Höstöppning på Dramaten 2025

AE och jag hade just lotsats av värdinnan till vårt lantligt gulliga rum en trappa upp i Ivy Guest House i Hawkshead i Lake District. Jag hade inte minutkoll på mejlen under resan, särskilt inte den dagen, som fram till ankomsten i den lilla byn hade bestått av brant och utmanande vandring, men råkade nu få syn på ett nyhetsbrev från Dramaten med inbjudan till dess ”Höstöppning”. Biljetterna var gratis, max två per person. Jag slog till, snabbt. Det fanns platser kvar uppe på tredje raden.

Den andra biljetten gick till JF, och när vi passerade kontrollen i entrén lite före ett i dag blev vi oförhappandes uppgraderade till finfina förstaradsplatser – återbud, kanske – varifrån vi fick höra i introduktionen på scenen att biljetterna tagit slut på någon timme under onsdagseftermiddagen för tio dagar sedan. Det förvånar mig inte. Vi kulturtanter är som gamar.

Under programmet presenterades höstens smörgåsbord av klassiskt och nytt, gästspel och barnteater. Med så generös inramning, festlig stämning, till och med oväntat finfina platser, hade man ju velat vara entusiastiskt mottaglig för precis allt, men nu har vi ju olika smak och intressen. Kavalkaden fungerade delvis som varnande konsumentupplysning. I den allra första programpunkten, ett kort parti ur ”Så tuktas en argbigga”, ingick ett skruvat, strippklubbsbetonat nummer som Shakespeare kanske hade älskat, vad vet jag, men som var lika delar pinsamt och djupt obehagligt. De följande inslagen var i alla fall inte stötande, de bara lockade olika mycket, och även om allt inte var för mig var det absolut tilltalande att ta del av små teaterstycken och presentationer av väldigt olika karaktär. Korta uppspelade avsnitt varierades med manusläsning och koreografiövningar till pjäser som är på repetitionsstadiet, eller inte ens har hunnit dit. Hela publiken var delaktig i övningen ”teckna en bokstav med en kroppsdel”. Koreografen på scenen tecknade ett Ö med armbågen. Jag tecknade ett S med örat, JF ett J med näsan.

Men det allra mest underhållande interaktiva inslaget var förstås raden av huvudbonader att prova. Så enkelt, så roligt. Vi tog selfies med den ena looken efter den andra och började köa till fikat så sent att bullarna hann ta slut. Visst, vi var på gratisevenemang, men lockas det med fika i inbjudan ska det finnas fika till alla. Det blev en post på minuskontot med viss tyngd. Men för att inte sluta i moll – här är ett par hattar till.

Tidig morgonvandring till Översjön

Trettiosjunde aktiviteten med Friluftsfrämjandet — tidig morgonvandring till Översjön.

Vi var bara sju, inklusive två ledare. Vill inte alla skåda lunkande hästar och morgonpigga rävar, passera vallmo, blåklint och prästkragar, höra göken gala, småprata med friluftsfrämjare och äta sin frukostmacka med sjöutsikt vid åttarycket? Ta chansen när den bjuds, säger jag bara!

Mina trasiga hörlurar

För sju månader sedan köpte jag ett par nya brusreducerande lurar. Jag använder dem jämt, precis som mina förra, som jag hade i sju år. När jag tog av mina inte alltför gamla lurar och la dem i skåpet på Kronobergsbadet häromsistens lossnade en liten metallbit från ena luren, som sedan hängde och dinglade på ett sorgligt sätt, och jag gick så fort jag hade möjlighet till butiken där jag köpte dem för att reklamera. Vi skickar dem till Sony, men de säger ofta nej till att laga dem på garantin, var budskapet. Två till tre veckor skulle det hela ta.

Tolv dagar senare var de klara och åtgärden gick på garantin. Jag hämtade dem efter jobbet i dag. Det borde vara regel, men eftersom det tydligen är undantag att få sin normalhanterade produkt lagad inom garantitiden behandlar jag denna tilldragelse i text. Det enda som hade tröstat mig om det visat sig att lurarna var totalförstörda, eller skulle ha kostat så mycket pengar att laga att det inte vore värt det, är det faktum att de dessvärre är ganska fula. Nästa gång, om kanske sju år, är det möjligt att jag ser mindre till funktion och mer till estetik.

Från Tyresö centrum till Flatenbadet

Naturkartan är en jättebra app, eller själva kartan är i alla fall bra, så det finns inget annat att skylla på än handhavande. Bara för att en vandringsled kallas vandringsled behöver den inte leda en längs stigar i naturskön miljö, den kan gå genom bostadsområden, längs tungt trafikerade vägar, intill grustag, lite vad som helst – och det framgår i kartvyn och borde inte komma som en överraskning. Mitt förslag att med Naturkartans hjälp vandra från Tyresö centrum till Bagarmossen längs leden som kallas ”Nacka pilgrim” borde alltså ha varit uppenbart dåligt redan från början, men man är väl inte sämre människa än att man kan ändra sig. När AE och jag tröttnade på trafiken och de märkligt bebyggda utkantsområdena ändrade vi kurs och gick mot Drevviken och vidare mot Flatenbadet.

Solen var fortfarande framme när vi tog fram våra mattermosar strax bortom Strandkyrkogården med Drevvikenutsikt, medan dimma bolmade över Flaten under vår andra och sista rast, på högsta delen av Flatenbadets hopptorn. Ost och kex och hembakta blåbärsmuffins.

Och det var inte bara för att se sydöstra Stockholm och lite späd vårgrönska som vi gav oss ut – vi underhåller våra vandringsmuskler inför större utmaningar i augusti.

Marmeladskorpor i Frihamnen

När vi biblioteksboksinköpare med flera flyttade in här i Magasin 5 i Frihamnen för drygt två år sedan var den fria tillgången till kardemummaskorpor, smör och marmelad arbetsdagarnas bästa förmån, men den regelbundna påfyllningen har fallerat. Under en längre tid har vi bara haft de tristare fullkornsskorporna på hyllan i köket, och häromveckan såg jag att det allmänna smörpaketet hade bäst före-datum någonstans på försommaren och de stadigt tre, fyra marmeladsorterna alla tagit slut. Så jag företog expeditionen till den stora ICA-butiken en kvart bort här i hamnlandskapet – köpte Bregott, apelsinmarmelad, hallonmarmelad, körsbärsmarmelad – och en kollega gjorde i samma veva en rejäl kardemummaskorpbeställning.

Nu har jag brett mig två så kallade landstingsbakelser och det känns så bra att ordningen är återställd.

Mikrodrömmar

Någon mer än jag som drömmer mikrodrömmar? Eller är jag i själva verket galen, sedan länge? Det verkar som att det pågår en kryptisk pjäs i min hjärna, nonstop, och ibland innan jag somnar på riktigt slumrar jag till och hör korta, lösryckta repliker. Jag har börjat skriva ner ett urval.

– Familjetaxi, Örebro.
– Som du, Mackan, och sidenskorporna!
– Jag bryr mig inte om herr Nitton.
– Flugskiffer!
– Välkommen till Tellus, jag heter Ketchup.

Dessa rader är helt autentiska. Hälsningar från mitt undermedvetna.

Från tåget från Bokmässan

Jag älskar Bokmässan. Jag har trängts, stött på gamla kolleger, två gånger vimsat ut ur mässområdet och behövt kontrolleras för att komma in, hört panelsamtal om fri åsiktsbildning och en enkvinnasshow med finlandssvensk estradpoesi. Jag har lärt mig mer om skönlitterär översättning genom tiderna och hur bibliotek samverkar för smart medieförsörjning. Jag har slagits av skarpsinne och gäspat åt floskler. Olyckligtvis var det fullsatt, stängt och bevakat när jag äntligen letat mig fram till seminariesal R2 och 12-seminariet om bibliotek och civilsamhälle, så jag vände om, och kom att tänka på att mitt dagsschema borde ha en lunchrast. Det hade jag glömt. Jag gick ut till en parkbänk och åt upp det jag hade kvar av min tågfrukost.

Nu är jag på väg hem och har så diskret som möjligt ätit min varma tonfiskmacka från Espresso House, som inte var det mest tågvänliga valet. Men jag är sjukt nöjd över att ha kommit ihåg att gå till bistron för att visa upp mitt grå Prio-kort och få en kopp te, och nu har damerna bakom mig slutat lösa korsord tillsammans. Frid i vagnen. Fram med min koreanska roman.

Måndag morgon från hamn till hamn

Pendelbåten Freja må ha lämnat Nybrokajen några minuter sent och bänkarna ute på däck (de som samtidigt är förvaringsutrymmen för flytvästar) var ohjälpligt blöta, men med en sådan här dimmigt fridfull utsikt kan man inte klaga. Och här på kontoret i Frihamnen möttes jag av en hylla full av färdigkatalogiserade romaner, som en kollega tagit hand om medan jag tillbringade förra veckan på annat jobb. Oändligt tacksam.

Och nu hör jag ett lyckligt tjutande skall utifrån hallen. Samma kollega som katalogiserat mina böcker är kontorshunden Teodoras storfavorit. Till honom galopperar hon genom korridoren.

Biblioteksbokskvalitet

”Vad är det här för djur?” frågade SH oss andra i arbetsrummet på Bokhotellet, men vi var svarslösa. Och — den egentliga frågan — kan man erbjuda stans yngre meänkielitalande låntagare ett litet häfte med pixliga och, ja, höggradigt naivistiska illustrationer och kalla det barnbok? Med begränsade möjligheter till förhandsgranskning råkar vi inköpare ut för grisen i säcken ibland, på våra respektive områden. Själv bläddrade jag i en av mina beställda engelskspråkiga romaner i dag som helt oannonserat visade sig vara en storstilsbok — alltså ha extrastor text — och i SH:s fall kan det gälla obegripliga djur. Förlåt, stockholmare. Det är inte meningen.

PS Det är en kalv, med en trollkarl på.