Nu tror jag att jag är mogen att skriva något om Snöängel, romanen som jag och Helena lett två läsecirklar – eller ”litterära salonger” – kring, först på Sturebibblan, sedan på Gamla stan-bibblan.

Till att börja med kan jag säga att den första av de två cirklarna är den jag kommit som allra sämst förberedd till av alla cirklar jag varit ledare för. Jag akutläste under natten innan och samma dag, och när jag hade kanske tjugo sidor kvar hoppade jag över tio och läste de tio sista på tunnelbanan mot Östermalmstorg, varpå jag kom med andan i halsen in till bibliotekets arbetsrum, där fikat skulle fixas, och hann växla några ord med Helena. Bland annat börjar jag prata om min tolkning av en viss anonym karaktärs identitet och säger att jag tror att hon är densamma som en annan, yngre karaktär. ”Men hon dör ju”, säger Helena. Och ja, så var det. På de där tio överhoppade sidorna inträffar ett mystiskt, oväntat och avgörande dödsfall. Där fick man för sitt fusk.

Via Instagram, av alla vägar, hade jag och Helena kommunicerat kvällen innan om språkliga aspekter som vi båda reagerat på. Själv är jag för prosaiskt lagt för att acceptera materialisering, eller personifiering, av olika företeelser, som att ”ljuset smyger” och ”snöflingorna dansar”, och det smygs och dansas oavbrutet. För att inte tala om påhittiga konstruktioner som att kalla en harmonisk människa ”sommarlugn”. Eller att brodera ut en enkel handling med adjektiv och detaljer som gör att man istället för en svepande panorering ser en grotesk inzoomning, som här – Hedvig inte bara nickar mot korvkioskkillen och börjar äta på sin korv, utan: ”Hon nickar intresserat och biter i korven, dess sprödstekta hölje krasar lätt mot tänderna.” Alltså, sådant får man vara försiktig med. Effekten blir att fokus flyttas till själva korven, som med ord som ”sprödstekt” upphöjs till kulinariska nivåer som annars är ovanliga när man beskriver en korvkioskkorv som köps på Nybroplan en kväll. Här var det väl egentligen det sena samtalet med killen i kiosken man skulle hänga med i, men istället sitter jag och himlar med ögonen åt det krasande höljet. Förlåt, det lätt krasande höljet.

Helena hängde upp sig på andra, men liknande, detaljer. Vatten dricks ”girigt” ett par gånger, det hade hon svårt för, och jag håller med. En överdramatisering som möjligen funkat om den inte varit så uttjatad.

I övrigt var Helena mer uppmärksam på symboliken genom hela den snåriga och myllrande historien, eller historierna, och kunde peka på sammanhang som jag inte tänkt på. Det lyfte boken en aning. Det var förstås också givande att höra båda cirkelgruppernas åsikter, som med få undantag var riktigt entusiastiska. Vi samtalsledare låg därmed lågt med våra egna omdömen och lyfte mest fram sådant vi uppfattat som intressant, Helena den symboliska dimensionen, jag själva skildringen av 1980-talets Stockholm och de återkommande tidsmarkörerna, uppenbara och subtila. Men trots bidragen från de förtjusta cirkeldeltagarna, som annars faktiskt kan påverka min egen läsupplevelse retroaktivt, förblev jag kall. Jag tycker i princip alltid att en bok jag inte gillar trots allt är värd att ta sig igenom, om inte annat för att min bedömning ska bli rättvis, men det här var ett undantag. Det var inte en bok för mig.

Själva de litterära salongerna, däremot, var riktigt trevliga. Den andra inföll på Helenas födelsedag, vilket uppmärksammades med miniprinsesstårta från Stadsmissionens brödbod på Stortorget.