Sju personer mellan sju och sjuttioett gick upp fruktansvärt tidigt i morse, flög från Arlanda, mellanlandade i Köpenhamn och flög vidare till Teneriffas södra flygplats, Aeropuerto de Tenerife Sur Reina Sofía.
Sedan tidig kväll är vi framme vid Hotel Rural El Patio vid bananplantagen, som föräldrarna har pratat mycket om efter deras tre tidigare besök. I morgon utforskar vi området i dagsljus.
Att åka till Teneriffa över sportlovet är väl ungefär lika svenskt som att åka till Gran Canaria över jul. Nu har jag sett om ”Sällskapsresan” för kanske hundrade gången för att komma i rätt stämning.
En bildlärare, en apotekare, en socionom, två läkare och jag, bibliotekarie, åt varma mackor och glass hos mig i kväll. Min kompiskrets kanske inte är enorm, men tillräckligt stor för att jag ska kunna variera sammansättningen, vilket jag roas av. Av personerna jag bjöd in – enbart kvinnor – var det två som inte kunde komma, men en, läkaren, bjöd med en kollega hemifrån Riga som just nu är på Sverigebesök, så gruppen blev extra unik och konversationen hölls på engelska.
Apotekaren berättade bland annat att hon och kollegerna konstaterat att det går att identifiera olika läkemedel utifrån lukt, och den ena läkaren fyllde i att odling av streptokocker ger ifrån sig en härlig kolaaktig arom. Det hade jag aldrig någonsin gissat.
I dag, under i princip alla sex öppettimmar, har biblioteket kryllat av unga människor med blått hår, yviga rosetter och mössor med teddybjörnsöron. Det har varit cosplaytävling, mangaquiz, en biblioteksquest inbegripande guldböcker och chiffer med flera aktiviteter, under rubriken NördCon. Å ena sidan är det upplyftande att se klungvis med enstusiastiska barn, tonåringar och unga vuxna både i rotundan och på barn- och ungdomsavdelningen. Å andra sidan insåg jag snart hur lyckligt lottad jag var som tillbringade stora delar av dagen i ljudbibliotekets informationsdisk, dit sorlet inte nådde, och jag är glad att morgondagens aktivitet är isländsk sagostund klockan två.
Men rotundan var superfin med sin massiva ljusdekoration.
I går kväll, när jag och kollegerna J och H basade över Stadsbibliotekets övre plan fram till stängning klockan nio, tog H fram en ask med vikta, hjärtprydda bokmärken. Ibland kan hon inte sluta pyssla, sa hon, och det här var ett sådant tillfälle. Ur samlingen delade hon ut bokmärken till sina kolleger lagom till alla hjärtans dag. Visst är de fina?
Nu på morgonen länkade Litteraturbanken på sin Facebook-sida till skriften Det Lystra Och Belefwada Stockholm från 1739. Den verkade kul, tyckte jag, och började med möda läsa texten, varpå jag kommenterade att en transkribering önskas. Svar:
Hej Sandra! Det tar en stund att transkribera 24 sidor, 😃 men vi frestar med första strofen:
”Nj gamle Swea Högder,
Som lefwen uti ro,
På Edra kalla bögder
J Atles frusna bo,
Jag Eder alla manar
Op til Er Hufwudstad,
Der forne Hieltars ahnor,
Stå stälde i parad.”
Nu är jag bara mer nyfiken på vad de manas att uppleva i Stockholm (det är något med malmar, berg, vackra kyrkor och en ”salt strand”).
—
Uppdatering:
Vi får se hur det går med den där bokstavsnyckeln … Tack Litteraturbanken! (”Uppå” en liten Ö, ska det vara förresten, tyckte väl att det lät lite märkligt med ”Upp”. De kunde konsten att rimma med bra rytm på 1730-talet.)
I går ställde jag fram ett fat Mums-Mums till oss som delar rum 631 på Stadsbiblioteket, nästan enbart för nöjet att på en skylt bredvid kunna skriva:
RUMS-
MUMS-
MUMS
Vi funderade på hur länge de funnits och kollade upp – sedan 1933. Från Wikipedia: ”Den avvikelse som förekommit är att de under andra världskriget, på grund av den dåvarande brödransoneringen, inte hade kex i botten, utan en rund, oätbar pappskiva.”
Nu har det nya bildspelet med foton från Stockholmskällan visats på skärmen på Stadsbibliotekets entréplan några dagar. Temat är ”Folk på jobbet” och bilderna spänner från sekelskiftet 1900 till 1970-tal, mestadels från Stockholms innerstad. Det är omöjligt att veta hur mycket det tittas på och uppskattas. Själv tycker jag i alla fall att det blev ganska intressant.
Här ser vi en SL-anställd bussförare 1976, biskop Odd Hagen på Sveriges första drive-in-gudstjänst 1957, en vaselininsmord spårvagnsförare i snöväder 1908 och personal och barn vid Observatorielundens parklek 1962.
Vad har vi här för collage? Jo, det är illustrationerna längs med det översiktsschema pappa skickat till deltagarna i sällskapsresan till Teneriffa över sportlovet (föräldrarna, brorsfamiljen och jag, sju personer). Där finns hotellet vi bor på de första två nätterna, ett par restauranger, nästa hotell, fler restauranger, Svenska kyrkan, en marknad.
Som vana Teneriffaresenärer vill mamma och pappa visa oss sina favoritställen. Frågar man pappa vad som är så bra med Teneriffa säger han i allmänhet att man kan göra ”ingenting” (med vilket han menar vila och sitta med ett sudoku vid poolen, misstänker jag), men dels brukar de ju faktiskt åka omkring och se ett och annat och dels är den mellangamla och den yngsta generationen mycket begivna på aktiviteter. Det blir nog fullt program.
Jag gillar allt slags resande, men är det någon variant som ligger utanför mitt spektrum är det en vecka på en Kanarieö. Nu tror jag som sagt inte att det enbart blir sol och bad, men på något sätt har jag vant mig vid tanken på att åka till en klassisk semesterort och ser fram emot att packa blommiga plagg och låna en av mammas stråhattar.
Om Stockholm ska kallas storstad i fråga om restaurangutbud är en högst relativ fråga, men nog måste man vara en flitig uteätare om man ska hålla sig à jour med alla större och mindre matställen, de hippa dagsländorna och de traditionstyngda institutionerna, de vid restaurangstråken och de avsides. Trots att jag rör mig regelbundet i alla innerstans stadsdelar och äter ute emellanåt märker jag ganska ofta att ställen som hamnar på tipslistor eller nämns av vänner som favoriter är sådana jag aldrig hört talas om.
I dagarna har jag testat två ställen som var nya för mig, tapasrestaurangen La Tonteria, med diskret läge på Rådmansgatan, ett kvarter från Tegnérlunden, och östasiatiskt inriktade Magnolia i Blecktornsgränd, nära Mariatorget.
La Tonteria skymtar jag på hemvägen från jobbet, men även om dess existens inte var en nyhet hade jag inte undersökt den närmare förrän det var dags att bestämma födelsedagsrestaurang till efterskottsfirande av J. Vi gillar tapas, J som tidigare Barcelonabo och S och jag som uteätare i allmänhet, och har testat hyfsat mycket av vad Stockholm har att erbjuda i den vägen (inte minst under vår tid som mer systematiska tapastestare), så med visst jämförelsematerial beställde vi pimientos de Padrón, patatas con alioli och andra klassiker. Ett stort plus, om man frågar mig, var att det som skulle vara varmt kom in jättevarmt. Jättevarmt är besvärligt om man beställt en soppa till lunch, men bra när det gäller smårätter som ska delas under en långsam måltid. Det var smakrikt och plockvänligt och vi fick till en bra mix enbart från den vegetariska delen av menyn. Miljön fick också väl godkänt, det var nästan helt fullt, men stimmighet och ljudvolym hölls på en acceptabel nivå och att det var två (jag tror inte att det var fler) avdelade rum, istället för en enda större lokal, gav en gemytlig känsla.
En annan J och jag åt dagen efter – i går kväll – på Magnolia. I Blecktornsgränd har jag då och då gått upp till Söderhöjdskyrkan, men sällan till kvarteret efter, där det annars är svårt att missa uteborden på platåer längs med grändens trappa.
Nog för att det var upplyst och grant på uteserveringen och bord och stolar stod framme, men det var in i värmen alla ville, fler än vad det fanns plats för. Det var Krogveckans näst sista dag (satsningen som i år pågick i två och en halv vecka) och bra pris på varmrätt och antingen för- eller efterrätt. Jag hade redan innan jag kom dit bestämt mig för gyozorna till förrätt och J ville ha deras specialitet, en fluffig bao. Båda blev nöjda. Gyozorna var lika goda som de i Tokyo. Som varmrätt valde jag portabello med risnudlar, som tyvärr bara fick smak av sichuanpepparsåsen och inte mycket mer. Lite salt hjälpte, men jag åt mer för att jag var hungrig än något annat. J, som valde lax, tyckte också att förrätten överträffade varmrätten. Men vi hade trevligt ändå och bokade under sittande måltid in en brunch på en hotellrestaurang.
Theomis 