Har fått återuppleva de Bath highlights som jag och Bristol-Maria gick igenom i höstas. Då som nu gick vi bland annat och tittade på The Royal Crescent, det väldiga halvmåneformade huset. Den stora skillnaden var att vi den här gången var fyra. Jonas och Anders hängde ganska snällt på till ställen som Maria och jag gärna ville se och gå in på, och gnället över att det var hon och jag som satte agendan – underförstått ”ville göra tjejgrejer” – tror jag var tämligen fejkat.
Boken läste jag för några år sedan, en novellsamling där alla berättelser hänger ihop och utspelar sig på Gondolen, och filmtolkningen är jag förstås nyfiken på. (Men jag får hålla mig ett tag, på premiärdagen befinner jag mig inte i landet.)
Vissa böcker läser man i ett svep, som Ängeln på Malmskillnadsgatan av och om Elise Lindqvist, kvinnan som växte upp under konstanta övergrepp, blev kristen vid över 50 års ålder och började arbeta bland Stockholms prostituerade.
Det är otroligt sorglig läsning, förstås, om människor som tar sig rätt att utnyttja, visa makt över och tjäna pengar på andra, men andra hälften är mestadels ljus och det finns riktigt roliga stycken. Som det här, om en incident som inträffar när teamet som jobbar bland de prostituerade kvinnorna är klara för natten:
En natt när vi lämnar Malmskillnadsgatan tar vi vår vanliga tur ner mot Sergels torg och Drottninggatan för att ge bort de smörgåsar som blivit över. Vi tar aldrig med oss något tillbaka till köket.
Vi knallar iväg efter att vi sagt adjö, kramat om och vinkat till tjejerna. Vi går mot köket, och just då hör vi hur några skriker, gapar och svär.
Det är två gäng ungdomar med omkring sju personer i varje grupp. Det ena gänget skriker och gapar att de ska slå ihjäl de andra, som står utanför trottoaren på gatan.
Jag ser att gängen går mot varandra och vi förstår allesammans att ett rejält slagsmål kommer att bryta ut.
Då är det något som händer inom mig. Jag kan inte förklara vad det är, men jag blir plötsligt som Tarzan.
Jag tar smörgåsarna som jag har i näven och springer och ställer mig mitt emellan gängen. Jag skriker för full hals:
”Vad är det ni håller på med? Måste ni göra på det här viset? Är ni inte kloka? Kan ni inte sluta?”
Jag börjar dela ut smörgåsarna till dem och säger:
”Här har ni smörgåsar. Ät istället, och bli lugna! Ät och bli sams.”
Jag tar smörgåsarna och trycker ner dem i nävarna på grabbarna. Det blir totalt tyst. Man hade kunnat höra en knappnål falla. Killarna står bara och gapar.
En kille kommer fram och säger:
”Nej, men får vi smörgåsar? Men tack!”
Och sedan kom det flera killar och tackar.
Jag svarar: ”Ät nu, och bli sams istället. Var vänner – det är mycket roligare.”
Varje fredagskväll, fram till på småtimmarna, står denna lilla fantastiska dam vid kaffebordet på Malmskillnadsgatan med omkring tre andra volontärer. Hon vet precis vad tjejerna behöver, både själsligt och materiellt. Och allt detta pågår på en tjugo minuters promenads avstånd från där jag bor.
I återanvänt julklappspapper anlände romanen Fosterbarn, en kommande läsecirkelbok som jag via Bokbörsen beställt från en Peter i Göteborg, och från Berliner Philharmoniker kom köpta konsertbiljetter.
Tänk att det skulle dröja till resans årsdag innan jag blev klar med urval och sortering. Nu finns i alla fall bilderna från Sydafrika, Swaziland och Moçambique att beskåda på Flickr.
Men att se och pyssla med dem med jämna mellanrum har jag inte haft något emot alls. Barnhemsbarn, pastorer, studenter, en bibliotekarie, sjungande serveringspersonal, marknadsbesökare, bokhandlare, och förstås resesällskapet och de missionärer vi besökte, och växterna, djuren, bebyggelsen, trafiken – allt vill jag hålla kvar i minnet.
Kollar vidare på Gomidda på Öppet arkiv. I det här avsnittet, som sändes för 41 år sedan i dag, medverkar Magnus Härenstam som äggrättstillredare.
Goda dumplings, goda såser, lagom mättande lunchpaket med ris eller glasnudlar. Småkonstig musik. Trevlig personal.
Jag rekommenderar ingen att vakna vid sex på morgonen och från sängen titta på ”Mannen från taket”, den actionfyllda polisfilmen från 1976, som börjar med ett vansinnigt blodigt mord utfört med bajonett. Det är ingen bra start på dagen. Första gången jag såg filmen, för några år sedan, blundade jag mig igenom scenen och när jag nu såg hur kusligt den började spolade jag helt sonika förbi.
Anledningen bakom valet av morgon-TV var samma kvälls läsecirkelträff om Maj Sjöwalls och Per Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle, som filmen bygger på. Jag mindes den som väldigt sevärd, inte minst som samtids- och Stockholmsskildring, och hade under läsningen funderat på passager att ta upp på cirkeln som jag även kom ihåg hur de skildrades i filmen. För att vara helt säker på att jag inte mindes fel eller blandade ihop saker såg jag alltså om filmen ungefär tolv timmar före läsecirkeln. Jag tipsar gärna alla som är intresserade av Stockholmsskildringar, 1970-talet, polisarbete eller bara absurt verklighetstrogna filmscener att se både filmen och extramaterialet om den hysteriska inspelningen med det småtokiga geniet Bo Widerberg. Tidig kväll är en bra tidpunkt. Och det blodiga mordet går utmärkt att hoppa över. Det kommer mer obehagligheter.
Vi i gruppen som satt och diskuterade boken i Källarstugan i Stadsmuseet på kvällen hade oväntat lätt att relatera till det vi läst, på grund av historiens miljöer. Någon bodde vid Odenplan, varifrån polisen samordnar sitt arbete, någon hade legat inne på Sabbatsbergs sjukhus, där det första mordet äger rum, och någon bodde på Torsgatan, som också ligger i området där poliserna finns, som är berättelsens hjältar och offer på samma gång.
Själv gick jag i flera år till tandläkaren på Eastmaninstitutet, en central plats i handlingen, i filmen syns min balkong och på Sabbatsbergs sjukhus är jag född, inte långt efter filminspelningens tid.
Förutom mord och mördarjakt handlar boken, och filmen, framför allt om själva poliskåren och dess korrumperande kamratanda, där allt från fusk till grymheter tillåts pågå. Jag nämnde något om att det där lär ha förändrats över tid och tipsade eventuella polisintresserade om ”Foka”, polisens poddradioserie, som jag smålyssnat på sista avsnittet av. Häromdagen, på väg hem från universitetet, lyssnade jag på seriens första avsnitt, där man precis i slutet nämner just hur moral och etik i poliskåren förändrats och förbättrats radikalt de senaste 30 åren. Lugnande för en som just läst Den vedervärdige mannen från Säffle.
Theomis 