I dag har jag volangärmar, ett alternativ till de puffärmar vi blev så inspirerade av i Anne på Grönkulla i går och kom överens om att bära i kyrkan i dag, i den mån vi kunde. Vi var faktiskt några som kunde leva upp till det.
Det var jag, värdinnan Therese och fem till som valde Anne på Grönkulla-maraton framför majsol mellan tre och midnatt i går. Jag var nog nitton eller tjugo när jag senast såg de långfilmslånga avsnitten (som gått som TV-serie, med Megan Follows som Anne), och jag älskade dem i yngre tonåren. Men jag har aldrig tidigare skrattat så mycket åt den överpoetiska Anne, som vi gjorde i kör i soffan, vilket innebär att jag tidigare måste ha köpt det mesta rakt av, alla Tennyson-citat, känslostormar och hänförelse inför vackra klänningar och smycken. Höjdpunkten var när fosterpappan Matthew köper en ljusblå klänning till Anne med enorma puffärmar. Anne är fullkomligt lycklig. ”Puffed sleeves”, säger Matthew. ”The puffiest in the world”, säger Anne. Det finns mängder av vackra klänningar i filmerna, men den ljusblå går över alla gränser och är riktigt gräslig.
Förresten – den kaka som fortfarande var obakad några blogginlägg ner är den som syns som något oidentifierbart brunmelerat på kakbilden ovan. Hos Therese brukar man bli bjuden på hemodlade grönsaker och annat från Skåne, och jag kunde inte vara sämre, så jag plockade fram äppelklyftor från frysen, som jag skar i höstas när jag fått äpplen från mina föräldrars träd, och bakade en kaka som jag tog med. Men det där fina mönstret som äppelkakan hade på bilden i det recept jag följde förstod jag inte skulle gå att få till med tinade, söliga äppelbitar, så jag bara la dem i en hög rätt på och tryckte till. Ville bara säga det. Be om ursäkt för kakans utseende och framhålla den lokala råvaran.