Den här stegtävlingen är ju suverän, den tvingar ut mig på extra långa promenader i nya riktningar, den här gången till Hornsbergs strand. Vad fint det har blivit! Och det var rena sommarkvällen, med grillning och någon enstaka förbiglidande båt, barn som cyklade runt och mängder av hundar och motionärer.
Och vägen dit längs Kungsholms strandstig, som jag nu lärt mig att det heter, och koloniområdet är inte så dum den heller.
Min personliga näst bästa dag under stegtävlingen hittills – 25035. Leder fortfarande ligan.
Nu är det påsk! Att klä ut sig till påskkärring är faktiskt roligare när man är vuxen än när man var barn. Och påskgodis är minst lika gott.
Man kan tro att påskfirandet äger rum långt ifrån civilisationen. Så är inte fallet. Storvreten ligger tryggt inom SL-området och rymmer allt från tallskog och vilda blommor till vattenfall och grodor, vissa väldigt stora, andra väldigt små.
Till traditionerna hör att pappa visar upp sina barnsligaste sidor, till exempel genom att arrangera bio för chokladdjur, och att mamma plockar fram några småsaker som man skulle ha fått i julas, den här gången tre lakritsstänger.
Tog en avsiktligt lång promenad från Kungsholmen via Västerbron till Krukmakargatan för ett besök på Papercut, blev hungrig, åt kinamat med Lena, hon anslöt sig till min stadshike, vi tog en sightseeingtur i Gamla stan, inklusive The English Bookshop, gick över till Kungsholmen, kom på att Lakritsroten där långt borta på Sveavägen skulle ha öppet en timme till, gick dit, köpte lakrits. Sedan skildes våra vägar, jag gick till Vasahallen och handlade och vidare hem till Kungsholmen. 27672 steg blev det sammanlagt i dag, tredje dagen av stegtävlingen med jobbet. Får jag inte dagens bästa resultat … blir jag imponerad av den kollega som klår mig.
Här sitter Torgny Lindgren, Sigge Eklund, Jessika Gedin och Gunilla Brodrej och småpratar under Babel-inspelningen medan Helen Sjöholm sjunger säsongens specialkomponerade Benny Andersson-melodi, i dag med text av Beate Grimsrud, i ett inslag som vi i publiken ser på skärmar.
Maxad kulturnamedropping, eller hur?
Det gick lätt att gissa vilka i publiken som tillhörde Torgnys respektive Sigges fan club, och det var Torgnys fans som märktes mest. Vilket inte var så konstigt. Sigge var seriös under intervjun, inte alls svår, men allvarlig. Publiken kunde bara lyssna andäktigt. Torgny var istället klockren mysfarbror och lockade fram skratt efter skratt från tanterna i bänkarna. Jag vet inte om Gunilla också hade en fan club, det är ju inte omöjligt. Hur som helst så hade jag läst en intervju med henne i Fyrahundrafemtio och var hyfsat insatt i hennes bok Shopstop, om ett år utanför konsumtionssamhället. Trevligt nog hade hon några för mig nya detaljer att dela med sig av, så att det inte blev som vanligt – samma författare berättar samma saker om samma böcker i Babel och Lundströms bokradio och i landets få litterära magasin och så kan det bli ytterligare repriser om man hör dem prata i Kulturhuset eller vid andra evenemang, i någon bokhandel eller något bibliotek.
På söndag kväll får man se hur Babel-programmet blev.
Ingen kommer att ha ett snyggare exemplar av Henning Bergers Drömlandet på läsecirkeln nästa vecka! Den kom ut på nytt 2011, med ett ganska fult omslag om man frågar mig, och eftersom jag hade problem att få tag på ett av Stockholms stadsbiblioteks exemplar (varav de flesta är fula nya) till mig själv efter att cirkeldeltagarna fått sina har jag nu lånat den här snygga boken som stod i Stadsmuseets bibliotek.
Dagens frukost, köpt i går för ett presentkort på Urban Deli. Presentkortet fick jag när jag var på en Beckmans-utställning för ett par år sedan. Jag förstod aldrig exakt vad Beckmans-elevens arbete gick ut på, det var något med en alternativ valuta, men medan hon pratade om det delade hon ut Urban Deli-presentkort. Det var liksom för frikostigt för att vara på riktigt, tyckte jag, någon hake borde det finnas. Men varför låta det lilla kortet ligga oanvänt, egentligen? Nu är det utnyttjat. Det räckte just till en väldigt dyr smoothieflaska.
Jag och Lena brukar byta äckligt godis med varandra. Det kan vara så att man har en chokladask hemma, där man gillar det mesta men inte allt, eller så kanske man har gjort ett rent felköp. Jag vet ungefär vad Lena gillar och tvärtom, och så har vi med oss våra ratade sötsaker när vi ses.
Jag råkade ha just ett gäng överblivna chokladaskbitar och var dessutom i behov av en powerwalk, så jag tog mig med god fart över till Söder i kväll, där jag fick en kopp te medan vi pratade resor en stund, som vanligt, och så råkade det finnas en glasburk med färgglada miniägg som inte blivit Lenas favoriter. Jag gillade dem. De följde med hem.
Dagens line-up på Korskyrkans lunch för hemlösa. Säckvis av pyttipanna serverades. Fullt av gäster på neder- och övervåning. Gamla trevliga, nya trevliga, och så damen som alltid är arg. Det var hon i dag också, men åtminstone just jag lyckades parera ilskan ovanligt bra, bland annat genom att hålla kontakttagandet till ett ytterst diskret leende när vi möttes. (”Vad skönt med människor som håller tyst!” sa hon högt efter att ha passerat mig.) Och när jag såg henne sitta med ett tomt glas och frågade om jag skulle hälla upp saft svarade hon: ”Ja ……… tack.” Detta efter att vid förra tillfället ha måttat ett slag mot mig, utan att skrida till verket, men ändå.
Till skillnad från andra ställen på Östermalm har vi nämligen inga bouncers. Alla är välkomna. Ju större ens behov är, till ande, kropp eller själ, desto mer välkommen är man. Sedan är vi glada om vi slipper slagsmål.
Theomis 