Som serieläsare sedan några år förundras jag fortfarande över innehållets bredd i de grafiska romaner som ges ut, i Sverige och internationellt, och när jag pratar med icke serieläsande vänner känner jag då och då behov av att förklara att de serier jag pratar om är lika seriösa som helt vanliga romaner.

Som Den röda vintern av Anneli Furmark, som kom för några veckor sedan. En norrländsk stad i slutet av 70-talet, en familj på fem personer, en otrohetsaffär, politisk extremism. Jag tror att de vänsterradikala grupperingarna egentligen är berättelsens fokus, medan förhållandet mellan den gifta trebarnsmamman och den fjorton år yngre inflyttade, politiskt aktiva arbetargrabben används för att avslöja partiernas osunda inställning till sina egna medlemmar, men det är familjeskildringen som griper tag i mig allra mest. De tre syskonen, särskilt dottern, mellanbarnet, som förstår mer än de vuxna anar, deras hem, stämningen som med enkla medel blir tydlig på bara några få serierutor.

Även om omständigheterna inte är bekanta och jag nog var nyfödd vid den tid då berättelsen utspelar sig känner jag genast igen mig, mammans ord hade kunnat vara min norrländska mammas ord och kläder och inredning är på pricken. Tecknarstilen är inte alldels verklighetsåtergivande, och ändå, har man sett svenska 70-talsmiljöer förstår man avsikterna exakt.