna föll mig inte i smaken – men stämningen! Glädjen! Och budskapet, givetvis. Awekening är en med svenska mått mätt jättesatsning, där Friends Arena hyrts för tre dagars gudstjänster. Det var verkligen roligt att se alla åldrar och många nationaliteter och – även om jag själv som sagt hellre hade hört annan musik – ett böljande publikhav framför scenen. Vi var många främlingar som bad för varandra, på golvet och på läktarna, och många vittnade om hur mötet med Jesus vänt upp och ner på deras liv.
Ett antal, högst fredliga, motorcykelklubbar utmärkte sig, med västar och olika grad av skäggighet. Gänget ovan var från Finland.
MDXL Färdigpratat om Shylock

I kväll hade vi andra och sista träffen i Sturebibblans Shylock-serie. Efter att ha läst Köpmannen i Venedig till träffen för två veckor sedan tog jag itu med Howard Jacobsons roman, som bygger på pjäsen, och hade för avsikt att tugga mig igenom den på engelska, men gav upp. De två första kapitlen läste jag i det engelska originalet, Shylock Is My Name, och bläddrade parallellt i den svenska översättningen, Jag heter Shylock, och under läsningen av resten av boken gjorde jag tvärtom. Som vanligt när jag tittar närmare på översättningar hittade jag fel, mer eller mindre allvarliga. Trots att jag inte alls gjorde någon noggrann jämförelse, bara läste samma rad på båda språken när det var något särskilt jag undrade över, fick jag ihop en liten lista. Några av missarna tog jag upp under kvällens samtal, men jag försökte vara återhållsam.
Dessvärre var varken jag själv eller någon annan i gruppen särskilt förtjust i Jacobsons romanexperiment. Den växlar mellan reflekterande samtal två judiska män emellan – varav den ena heter Shylock och är direkt sprungen ur Shakespeares pjäs och den andra är en nutida förmögen man i nordvästra England – och ett händelseförlopp som bygger på moderniseringar av pjäsens företeelser. Portias motsvarighet, till exempel, är fortfarande en uppburen arvtagerska, men en som gjort sig känd inom reality-TV, och köpmannen Antonio har fått en ny identitet som excentrisk konst- och antikvitetshandlare.
Trots kritikerkårens positiva omdömen verkade alltså cirkeldeltagarna ganska överens om att det här beställningsverket i Hogarth Shakespeare-serien blev en märkligt krystad och i överkant skruvad kopia av originalet. Visst kan romanen säga något om hur vår tids antisemitism kan ta sig uttryck, men försöket att stöpa berättelsen i pjäsens form samtidigt som författaren tycks vara mest intresserad av att låta två judiska män diskutera sitt gemensamma utanförskap tyckte inte någon av oss ledde till en särskilt tilltalande läsupplevelse. Tyvärr.
Men det tonar inte ner min störtförtjusning i det här fördjupningskonceptet, två samtal om två besläktade böcker med samma cirkelgrupp. Mina kunskaper om Shakespeares tragiska komedi Köpmannen i Venedig och möjliga analyser av densamma har gått från noll till hundra på drygt två veckor.








