MVII Rätt kött

Ingen har väl missat de senaste dagarnas hästköttdebatt. Häromsistens åt jag lunch tillsammans med kyrkkompisen Carolina, som jobbar med att kontrollera att restauranger och livsmedelsbutiker har god hygien och ordning och reda. Till exempel, sa hon, är det inte bra om man i ett kylskåp hittar köttfärs på tining som står och droppar ner i en sallad. Och det förstår ju jag också. Sedan sa hon att det inte heller är så bra om det restaurangen i menyn kallar oxfilé visar sig vara fläskfilé, och då slog det mig att jag aldrig tänkt på att sådant kontrolleras. Hade någon frågat mig hade jag nog trott att det var upp till restauranginnehavarens ärlighet och kundernas uppmärksamhet.

Bara att skärpa sig, alla häst- och fläsktillagare där ute. Ni vill inte bli upptäckta av Carolina.

MIV Ovidius som Kallifatides

20130211-222629.jpg
”Är det inte så att du vet vad som säljer, men du väljer att skriva kvalitetslitteratur istället?” ”Nej nej nej, även att skriva strunt är svårt, och jag vet inte hur man gör!”

Det blev en lång frågestund efter Theodor Kallifatides föredrag, tack vare de genomentusiastiska damer och herrar som utgjorde publiken och som även var på plats en god stund innan för att fika och prata. Jag hade aldrig besökt Örby bibliotek tidigare, men det var precis så där barnvänligt och pensionärsgemytligt som jag föreställt mig, med leksaker, gamla skolplanscher och framkörd kaffevagn där man la en frivillig peng för kaffe, bulle och kakbit.

Föredraget handlade framför allt om Theodor Kallifatides senaste bok Brev till min dotter, vilket var intressant, men alldeles för avslöjande för mig som bara läst kanske 50 sidor. I gengäld för förlorade överraskningsmoment har jag nu istället en fördjupad kunskap om bakgrund och inspirationskällor, som har att göra med Kallifatides egna upplevelser av att befinna sig och behöva anpassa sig till ett främmande land, här överfört till Ovidius liv och den utvisning hans diktande bestraffades med år 8 e.Kr.

Även om jag inte alltid håller med i sak är det en fröjd att höra Theodor Kallifatides filosofera över de stora frågorna, i kärnfulla fraser, eftertänksamt eller snabbt levererat, men varje gång genuint. Han menar det han säger och han säger det snyggt.

20130211-222640.jpg

MII Isbjörnar på Naturhistoriska

20130210-003050.jpg

20130210-003106.jpg
Det kändes rent vädermässigt som rätt dag att besöka Naturhistoriska för en titt på polarutställningen och att gå på Cosmonova, vars huvudnummer just nu är ”Arktis – isbjörnarnas värld”.

Jag och Jenny har inga problem med sådant som helkvällar framför Saltkråkan och Cosmonova-besök tillsammans med cirka tusen barn.

(Men vill man slippa ha alltför många barnfamiljer som tar plats framför montrarna under ens lördagsbesök tycks det vara en god idé att komma tidigt. Efter filmen, som var slut kanske tjugo i två, var det trångt med entusiastiska ungar överallt, vilket visserligen kan vara underhållande i sig. Som flickan som inte hört riktigt vad pappan sa och tittar en gång till på de fyra uppstoppade pingvinerna och frågar: ”Är det tjejer?” ”Det är kej-sar-ping-vi-ner.”)

MI Ytterligare en kväll framför Saltkråkan

20130209-012029.jpg
Jag valde färgstarka grönsaker med flit, eftersom både kycklingen i sås och nudlarna gick i beigetrista toner, och ändå blev jag missnöjd just med grönsakernas färgblandning, som såg ut att vara hämtad direkt ur en receptsamling från 1975.

Samtidigt som vi åt såg jag och Jenny F avsnitten på den tredje och sista Saltkråkan-skivan i första säsongen. Vi skrattar åt Melker, är minst lika förtjusta i alla djur som Pelle och fascineras av alla stillsamma naturbilder – ängar, klippor, solnedgångar över vatten – som tillåts visas länge och ostressat i rutan.

Självklart kommer vi att titta vidare på de senare inspelade avsnitten, då Peter, Skrållan och Moses är med.