
Nu har jag fått tillgång till ett gäng snygga bilder som Korskyrkemedlemmen Oskar Hannler tog på en av våra luncher för hemlösa i höstas. Bra att ha när vi går ut i diverse kanaler och söker volontärer. Nästa chans att delta är 21 februari!

Nu har jag fått tillgång till ett gäng snygga bilder som Korskyrkemedlemmen Oskar Hannler tog på en av våra luncher för hemlösa i höstas. Bra att ha när vi går ut i diverse kanaler och söker volontärer. Nästa chans att delta är 21 februari!
Fika med Ivana, alltid lärorikt, för båda parter. Vi pratade om att låna böcker och det visade sig att Ivana, trots att hon skaffat lånekort, trodde att själva lånen kostar pengar. Jag stöter mycket sällan på svenskar som tror något annat än att biblioteksservice är gratis, men det händer att utländska nya låntagare ställer frågan. Får man inte frågan finns däremot ingen rutin att nämna det. Kanske läge att dra igång en liten informationskampanj riktad mot nya svenskar.
Hon berättade också att hon gör framsteg i språkstudierna, men att det finns många fallgropar. Just nu var hon frustrerad över svenska uttryck som ordagrant betyder en sak men som betyder något helt annat som fras. I brist på specifikt exempel beskrev hon logiken med att ”‘bed, window, and phone’ means ‘it’s sunny outside'”.
För att inte tala om svenskars vana att ersätta ett ”ja” med att andas in på bokstaven A. När Ivana hör det tror hon att den som låter så har blivit skrämd av något. Innan hon lärde sig att det är en svensk uttalsvariant satt hon i en stillastående tunnelbanevagn och noterade sådana inandningar omkring sig och trodde att något riktigt läskigt hade hänt.
Min första post i Stockholmskällans databas på minst fyra år! Min plan är, som sagt, att snöa in på subkulturer bland ungdomar, ungdomsgäng och ungdomsvåld. Kul va?
Vi Stockholmskällemedarbetare inom Stockholms stadsbibliotek har alltså i uppgift att söka fram, beskriva och mata in relevanta litteraturtips för den som är intresserad av något av alla upptänkliga områden inom Stockholms historia. Nästa bok jag ska ge mig på är Vi är framtiden, som innehåller intervjuer med 15-20-åringar i Stockholm 1984.
”Vi har upptäckt att ni här i Skandinavien är the most organized clappers!” sa en av alla kostymklädda killar i den amerikanska a cappella-gruppen Straight No Chaser i slutet av konserten på Maxim. Och jag som hela tiden trott att det taktfasta klappandet som uppstår efter sista låten är ett internationellt tecken på att publiken vill ha mer.
Som serieläsare sedan några år förundras jag fortfarande över innehållets bredd i de grafiska romaner som ges ut, i Sverige och internationellt, och när jag pratar med icke serieläsande vänner känner jag då och då behov av att förklara att de serier jag pratar om är lika seriösa som helt vanliga romaner.
Som Den röda vintern av Anneli Furmark, som kom för några veckor sedan. En norrländsk stad i slutet av 70-talet, en familj på fem personer, en otrohetsaffär, politisk extremism. Jag tror att de vänsterradikala grupperingarna egentligen är berättelsens fokus, medan förhållandet mellan den gifta trebarnsmamman och den fjorton år yngre inflyttade, politiskt aktiva arbetargrabben används för att avslöja partiernas osunda inställning till sina egna medlemmar, men det är familjeskildringen som griper tag i mig allra mest. De tre syskonen, särskilt dottern, mellanbarnet, som förstår mer än de vuxna anar, deras hem, stämningen som med enkla medel blir tydlig på bara några få serierutor.
Även om omständigheterna inte är bekanta och jag nog var nyfödd vid den tid då berättelsen utspelar sig känner jag genast igen mig, mammans ord hade kunnat vara min norrländska mammas ord och kläder och inredning är på pricken. Tecknarstilen är inte alldels verklighetsåtergivande, och ändå, har man sett svenska 70-talsmiljöer förstår man avsikterna exakt.