
Har maratonsett de hittills tre avsnitten av den SVT-sända serien Livet på Operan (senast om Giselle, som jag och Jenny såg i våras). Väldigt roligt och intressant i sin enkelhet. Det enda jag inte gillar är speakerrösten, en dov, brett leende röst som annars hörs i reklamfilmer för kvinnliga intimprodukter.
Och så känner jag mig lite korkad. Efter att ha hoppat och yrt runt på scenen stapplar balettdansarna bakom kulisserna med lidande ansiktsuttryck och dricker vatten och flåsar väsande innan de ska ut igen och skutta omkring med samma illusoriska, leende lätthet. Hur kunde det komma som en överraskning? Det borde vem som helst kunna lista ut, att det är fruktansvärt jobbigt att dansa sig igenom en hel föreställning. Nu vet jag bättre och ska applådera ännu ivrigare nästa gång.








