MMLXV Den tyska praktikanten Pia

Under en lätt hysterisk eftermiddag på Stadsbiblioteket har jag varit handledare åt en ung, tysk praktikant. Hon läser till bibliotekarie hemma i Tyskland och har nu en lång praktikperiod på olika bibliotek i Stockholm, med start i går i vårt stora, komplexa hus. Jag måste säga att hon är den bästa sortens praktikant, att hon inte talar svenska ligger henne i fatet, förstås, men hon är både intresserad och arbetsvillig och lär sig snabbt. Så hon fick jobba.

Vi började i Facksal 4 – humaniorasalen – och den allra första frågan, om vårt wifi, snurrade jag till totalt med fel svar och dålig koll på rutinerna. Sedan gick det bättre. Vi tog oss an en tjock bunt papper – ”plocklappar” med vår interna lingo – som vart och ett ska stickas in i rätt bok som ska skickas iväg till ett annat bibliotek där den är reserverad. Jag visade hur man letar i hyllorna, kollar signum, författare, titel, etikettnummer, och trots att vi inte har samma klassifikationssystem i Sverige och Tyskland var praktikanten Pia närapå fullfjädrad bokplockare inom fem minuter.

Jag tror hon förstår lite svenska, men det gick inte att hänga med i vad besökarna ställde frågor om, så efter att Pia kikat över axeln när jag sökte i katalogen och hängt på när jag tagit med besökare till hyllor förklarade jag vad saken gällt. KBT-terapi. Hur barn påverkas av föräldrars skilsmässor. Hur man förbereder sig inför högskoleprovet (med påföljande förklaring av vad högskoleprovet är). Sedan kom mannen som klagade över hur få böcker vi har på franska av en viss författare och att vi saknar de berömda golfböckerna av en annan, varpå han envist föreläste om denna golfexpert, och det spelade ingen roll att jag försökte avbryta. Man får trots allt beundra folks engagemang i all deras påstridighet. När han frågat vem den ”förtjusande assistenten” var och jag svarat att det var en praktikant från Tyskland involverade han också henne genom att övergå till engelska.

Och så hade vi den till åren komna geologiprofessorn, som dök upp när Pia och jag flyttat till Facksal 2. Han bad att få fram en stor kartong med ett lösbladssystem med kartor och geologisk information och skulle ha dessa gigantiska blad kopierade i flera exemplar och växelvis i svartvitt och färg. En yngre besökare utan käpp hade fått sköta sig själv i kopieringsrummet, men i det här fallet följde jag med och skötte kopierandet efter farbrorns instruktioner, medan han satt på en stol och upplyste mig om istider och rullstensåsar. Pia hade beredvilligt tagit hand om bokplockandet i salen, och när jag tyckte att jag varit borta ganska länge och insåg hur lång tid kopieringen skulle ta gick jag tillbaka en sväng och kollade läget. Stackars Pia stod i disken och fick frågor, som det av naturliga skäl inte var så lätt att besvara. Jag sa att jag behövde ägna mer tid åt farbrorns kopiering och att hon gärna fick vara i salen om hon ville, men annars kunde vi bara sätta upp skylten om att det inte var någon bemanning just nu. ”Sätt upp skylten!”, sa Pia. Hon följde med till kopieringsrummet, professorn vände sig till henne och berättade entusiastiskt om vad kartorna föreställde, tills jag fick en syl i vädret och talade om att hon pratar engelska. Inga problem, han bytte bara språk och fortsatte. Efter ytterligare en lång stunds kopiering överlät jag arbetet åt Pia för att själv kunna ta frågorna i salen.

Å ena sidan kunde jag tyvärr inte tillåta mig att ta ett break i disken under det fyra timmar långa passet för att läsa och besvara mail, eftersom jag ville hålla praktikanten sysselsatt, men å andra sidan fick jag en massa hjälp med praktiska uppgifter som annars inte låg på någon annans bord än mitt eget. Och så fick vi ändå en kvarts rast, när en av vikarierna kom och löste av oss, så vi flydde det augustikvalmiga huset och satt på en bänk utanför. Jag frågade lite mer om hennes bakgrund och hon berättade att hon kommer ifrån södra Tyskland. ”I södra Tyskland hälsade jag på vänner för tre år sedan”, sa jag, ”de bodde då utanför Breisach.” ”Det är det området jag kommer ifrån!”, sa Pia. Vi tittade på Google-kartan. Gündlingen, det lilla samhälle där Victoria och Markus bodde, ligger en timmes bilväg från Pias hemort Titisee-Neustadt.

MMLXII Balkonghäng

Det blev en heldag på balkongen i dag. Trätrallen var – och är bitvis fortfarande – i skriande behov av rengöring, så jag har stått, suttit och halvlegat hukad över plankorna med såpvatten och diverse redskap. Märkligt nog saknas takränna här högst upp på huset, så håller man på med vatten på balkongens trätrall kommer det att droppa rätt ner på gatan. Jag försöker hålla vattenanvändandet till ett minimum, men en del sipprar förstås ändå ner i springorna varpå det flyter på det svagt sluttande underlaget ner över balkongkanten. Just i dag inträffade det på ett enda ställe, men å andra sidan ganska rejält, en strid droppström. Jag kikade över kanten – ibland är det många som går nere på trottoaren, ibland ingen alls. Just nu var det ingen alls, men vad såg jag rakt nedanför droppandet? Tidningsbudets vagn. Just exakt där. Längs min 8-9 meter långa balkong. Snabbt ner med en trasa på utsidan av räcket, för att stoppa strömmen, men skadan var redan skedd. Förlåt, tidningsbudet!

Medan jag slet mig öm och ledbruten lyssnade jag på gamla avsnitt av Lundströms bokradio, som för övrigt börjar sändas igen lördag nästa vecka. Dels lyssnar jag på sådant jag missat, dels ville jag höra intervjun med Julie Otsuka igen, nu när jag precis har läst den bok hon pratade om. Jag mindes att intervjun ägde rum i författarens hemstad New York och att det hela lät väldigt New Yorkskt och charmigt. Nu blev jag påmind om att de satt på Hungarian Pastry Shop, Julie Otsukas skrivarstuga sedan någon gång på 90-talet, där hon både har sitt eget bord och en kaka som personalen kallar ”Julie’s cookie”.

Ett ganska stort mittparti av trätrallen lämnade jag högst bristfälligt skurat och prioriterade istället att byta ut några vissna växter, vilket borde ha gjorts för länge sedan. Jag vet med mig att jag underutnyttjar balkongen i princip varje säsong, som läs-, mat- och inte minst sällskapsrum, trots att jag ser framför mig hur väl lämpad den är som plats att umgås med vänner, men nu skulle det ske. I morse skrev jag ihop en Facebook-inbjudan, och därmed hade jag både en välbehövlig deadline för balkongupprustning och en trevlig kväll att se fram emot (om det nu skulle bli någon som hade möjlighet att komma på kort varsel, men det var det). In i det sista piffade jag med växterna, visste att jag skulle behöva duscha minuterna innan gästerna skulle komma och hoppades att ingen skulle vara tidig. När Maria – Bristol-Maria, som nu är hemma i Sverige – knackade på dörren hade jag precis kommit i klänningen och stod och kämpade med att få igen den i ryggen. Det slutade med att jag öppnade dörren och lät gästen dra upp dragkedjan.

Sedan kom Jenny H, Lotta, Anna E och Rikard. Vi åt diverse småplock, pratade och spejade ut över omgivningen. Sedan blev det skumt och vi tände ljus. Sedan blev det kyligt och balkongvärmaren bars ut och slogs på. Första kvällen med balkonghäng den här sommaren. Bättre sent än aldrig.

MMLIX Populärlitteratur

Omkring halv elva på onsdagskvällen 15 april såg jag att min gamla körkompis Annelie hade lagt upp en bild på Instagram föreställande en webbsida som hade med kursansökningar att göra. Det påminde mig om vilket datum det var – sista chansen att söka kurser för hösten. Efter att ha gått kurser de senaste två terminerna hade jag faktiskt inte tänkt på att ens kolla upp kursutbudet, men nu kunde jag inte låta bli. Med minimal marginal sökte jag två litteraturkurser på distans. Den ena, i populärlitteratur, lånar jag ihop böckerna till just nu, alla möjliga titlar jag absolut inte hade valt att läsa för nöjes skull. Jag ser framför mig hur de kolleger som jobbar med reservationshantering på Stadsbibblan de här dagarna undrar över min smak. Det är också lite jobbigt att ha böckerna liggande här hemma på soffbordet – för att inte tala om att jag snart behöver börja läsa dem.

MMLVIII Radiokorrespondenterna på Södra Teatern 2015

Så har årets stora radiokorrespondentevenemang ägt rum (här i Stockholm i alla fall, korrespondenterna ska under de kommande veckorna beta av resten av Sverige). Tidigare år har jag varit ledig och köat utanför Södra Teatern, den här gången kom jag lagom till första seminariestarten efter den inledning och presentation på Stora scenen som jag missade. 16.15 började seminarier på fyra scener och jag gick direkt till den där jag bedömde att det var lättast att få plats, nämligen Kägelbanan. Där avlöste korrespondenterna varandra i kvartslånga samtal, här Lotten Collin som berättar om cykelolyckan hon var med om i São Paulo – när hon skulle rapportera om cykeltrafiken i São Paulo (reportaget finns att höra här).

Jag höll mig till Kägelbanan ända till åttatiden, då alltihop var slut, förutom när Maria Persson Löfgren, Johanna Melén och Thella Johnson pratade i Södra bar under rubriken ”Ryssen kommer” för en hopträngd, angelägen publik. Nu presenterade jag dem bakochfram, från höger till vänster, i taltidsordning. Maria Persson Löfgren fick eller tog nästan alla frågor, från moderatorn och publiken, vilket var naturligt både med tanke på hennes långa erfarenhet och förmåga att formulera insiktsfulla svar. Inget ont alls om den yngre generationen korrar, de gör utmärkta radioinslag, men gör sig bäst med manus, i mitt tycke, medan deras äldre kolleger är överlägsna i spontana sammanhang. Staffan Sonning, Kristian Åström och Margita Boström var av samma anledning en fröjd att höra i intervjufåtöljen på Kägelbanan, och tre undantag bland de yngre är Lotten Collin, Anna Landelius och David Carlqvist. (Uppdelningen i yngre och äldre gör jag för övrigt helt på känsla, gissar att de förra är under 40 och de senare över 50.)

Här hittas en lång lista med poddavsnitt från dagen, framöver kanske kompletterad med avsnitt inspelade i andra städer.

MMLVII Förmiddag på Stora Fjäderholmen

Jag vet inte riktigt vart mina medpassagerare på skärgårdsbåten var på väg, Vaxholm eller Grinda, kanske, men det var bara jag som klev av redan på Fjäderholmarna, där jag skulle ta mig några timmars ölandskapsterapi. När jag nu äntligen fått en ledig och obokad dag med hyfsat sommarväder passade förstås Waxholmsbolaget på att gå över till hösttidtabell, så det fanns inget överflöd av turer att välja på. Det enda alternativ jag hittade som inte innebar en heldag i havsbandet var den korta turen till Fjäderholmarna med en morgonbåt från Strömkajen och sedan en enkel biljett till Nybrokajen med Strömma, som annars säljer paketresor. Det tog ett tag att hitta den kombinationen.

Under picknickfrukosten – som tillbringades i telefon med mamma som ville ha restaurangtips – var det molnigt till en början, vilket inte hindrade båtmänniskorna från att susa fram mellan öarna och någon enstaka besökare att upptäcka holmens stigar. Annars skymtade bara caféinnehavarna som pysslade inför öppnandet och någon som tankade en båt. Lugnt och fridfullt på Stora Fjäderholmen.

Snart kom solen fram.

Inte ens änderna hade kommit igång för dagen.

Den här stenstranden var absolut bästa platsen. Hjälpligt öppen utsikt (åt andra håll ser man diverse missprydande industrianläggningar), trivsamma vågor, blandade segelbåtar, kanoter och andra farkoster på lagom avstånd och värmande sol som vägde upp den ganska svala havsbrisen.

Om fyra veckor ska jag höra Julie Otsuka på Internationell författarscen i Kulturhuset. Laddar med en av hennes behagligt nätta romaner.

Till och med en stadsråtta som jag tyckte att Kaknästornet och Sofia kyrka tronade lite väl nära, lite skärgårdskänsla vill man ju ändå ha, men å andra sidan uppskattar trygghetsnarkomanen i mig att det skyltas mot Nybroplan.

Vid halv tolv hade uppenbarligen ett lass besökare gått iland, för plötsligt var glassätarna och barnvagnarna överallt, och vid tolv skulle jag med Strömma-båten tillbaka. När den la till ringlade passagerarna ut i det oändliga, ett hundratal personer, och när båten var tömd steg jag och två till ombord.

Nästa gång måste jag åka längre ut. Båtturen längs med Djurgården var väldigt fin och alldeles för kort.

MMLVI Författartipsvägg

I brist på konstutställning har Sture bibliotek just nu en författartipsvägg. Här står det var och när man kan höra de här aktuella författarna, live på en scen eller på Babel eller, inte så sällan, både och med några dagars mellanrum. Naturligtvis erbjuder vi också böcker av författarna i fråga. Man gör vad man kan, för att inspirera biblioteksbesökarna och få utlopp för sin kreativitet en ovanligt lugn jobbsöndag.