”Ingen kan göra allt. Ingen kan stoppa alla självmord. Men om vi är många som hjälps åt kan vi åtminstone se till att den som funderar på självmord och googlar inte ska hamna på en sida som hetsar och uppmuntrar, utan istället någonstans där det finns bra information, kanske råd och stöd för hur man orkar vidare när allt är svart.”

Du kanske tycker att det här verkar helt uppåt väggarna, att den som uttalat det – Pontus Löf – tar sig friheten att sträva efter en förändring som han själv står för utan att andra nödvändigtvis gör det. Jag tycker att han är en hjälte. Men det är min personliga åsikt, och inget jag får påverka någon annan att tycka. Eller?

För några dagar sedan läste jag inlägget ”Google har ingen moral” i DN:s blogg På webben. Jag blev nyfiken eftersom ordet ”moral” fanns med i rubriken och utgick ifrån att texten skulle vara ironisk eller rentav hånfull i ett eller annat avseende, men till min förvåning hade man vågat använda ordet ”moral” och skrivit helt seriöst och i positiva ordalag om en mans försök att ”göra skillnad”, att förändra en situation som han uppfattade som skadlig, nämligen att den som googlar på ”självmord” som första träff fick upp en sida som uppmuntrar en att skrida till verket snarare än att avstå.

Men det förvånade mig inte alls att se att den enda kommentar som skrivits handlade om att den som författat inlägget var ”ute på hal is”, för ingen kan avgöra vad som är moraliskt, och att ta ställning är i princip detsamma som att förespråka censur (min fria tolkning av kommentaren). Jag skrev en kommentar som tog upp ungefär det jag skrivit här, att begreppet ”moral” tycks skrämma upp väldigt många, och att jag gläder mig åt att det finns några som inte bryr sig om det utan faktiskt följer sin uppfattning om vad som är moraliskt riktigt, till exempel att inte uppmuntra självmord. Sedan vågade jag inte klicka på ”Skicka” utan att formulera om min text, så att det där om moralbegreppsskräck inte kom med. Fegt. Men jag slapp påhopp. Det hände faktiskt ingenting alls på ett tag, men i dag tittade jag igen och då har två personer till kommenterat. En gör som jag, hyllar den lovvärda idén att försöka få Google att lyfta fram sajter som erbjuder stöd för självmordsbenägna istället för tips på hur man tar livet av sig. Nästa kommentarskribent tillhör andra sidan, använder ordet ”moralpanik” och ifrågasätter Pontus Löfs agenda när han verkar för att ”vi andra ska bete oss på ett för honom bättre moraliskt vis”.

Kalla mig gärna moraltant – det borde vara en hederstitel – men jag, och några till, det är jag övertygad om, tycker det är illa nog att det inte är fler som gör en insats, visar civilkurage, säger ifrån, och att åsikten att känslan för moral är privat och inte får uttalas är en sorglig trend. Vad värnar man om när man hoppar på och kväser andras vilja att handla rätt, och att påverka andra att göra detsamma? Är man rädd att de ska ha en totalt motsatt uppfattning om vad som är moraliskt riktigt? Jag är beredd att ta den risken.