Jag har aldrig besökt Sundborn och inte vetat speciellt mycket om Carl Larsson, och ännu mindre om Karin, men har som så många andra matats med Carl Larsson-tavlor, varav några föreställer hans fru, som också var konstnär. Jo, jag känner sedan gammalt till några detaljer om Carl Larssons barndom. Han föddes i ett hus på Prästgatan, nära det som en gång i tiden – men efter Carl Larsson – var Gamla stans bibliotek, och han växte upp som portvaktsson på Grev Magnigatan. Där hade han i uppgift att springa mellan våningarna med en hink med tjära, vari man lagt en glödande sten. Syftet var att bekämpa kolera, men metoden var inte verkningsfull. Många barn dog, dock inte portvaktssonen, som senare skulle beskriva sin uppväxtmiljö som fruktansvärd.

Carl Larssons födelsehus passerade jag regelbundet när jag jobbade på biblioteket i Gamla stan, och anledningen till att jag tagit reda på det som skedde på Grev Magnigatan är att jag fått förtroendet att föreläsa om Östermalms historia. Att pappan var portvakt berättades inte i första avsnittet av SVT:s serie ”Karin och Carl Larsson”, som Distansfilmklubben såg i kväll, däremot att han var en tämligen olämplig förälder. Stackars Carl.

Serien tycks växla mellan en kronologisk skildring av Karins respektive Carls liv och en genomgång av deras ikoniska hem, Lilla Hyttnäs, rum för rum, pedagogiskt upplagt utifrån en planritning som visar var rummen ligger i förhållande till varandra. Interiörerna, signerade Karin, visas sedan både som de ser ut i dag och hur Carl avbildat dem. Dagens utseende är ofta mer eller mindre identiskt med de gamla avbildningarna.

Carl Larssons kvinnor före Karin hade jag inte hört talas om tidigare, och det var beklämmande att höra att en av dem var en ”present” införskaffad av en av Carls vänner. Hans konstnärskarriär var inte alls spikrak, och misslyckandena tyngde honom, men Karin, som hade en desto ljusare uppväxt och som, för sin tid, gick långt som kvinnlig konstnärselev, tycks ge honom livslusten åter. Fortsättning följer i del 2 och 3.

Jag gillar att diverse experter kommer till tals och även den udda musiken, ömsom melankoliskt klinkande, ömsom modern pop. Däremot klarar jag inte av rösten som läser Karins brev. Nära mikrofonen, som när tvättmedel och kattmat presenteras med en enligt reklammakarna säljande sensuell stämma, med hörbart leende. Förfärligt.