CCCLXXXIII ”Månadens Siegfried” i rotundan

Mina egna videoklipp blev väl sådär, så för oss som gått och väntat på att få se den officiella filmen vill jag nu dela ”Månadens Siefgried”, med andra ord september månads busspelning på valthorn i offentlig miljö. Varsågoda – Staffan Lundén-Welden som valthornist och Maria och Patrik som irriterade bibliotekarier som plötsligt får nog.

CCCLXXXII När en vanlig presentation inte är tillräckligt utmanande

image

image

I dag har jag fått hälsa en ny medlem välkommen i sociala medier-kursen Delnings webbsupportgrupp, en helt frivilligt anmäld sådan, från biblioteket i Sätra i Gävletrakten. Det är så kul när folk engagerar sig. Under några månaders tid har jag också haft kontakt med två eldsjälar på Katrineholms bibliotek, Linda och Victoria, flitiga på Twitter och med mycket åsikter om sociala medier ur biblioteksperspektiv, och häromdagen fick jag åka dit och träffa dem och hela personalgruppen. Jag såg fram emot det, att få ansikten på mina Twitter-bekanta och att peppa övriga personalen, som tydligen inte alla var lika intresserade av en sociala medier-kurs. Men inte hade jag förväntat mig den kompakta tystnad som slog emot mig och två av Katrineholmsbibliotekarierna, när vi hastade in i mötesrummet efter att ha kommit med samma försenade tåg. Jag ombads starta min presentation med en gång, så jag började glatt sälja in kursen, förklara hur bra det är att ha gått den och berätta lite om vilken respons vi fått från kursdeltagare och de bibliotek som är delaktiga i projektet. Sedan gick jag, Linda och Victoria ut ur rummet och jag fick en rundtur i ett luftigt och prydligt bibliotek, som sitter ihop med andra verksamheter i Kulturhuset Ängeln.

Tystnaden, fick jag veta, hängde ihop med en tuff fråga som diskuterats precis innan vi klev in och som de fortsatte diskutera efteråt. Vad det gällde har jag ingen aning om, men det var ett spännande socialt experiment att bli inkastad i den atmosfären. Jag överlevde utan men, men sällan har jag blivit så glad över att en åhörare hör av sig, via kurssajten, direkt efteråt för att tala om hur sporrad hon blivit.

CCCLXXXI Gott, charmigt, gott, spanskt, gott

image

Här är en mörk och kornig bild från när jag presenterade Sardin för Sofia i förrgår. Vi delade på fem tapasrätter – lammbullar, små vegetariska pajbitar, hummus, quesadillatrianglar och favoriten, de goda potatisklyftorna – och tryckte i oss tryffel på det. Det var precis så där halvskumt och stimmigt som det ska vara när man låtsas att man sitter i en tapasbar i Madrid, och servicen var extratrevlig. Plus i kanten för rosa parasoller i våra juiceglas.

CCCLXXIX Några skäl att höra Cotton Club på Berns

imageTidigare har traditionen varit att dra ihop ett gäng och gå och lyssna på JB Quartet när de spelat vissa söndagskvällar på Berns, och samtidigt äta vällagad asiatisk mat i elegant miljö. Söndagsunderhållningen i höst är istället Cotton Club med Richard Häger i spetsen. De klär sig i vitt och spelar lite allt möjligt från Sinatra till Earth, Wind & Fire, den här gången med Kayo och Gladys del Pilar som gäster (och Gladys betraktar vi Korskyrkefolk som en av oss, eftersom hon är gift med vår förra ordförande Christer Bergh). Om JB Quartet är ett lättsamt gäng är de här så avslappnade att man tror att man är med på ett rep i någons källare, fast med kristallkronor och väldigt god mat.

Cotton Club spelar två gånger till under hösten.

CCCLXXVI Gudstjänst i Filla

image

Eftersom det var församlingshelg i helgen – medan jag ägnade mig åt Bokmässan och annat – var det ingen gudstjänst i Korskyrkan i söndags, så jag passade på att gå till Filla (Filadelfiakyrkan, alltså, som är Filla för oss fans). Jag prioriterar alltid Korskyrkans gudstjänster, men Filla har genom alla år funnits som en alternativ hemförsamling, den som mina föräldrar tillhörde när jag föddes och under mina första levnadsår, då vi bodde i Stockholm. Det är en väldigt stor lokal med massor av folk, så man känner sig alltid rätt anonym, om man inte råkar se några man känner, men gudstjänsterna är alltid bra, och man hälsar på minst två personer när man går in, någon av värdarna vid ingångarna och någon av värdarna i dörröppningarna till själva kyrksalen.

Temat för dagen var ”måndagsångest”, vilket innebar livsleda i största allmänhet, tomhet, meningslöshet. Före predikan sjöngs trallvänliga ”Ingen vill veta var du köpt din tröja” och Niklas Piensoho talade om hur tomhetskänslan kan drabba både troende och icke-troende, vad det kan bero på och vad man kan göra åt det. Efter predikan ställde sig en lång rad förebedjare längst fram, nedanför estraden, och det bjöds in till förbön. Kommer folk att våga gå fram så där öppet? undrade jag, van vid Korskyrkans lite mer diskreta modell med förebedjare längs lokalens sidor. Men jo då, den första kom fram redan innan Niklas Piensoho slutat prata, sedan kom en stadig ström. Nu är jag alltid blödig när det gäller förbön, av någon anledning, men den här gången fick jag verkligen skärpa mig för att inte vara totalt rödmosig vid gudstjänstens slut. Andras bön kan beröra väldigt starkt – och nu var de så många, så olika (i ålder, stil, nationalitet) och så glada. Man kan ju tappa fattningen för mindre.

När det var dags att resa sig och röra sig utåt såg jag på kroppsspråket att en gammal, rynkig och leende farbror som satt bakom mig var väldigt angelägen om att få hälsa innan jag passerat. Bara för att ta i hand, fråga om jag tillhörde församlingen och hälsa välkommen.

Den som inte brukar gå i kyrkan rekommenderas å det varmaste att testa. Välj en riktigt trevlig, som Korskyrkan eller Filla.