MCDLXXXIV Ett litet avbrott i arbetsdagen, mindre än väntat

20140320-221854.jpg
I eftermiddag kom Anna B förbi Sturebibblan efter att ha varit hos vår numera gemensamma frisör Chriss. Lockig och fin var hon. De hade nämnt mig, både, antar jag, för att Anna skulle direkt därifrån till mig på biblioteket och för att jag ringde i går och pratade med Chriss om en ny klipptid. Anna hade frågat om Chriss tänkt på att jag brukar matcha nagellack och kläder. Det hade hon inte. Lite senare kunde Anna konstatera att det stämde särskilt bra i dag.

Efter att ha varit många timmar i informationsdisken skulle jag nu få gå ner till Espresso House och fika med Anna, och just då ringde syster Elin upp och sa att hon också var på väg. Gunnar löste av mig, vi gick ner, beställde, satte oss vid bardiskbordet längs med fönstret ut mot tunnelbanegången och Elin kom. Efter några minuter ringde telefonen. Kris på biblioteket. Vi hade en massa toner till skrivaren, men den var av fel sort, och skrivaren är ett av bibliotekets större dragplåster. Och självklart låg just då någons viktiga dokument till en kommande och ännu inte officiell EU-rapport i pipeline. Gunnar hastade iväg till Östermalms bibliotek och jag fick ta över bemanningen. Anna och Elin kom upp efter en stund och vinkade sorgset adjö. Det var det fikat. Det var trevligt så länge det varade.

MCDLXXXIII Betaltoaletter och därtill hörande aggressioner

Att Sture biblioteks (och tunnelbanestationens enda och därmed välanvända) toalett kostar fem kronor att öppna är en skållhet potatis. Det blir en hel del sura miner och fuskande bland besökarna (medan andra snällt betalar, förstås). En av de mer kreativa reaktionerna fick jag tidigare i dag.

Besökare: Jag ser att det kostar fem kronor att komma in på toaletten. Jag har inga pengar på mig, men om jag lovar att ge dubbla summan till en tiggare i tunnelbanan, kan du öppna åt mig?
Jag, med glad bibliotekariemin: Annars går det bra att betala med kort.
Besökare: Okej.
Jag: Men du kan förstås ge pengar till någon i tunnelbanan också!
Besökare: Nej, då har jag ju bränt pengarna. Om den personen svälter ihjäl är det ditt fel.

Vilken tur att sambandet mellan svält och bibliotekens betaltoaletter äntligen uppdagats.

MCDLXXXII Solna i snö

20140320-001609.jpg
Plus: Det var väldigt fint kring Hagalund på promenaden till Helena och kvällens hemgrupp.

Minus: Man blev genomblöt av det ymniga, nollgradiga snöfallet. Och gångvägen var avstängd, så promenaden gick längs en lång omväg. Och pendeltrafiken visade upp sitt vanliga irrationella trotsåldersbeteende på hemvägen, med fem tåg – fem tåg! – till Märsta medan fyra av oss stod och väntade på perrongen, och inte ett enda åt andra hållet. Vi pratade och höll igång i kanske en halvtimme, innan det blev en svacka i energi och tålamod och vi tog upp mobilerna. Man kunde också göra som killen som med liv och lust drog nytta av mängden snö och började göra en skulptur. En råtta, tyckte jag, en groda, tyckte Matilda. Den var inte klar när tåget söderut kom.

MCDLXXX Det är inte så lätt att texta

20140317-233348.jpg
I lördags var jag på en liten föreläsning i serien ”Universitetet på Plattan”, den här gången om undertextning, närmare bestämt svensk textning av TV-program på engelska. Föreläsaren berättade att han jobbade med det ett antal år, innan han började forska, och att han fick två reaktioner när han talade om det för personer han inte kände. Först kom ett positivt: ”Jaha, du jobbar med media …” Därefter ett missnöjt: ”Men varför står det hela tiden fel i texten?”

Under föreläsningen gick han igenom många anledningar till att man inte kan skriva precis det som sägs. Talspråk och skriftspråk fungerar olika. I det sagda på engelska kan det finnas språklekar eller kulturspecifika yttranden som skulle bli obegripliga på svenska. Det sagda är långt och invecklat, medan texten måste vara kort och koncis. Hela tiden fick vi pedagogiska och underhållande exempel i form av bilder, filmklipp och ljudklipp.

Mot slutet kom han till de typer av felaktigheter som de flesta av oss nog faktiskt menar när vi pratar om dålig textning. De riktiga missarna. Som tjejen som ber någon ”buy some bagels”, vilket översättaren fått till ”köpa några beaglar”. Eller programmet där ett team letar efter en gammal flygplanskropp, ”fuselage”, och har grävt en stor grop, där texten uppger att de söker en ”bränsleledning”. Översättarna borde ha fattat, sa föreläsaren, att tjejen inte var hundätare och att grävarna inte var ute efter en liten slang.

Och varför de missarna uppstår? Slarv. Vilket säkert har att göra med att undertextare får sämre och sämre betalt.

MCDLXXIX Barnvagnskrig

Jag står nära dörrarna i en tunnelbanevagn när en kille med barnvagn och hans kompis stiger på. Jag misstänker att de vill använda min plats som barnvagnsparkering, ler en aning och flyttar bort samtidigt som de styr åt mitt håll. Ingen blick, inget tack. Ja ja, de noterade väl inte min gentila manöver, tänker jag, och börjar sedan lyssna på vad barnvagnskillen håller på att berätta för kompisen, med upprört och viktigt tonfall. Det handlar om hur (valfri svordom) jobbigt det är att ha barnvagn i tunnelbanan eftersom folk är så (annan svordom) självupptagna att de inte flyttar på sig. ”En gång bad jag folk flytta när jag kom med vagnen, men de gjorde inte det, så jag körde rakt fram och klämde in en kille …”

Till dig, buffliga småbarnspappa med stripigt hår på Hagsätra-linjen: Jag har några enkla tips som kan underlätta din vardag avsevärt. Tveka inte att höra av dig.

MCDLXXVIII Arvid Falk på spårvagnen

20140316-083849.jpg
När man just fördjupat sig i Röda rummet, sätter sig på spårvagnen på väg mot Berns och får det här sällskapet … Nu har det inträffat. Jag har fastnat i en bok.

Men själva spårvagnen är fel och ful. Spårvagnstrafiken kom på 1870-talet, under tiden mellan det att Röda rummet utspelar sig, på 1860-talet, och då den gavs ut, 1879.

2019-2
Hästspårvagn från 1877. Opraktisk men fin.

MCDLXXVI Stockholmsromaner med bonusmaterial

20140313-225028.jpg
Det är sällan jag är så fullständigt slutkörd efter att ha skrivit och hållit ett föredrag, men efter nattens research, förmiddagens ihopsättande av bildspel och själva lunchprogrammet på Kafé Ryssgården på Stadsmuseet satt jag som en zombie bakom informationsdisken på Slussens bibliotek fram till sju i kväll. Visst, jag hjälpte besökare efter bästa förmåga och pysslade med lite skrivarbete däremellan, men tempot var lågt.

Programmet verkade i alla fall ha blivit uppskattat. Fullsatt var det inte den här gången, men en av damerna – för det är alltid damer – kom fram efteråt och sa att hon egentligen hade bråttom någon annanstans men väldigt gärna ville komma och lyssna ändå. Och en återkommande programbesökare berömde mig för min pedagogiska förmåga, en var en gammal kollega från Stadsbiblioteket, två kom in i Faktarummet en stund senare för att hämta informationsmaterial om Digitala Stadsmuseet som tagit slut, trots att jag hade tagit med en hel bunt till caféet, och ytterligare två kom senare på kvällen och ville veta allt om vad jag visat och berättat om, eftersom de tråkigt nog inte hade haft tid att komma vid lunchtid.

Konceptet hittade jag på i december, strax före vårprogramdeadline, nämligen presentationer av tre Stockholmsromaner med tillhörande bildvisning ur Stockholmskällan. Vilka tre romaner bestämde jag för ett par veckor sedan. Vilka bilder bestämde jag några timmar innan. Det blev Röda rummet, Norrtullsligan och Den allvarsamma leken och samtida bilder från Berns salonger, Norrtullsgatan, Johannes kyrka, med flera kända och okända platser i Stockholm.

Omedelbart efter programmet började jag tänka på belöning. Det var inte svårt att välja. En kopp varm choklad på chokladpulver från Whittard på Stall Street i Bath och lyxigt mjukfluffiga marshmallows från Whole Foods Market på Kensington High Street i London här hemma i soffan.