Tredjepris i jobbets stegtävling – citronolja och lakritstabletter! Jag gick ut rätt hårt och ökade mitt steggenomsnitt mellan början och slutet av perioden, men en kollega var något flitigare än jag och en var helt oslagbar, hon presterade 150 % i förhållande till mina dagliga stegresultat.
Men oavsett pris och placering känner jag mig som en vinnare i stegtävlingen. Så många nya platser jag erövrat i stan! Även om jag mycket gärna promenerar runt både i min egen och andra stadsdelar var motivationen att gå långt uppskruvad mycket högre än vanligt mellan mitten av april och mitten av maj. Det var inte okej att gå och lägga sig med en låg summa på stegräknaren.
I höst är Historieätarna tillbaka. Häromveckan var jag och Lena i Rosendals trädgård och provsmakade 1500-talsmat tillsammans med Erik XIV och … hans fru, antar vi.
Menyn kretsade kring en helstekt kalv fylld med fåglar – två kalkoner och ett antal kycklingar och vaktlar. Ett dygn hade det tagit kocken Göran Svartengren att tillreda det hela.
Lena hade sett den öppna inbjudan till grillfest i 1500-talstappning på Historieätarnas Facebook-sida och jag trodde att det skulle krylla av folk, men vi var inte många själar som inte tillhörde själva inspelningsteamet. När vi hade stått där ett tag i grillrök och iakttagit det präktiga djuret kom de två huvudpersonerna. Vi som utgjorde undersåtarna instruerades då att ställa upp oss lite mer organiserat och kungaparet gjorde en värdig entré med vinkningar och handskakningar framför filmkameran
Därefter var det äntligen dags för festmåltid. Kocken skar och kung Erik höll i fatet och fick provsmaka de första bitarna av det han växelvis under högtidliga utrop kallade ”oxen” och ”kossan”, får se vilket som kommer med i programmet. Sedan arbetade två man med att skära loss köttstyckte efter köttstyckte och plocka ut fåglarna.
En bit bort skars bröd, en majonnäs rördes ihop och vitlök, kirskål, spansk körvel och libbsticka preparerades i fina gröna högar.
Vad gott det var! Jag åt kalvkött och både kalkon och kyckling, tror jag, men ingen vaktel. Det fanns ganska gott om dem, men sättet att äta dem var inte särskilt tilltalande. De som frågade fick veta att man bara började gnaga på de små grillade fåglarna och så fick man spotta ut ben och annat som man inte kunde tugga i sig. Men i övrigt var jag inte blyg. Det fick man för övrigt inte vara. ”Ät! Var inte blyga!” sa kocken gång på gång. Inte så konstigt, det var ju precis hur mycket mat som helst. Jag gjorde till och med i ordning en extra macka med generöst med kött och grönt som jag svepte in i servetter och tog med mig hem.
Miljön var väl inte alldeles 1500-talsanpassad, men trevlig och grön, efter ett regn som upphörde strax innan festligheterna började och som kom tillbaka när vi var klara. Jag och Lena tog Djurgårdsfärjan till Slussen där vi skildes åt för att gå hem och plugga vidare. Det här var nog den mest intressanta paus från studierna jag någonsin haft.
… är hemma alltid hemma. I tågets högtalare hörs plötsligt modersmålet, mobilens uppkoppling börjar fungera som vanligt, alla förbisvischande orter har välbekanta namn och slutligen kliver man av mitt i hemstaden.
Jag och Lena kom till Köpenhamn mitt på dagen och har gått runt i solen fram till nu, då vi kollapsat i rummet vi hyr i en lägenhet på Rosenborggade i centrala Köpenhamn och tittar ut på en skur där utanför.
Hört det senaste avsnittet av Stil i P1? Mina kolleger på Stadsmuseet pratar om olika föremål i museets stora samlingar, varför de har valts ut och syftet med att samla in föremål över huvud taget. I studion pratar även Veronica Hejdelind från Arkitektur- och designcentrum om vad bevarade prylar, kläder, konst, allt möjligt, kan betyda för eftervärlden. Veronica, som tidigare jobbade på Nationalmuseum, samarbetade vi med på Gamla stans och Sture bibliotek hösten 2012, en sann museipedagog som vet hur döda ting kan göras levande, med rätt kunskap och perspektiv.
Alldeles nyss kom en besökare in hit till Faktarummet på Stadsmuseet och sa att hon hört talas om ett radioprogram om Siewertz konditori och jag hade (för en gångs skull) stenkoll, jag visste att det var i Stil-reportaget som de pratat om marsipanformar och tårtdekorationer från Siewertz konditori, att det finns en artikel om konditoriet – jag la själv in den som lästips på Stockholmskällan för länge sedan – och att det på Stockholmskällan också finns foton på vissa av de bevarade föremålen. Besökaren var en släkting till självaste konditoriföreståndaren.
Lyssnar man på Stil-avsnittet och blir nyfiken på hur Stig Claessons slitna kavaj ser ut kan man kolla programmets Instagram-konto.
Jag har krympt! När jag var fjorton och opererades för skolios drogs jag ut från 163 till 165 centimeter, och när någon har frågat mig hur lång jag är har jag alltid svarat – eller ja, oftast bara tänkt – att jag är alldeles lagom lång, en och sextiofem! Och nu – jag är en och sextiofyra! Konstaterade sjuksköterskan som jag var på hälsoundersökning hos. När jag sa att jag ju brukar vara en centimeter längre, kan jag ha krympt? så sa hon att ja, du har ju passerat trettio … Menade hon det, kan man börja bli kortare i min ålder? Jag trodde inte att det kunde ske förrän någon gång bortom sjuttio! Och inte är det bra för BMI:et, kan jag meddela, att gå ner i längd.
Nåväl. Hädanefter är jag alldeles lagom lång, en och sextiofyra!
Theomis 