Under helgen som gick hade Korskyrkan besök av Tim Humphrey, kyrkoherde i St Barnabas Church i London, och de samlingar jag kunde pricka in var lördagens kvällsgudstjänst och måndagskvällens ledarsamling.

I lördags ställdes frågan: ”Bryr sig Gud om huruvida vi är lyckliga?” Svaret bör vara ja, med tanke på vad som står om lycka och glädje i Bibeln. Utgångspunkten var framför allt de första verserna i den första psalmen i Psaltaren.

Lycklig den som inte följer de gudlösa, inte går syndares väg eller sitter bland hädare utan har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt.

Eller enligt Handbok för livet: Lyckliga de som inte följer ogudaktiga människors råd eller är tillsammans med syndare som inte bryr sig om Gud. De är i stället glada över att kunna göra det Gud vill. Dag och natt tänker de på hans lag och funderar över hur de bättre ska kunna följa den.

Tolkning: Här handlar det om att välja sida. Den Gud vi tror på är kärleksfull, mäktig och i högsta grad intresserad av våra liv, så lycklig är den som väljer att stå på Guds sida.

Och vidare: Han är som ett träd planterat nära vatten – det bär sin frukt i rätt tid, aldrig vissnar bladen. Allt vad han gör går väl.

Handbok för livet: De är som träd som växer vid flodstranden. De bär god frukt och deras löv vissnar aldrig. De lyckas med allt de gör.

Tolkning: Vattnet, som kommer trädets rötter till del, kan sägas stå för den heliga anden, alltså Guds närvaro bland oss människor.

Här, menade Tim, hittar man ett bra svar på frågan om hur man uppnår lycka. Varaktig lycka kan inte hängas upp på omständigheter (de förändras hela tiden), inte köpas (var våra förfäder, utan iPads, platt-TV, hemförsäkring, vettig sjukvård, olyckligare än vi?) och inte hittas inuti en själv (där finns bara vi själva). Den beror på vad som finns under oss, vad vi står på och har rotat våra liv i.

(På bilden står Korskyrkans föreståndare Andrew Thompson till vänster och Tim Humphrey till höger.)

Måndagskvällen, som vände sig till oss som är ledare för olika verksamheter, i mitt fall en hemgrupp, handlade om motvillighet och tvivel. När Gud kallade Mose var det ingen ände på Moses ursäkter. Han hade inte rätt egenskaper för att kunna leda ett folk, sa han, han var ingen talare, han var rädd att folket inte skulle bry sig om vad han sa och han tvivlade på Guds löften. Välj någon annan! var hans lösning. Men Mose var kallad, och det var det som gällde, inte förutsättningarna. Allt blev som det var tänkt. Guds löften höll.

Tim frågade oss vilken av Moses ursäkter vi själva gärna tar till, och vi kunde identifiera oss med mycket och även lägga till några egna tvivel, som att vi jämför oss med specifika personer runtomkring och tror att de skulle passa bättre än vi som ledare, och vi har svårt att förlika oss med idén att ledare också ska vara förebilder. Vem är jag att säga ”var som jag”?

Men mitt i frossandet i motvilja och självkritik påpekade Tim att om stockholmarna är det minsta lika londonborna så krävs det mycket för att stockholmaren ska prioritera en samling i kyrkan en vardagskväll, och där satt vi. Och vi leder de facto våra respektive verksamheter, de allra flesta av oss ideellt. Någonstans ifrån kommer motivationen. Det finns en mening. Kanske måste man bryta mot jantelagen och tänka tanken att jag är ledare för att jag ska vara ledare. Det behöver ju inte betyda att man är en skicklig ledare, men förutsättningarna finns för att det ska gå bra ändå. För Mose gick det jättebra.