Kategoriarkiv: Bild

Liza Alexandrova-Zorina om Imperiets barn

Jag minns att DN-artikeln om Liza Alexandrova (eller Liza Alexandrova-Zorina, som det står på hennes bok) gjorde mig lite provocerad, när jag läste den för en månad sedan. ”Svenskar har ingen aning om skuggsamhället”, lyder rubriken. Budskapet upprepas i ingressen – ingen aning. Men hur skulle det annars vara? Skuggsamhällets definition är att personer som håller sig undan – ljuger om sin tillvaro, skapar hemliga nätverk och begränsar kontakten med andra – lyckas med det.

När snarstuckenheten lagt sig läste jag med behållning – och sorg och förskräckelse – om hur Liza Alexandrova tagit sig in i skuggorna och intervjuat ryskspråkiga personer som av bättre eller sämre skäl befinner sig i Sverige och håller sig för sig själva. Här finns svartjobbarna i byggbranschen, kvinnorna som med vidrig förutsägbarhet aldrig är mer än sina kroppar och de politiskt aktiva med felpekande moralisk kompass. Som rysk journalist i Sverige, och sedan i höstas med en vunnen kamp om uppehållstillstånd bakom sig, har Liza Alexandrova fått en särskild åtkomst till dolda personer och miljöer, med och utan wallraffande metod.

Imperiets barn heter boken hon skrivit och hon och förläggaren från Volante pratade om den på Akademibokhandeln i dag. Det var fullsatt och publikfrågorna på slutet visade att engagemanget var stort. Vi fick höra om detaljer i det dråpliga facket, som när Liza och en svensk journalist fick helt motsatta svar från en intervjuperson beroende på vem av de två som ställde frågan, men mest brännande var bitarna som rörde svenska myndigheters rutiner och beslut. De migranter som luras gör det så bra att det är de som talar sanning som blir misstrodda, enligt Liza Alexandrova.

Jag har inte läst boken – har könummer 18 på biblioteket – och bävar lite inför en större dos av den hopplöshet som framkommit i både DN-artikeln och författarsamtalet. Jag kan inte påstå att jag skäms över att inte ha ”en aning” om just det ryskspråkiga skuggsamhället omkring mig, men det är klart att jag vill veta mer.

Sprillans ny bokcirkel

När jag tänker efter var jag i kväll med om en personlig premiär. Antalet bokcirklar jag varit med i är väl nästan oräkneligt, i jobbet och privat, engångscirklar och långkörare, med vänner och med främlingar, men jag tror faktiskt inte att någon första träff kan jämföras med den här, som skulle äga rum klockan 18 på Bagdad Café. Själv sprang jag in tre minuter sent, vilket var extra pinsamt med tanke på att jag var gruppens initiativtagare och gemensamma nämnare, men tack vare ett synligt exemplar av kvällens bokcirkelbok, Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro, hittade KN och AB den först anlända deltagaren, HK. HK är en gammal gymnasiekompis, KN och AB är jag bekant med från Korskyrkan. De två är de enda i gruppen som känner varandra väl. Den femte medlemmen, som är hemma med en förkylning, är en kollega från Stadsbiblioteket.

Sammantaget är vi alltså en grupp med mestadels ganska ytliga – eller obefintliga – band till varandra och vår plan är att träffas regelbundet de kommande månaderna.

Undrar om de hunnit prata någonting med varandra, tänkte jag efter att ha hejat på de tre gruppdeltagarna som stod i kön till cafédisken, medan jag drog iväg och paxade det bortersta bordet på galleriet, med utsikt ner i Medelhavsmuseet. Men när vi väl satt oss ner började vi prata om varandras namn, så jag drog slutsatsen att de inte hade kommit längre än till presentationer. ”Ska vi börja med att berätta lite om oss själva, eller ska vi dyka rätt ner i boken?” frågade jag, och förmodligen besvarade jag frågan själv med att säga att jag från bibliotekssammanhang har vant mig vid att prata böcker utan att känna personerna jag pratar med. Så vi körde igång. En annan tanke i mitt huvud var att jag borde kunna bistå med några lämpliga, öppna frågor för att leda in oss i boksamtalet och jag drog en ur min mentala hög. ”Du, AB, hade ju redan läst boken för några år sedan. Var det en annorlunda upplevelse att läsa om den?” Det var det enda som behövdes. Samtalet var igång och tappade inte fart förrän caféet höll på att stänga och en kille kom för att hämta disk.

Jag vet ju inte mycket om toscanska 1500-talskonstnärer

Det här var svårt. Konsthistoriepodden hade livesändning från Nationalmuseum i kväll, med utgångspunkt i museets aktuella tillfälliga utställningar och med fokus på Giorgio Vasari, en toscansk 1500-talskonstnär som det eventuellt är pinsamt att jag aldrig hade hört talas om. Utan förkunskaper fick jag spetsa uppmärksamheten ordentligt för att hänga med och i slutänden tog jag med mig följande:

  • Vasari skrev en samling konstnärsbiografier i verket Berömda renässanskonstnärers liv.
  • Han ansåg att en bra konstnär – förutom att vara en bra konstnär – skulle ”arbeta hårt”, ”vara vacker” och ”bete sig väl”, enligt de båda konsthistorikernas sammanfattning.
  • Han prioriterade en bra historia före fakta.

Nybörjarpaddling på Drevviken

Så snart anmälan till Friluftsfrämjandets kajakpaddlingskväll för nybörjare öppnade för en månad sedan säkrade jag min plats, och redan före arbetsdagens slut här hemma i eftermiddag hade jag packat min ryggsäck med vattenflaska, nötter, frukt, macka, vattentätt mobilfodral och ombyte (skor, underkläder – allt). Skulle då det hela falla på att buss 818C från Vattugatan till att börja med avgick sent och därefter fastnade i en oändlig trafikstockning på Nynäsvägen? Jag satt på nålar och tittade på klockan ända tills vi äntligen kom fram till hållplatsen Grindstugan i Haninge, varpå jag bokstavligen sprang den väg kartan visade mot vattnet och hittade deltagarna iförda flytvästar och sittbrunnskapell, stående vid sina framtagna kajaker. Jag låg visserligen efter, men de var i alla fall inte ute på vattnet. Det var lugnt. Jag skulle komma med.

En av ledarna hjälpte mig att hitta en flytväst – den tredje jag provade satt minst dåligt – och den kajak som fanns kvar var tydligen anpassad för en lång person, inte en på måttliga 164 centimeter, men jag tog vad jag fick. Den var fin, vit och röd.

Hade inte Stadsmuseet klämt in en kajakpaddlingstur i sitt stadsvandringsschema under fjolårets Kulturfestival hade jag med största sannolikhet inte paddlat förra sommaren och hade jag inte paddlat då är det inte alls särskilt säkert att jag valt att paddla nu. Nog för att jag gillar att lära mig nya saker, men friluftsliv är fortfarande något avvikande i min tillvaro, och mitt snart tre månader gamla medlemskap i Friluftsfrämjandet är liksom en tokighet. Som att jag en gång gick på en match med IFK Norrköping på dess hemmaarena och en gång åkte bakpå en motorcykel på en tur genom Botkyrka. Några timmars prao i andra människors universum. Men det fina med Friluftsfrämjandet är att det finns aktiviteter som inte kräver förkunskaper, eller – som jag ser det – som är öppna för andra än friluftsmänniskor, och då kan det hända att man plötsligt paddlar för andra gången i livet.

För mig höll kvällens kajaktur på Drevviken precis lagom nivå. Vi deltagare blev assisterade under alla förberedelser, vi paddlade en behaglig sträcka i behagligt tempo och fick tekniktips på vägen. En av ledarna, i torrdräkt, demonstrerade en kajakroll och vi vars förmågor inte låg i närheten av hennes fick öva på att svänga runt kajaken inte under utan ovanpå vattnet, en 360-gradersvändning med så få paddeltag som möjligt, medurs och moturs. Jag behövde tolv per varv och hade varit lika glad om jag behövt tjugotvå. Vissa övade på sidoförflyttning, genom att svepa med paddeln vid kajakens ena sida, och turens mest dramatiska inslag utspelade sig vid återkomsten till platsen där vi börjat, alltså nära land, när en deltagare lite för entusiastiskt vispade runt med paddeln för att röra sig i sidled. Med ett litet utrop välte han och försvann, men simmade strax upp till ytan, tack och lov. ”Vad bra, nu får vi öva på kamraträddning!”, sa en av ledarna och lät den blöta deltagaren klamra sig fast vid hennes kajakför medan hon på något sätt lyckades tömma hans kajak på vatten och få den på rätt köl, varpå killen – ännu mer obegripligt – lyckades kravla ner i sittbrunnen igen. Den som möjligen tvivlade på vikten av medhavt ombyte gör inte det längre.

Mest underhållande under paddlingen var nog änderna, som förutom att simma runt i hopp om att få något gott från någons matsäck också liftade framtill eller baktill på somligas kajaker. De har överraskande bra balans. Och pricken över i blev sedan att jag fick skjuts av en av ledarna hela vägen hem, från Haninge till Kungsholmen. Det kändes lite som att vara på läger.

Jag har lärt mig att man ska stanna hemma när man är sjuk

Det är extremt sällsynt att jag ser en betald konsertbiljett gå upp i rök. Mitt konsertsällskap hade som tur var ytterligare ett konsertsällskap och behövde inte gå ensam. Och ska pengar brinna upp är det helt okej att det är sådana som sponsrat Samuel Ljundblahds releaseturné.

Istället för att avnjuta låtarna på nya albumet ”Right Now” i Eric Ericsonhallen (eller Skeppsholmskyrkan, som den har kallats lite längre än de senaste tretton åren) är jag förnuftig och stannar hemma med ont i nacke, bakhuvud och hals. Och oförnuftig och äter hämtpizza. Och kollar Babel, det räknar jag som förnuftigt.

Orgeldammning

Har ni dammat en orgel någon gång? Om Korskyrkans städdag är en tävling i mängd avlägsnat damm är det möjligt att jag leder. Hade förresten ingen aning om att piporna sitter löst och kan dras upp! Det blir så mycket lättare att damma mellan dem då. Vi får se om psalmerna framöver har ett annorlunda sound.

Distansfilmklubb: Det här är Astaire

Efter att LW och jag vältrat oss i vittrande viadukter och stationshus med snickarglädje var det uppfriskande att byta både sammanhang och format. Distansfilmklubben gillar visserligen dokumentärserier, men första säsongen – tio avsnitt – av ”Järnvägar och arkitektur” fick räcka och i kväll såg vi ett fristående program på 47 minuter rimmande betitlat ”Det här är Astaire”.

Det var en klassisk, lättsam biografisk dokumentär om verk snarare än liv, med korta filmklipp – mest ur dansnummer, förstås – som varvades med kommentarer av filmkritiker, totalt fyra olika personer. Ganska underhållande, ganska informativt, men välgjort? Nej. Eftersom samma fakta och anekdoter om Fred Astaires karriär genomgående upprepades två eller tre gånger direkt efter varandra framstod de fyra intervjuade männen som vilka fans som helst som råkat läsa samma Fred Astaire-biografi och dokumentärskaparna som nybörjare med för lite material. Lägg till detta en svensk speakerröst som visserligen lät charmigt munter, men som LW uppfattade som TV-presentatörsrösten som under eftertexterna talar om att en nyhetssändning strax börjar och som jag tyckte lät precis som intalad text till en PowerPoint-presentation om User Experience-metoder på bibliotek (en jag råkade höra i höstas, alltså).

Generellt sett är jag ganska ointresserad av skådespelares privatliv och uppskattar när dokumentärer uppehåller sig vid deras yrkesutövande och därigenom också säger något om konstformen och branschen, i det här fallet hur amerikansk musikalfilm förändrades från 1930-talet och framåt. Alltså, vilka supersnygga scener man åstadkom i sång- och dansfilmer under de svartvita åren! Men det visuella var också huvudsaken, att handlingen alltid var urlöjlig påtalade de intervjuade filmkritikerna samstämmigt. Å andra sidan lär Fred Astaire ha hjälpt intrigerna på traven genom att se till att de ingick i sång- och dansnumren, som dessförinnan kommit som avbrott i historien.

Mest givande var trots allt att se Fred Astaires dans, med eller utan partner, och man hade gärna velat bokmärka ett helt gäng Astaire-filmer i någon strömningstjänst, men hos de fyra jag har tillgång till just nu finns inte en enda. Tidiga Hollywood-klassiker borde vara obligatoriska hos filmförmedlarna.

Bokcirkelfrågor till Huset vid Flon

Nu har det avslöjats – 2022 års ”Stockholm läser”-bok är Huset vid Flon av Kjell Johansson! I november fick jag uppdraget att skriva bokcirkelfrågor till den och satte igång en noggrann genomläsning. Här finns oändligt mycket att prata om, det är skickligt berättat och historien rymmer många ämnen, lager och perspektiv, så listan över intressanta frågeställningar blev snabbt lång och behövde bantas. Till slut hade jag formulerat tio frågor och den här gången skulle de inte publiceras i den pocketutgåva som sedan 2011 kommer årligen i samband med ”Stockholm läser”-avslöjandet, utan bara tryckas upp på pappersstickor för att användas inom Stockholms stadsbibliotek och kanske i andra sammanhang där årets bok figurerar. De tio frågorna blev också förkortade efter att jag lämnat dem ifrån mig – men här kommer de i sin helhet.

Bokcirkelfrågor till Huset vid Flon

1. Den allra största delen av handlingen utspelar sig i stadsdelen Midsommarkransen, strax sydväst om Stockholms innerstad. Miljöerna och tidsandan, från 1940-talet och framåt, är avgörande för historien. Vad kan det göra för skillnad om man som läsare är bekant eller obekant med platsen och tiden?

2. Romanens berättare är vuxen, men berättar ur det perspektiv han hade som barn. Vad tillför barnets blick?

3. Den alkoholiserade pappan har flera skiftande sidor, samtidigt som hans beteende följer ett ständigt upprepat mönster. Väcker han sympati? Ilska? Andra känslor?

4. Mamman i familjen hamnar i underläge när maken dricker, men står för stabilitet och framåtblickande. Vilka andra funktioner har porträttet av mamman genom historien?

5. Systern Eva har en särpräglad personlighet redan från barndomen, men hennes röst tar som mest plats i historien när omkring 40 år gått sedan vi först mött henne som barn. Vilken är hennes roll i uppväxtskildringen? Vad får hennes resonemang om sanning och lögn för betydelse?

6. Mormor och morfar finns nära, en trappa upp, men hålls ofta på avstånd, på olika sätt och av olika skäl. Vad säger de om tiden som går? Om fattigdom, ålderdom och värdighet? Om familjesammanhållning och ansvar?

7. Familjen i romanens centrum, och några andra i området, tillhör inte “de vanliga”, men med tiden gör vissa personer en resa in i “de vanligas” gemenskap. Är det av egen ansträngning eller har det att göra med att samhället förändras?

8. För huvudpersonen är tillvaron full av berättelser. ”Det må vara att allt jag berättar inte är alldeles sant, men allt har jag upplevt”, säger han, och vi kan ibland undra om han hittar på, minns fel eller har missuppfattat det som skett. Hur kopplas pojkens berättande ihop med hans rädsla för att dö? Med moderns litteraturintresse? Med behoven att ordna verkligheten eller fly ifrån den?

9. Romanen behandlar stora ämnen som familjeband, utanförskap, samhällsbygge, fysisk och psykisk överlevnad och gudstro. Vilka budskap förmedlar den?

10. Huset vid Flon är den första delen i en serie. På vilka sätt står den för sig själv? Om du fick bestämma – vilka aspekter skulle utvecklas?

—

Apropå serien har Weyler i dag gett ut alla fyra delar och det är det nya fina omslaget till Huset vid Flon som syns här. Boken gavs ursprungligen ut 1997.

För den som vill läsa om Afghanistan

Vi skyndar oss att föra ut våra egna från det numera talibanstyrda Afghanistan, sa USA och andra länder, för risken för terrordåd vid Kabuls flygplats är hög. I dag small det. Minst 60 döda.

Under kvällspasset i Rotundans informationsdisk skyltade jag med Afghanistanrelaterade romaner. En kollega visar några av dem.