
Från och med i dag sitter en liten fotoutställning uppe på väggen på Sturebibblan. Det är mina egna bilder som jag fyller upp med just nu, då ingen annan utställare är inbokad, och jag valde temat albanska skyltar. Jag misstänker att vi är det enda biblioteket med det utställningstemat just nu.
Månadsarkiv: januari 2013
CMXCI Anteckna i kalendern: Påskekrim på Sture bibliotek 21 mars!
CMXC Svea

I dag har jag för första gången sett den så omtalade Svea, det nya boksorteringsvidundret på Stadsbiblioteket. Det upptar stora delar av det så kallade ”runda magasinet” på bottenplanet, rakt under rotundan. Bokhanteringen på ett så stort bibliotek är verkligen industribetonad – bärande, flyttande, sorterande av stora mängder böcker i många led. Hoppas Svea sköter sitt jobb ordentligt och underlättar vardagen för mina kolleger.
CMLXXXIX Swede spot
På de två PressDisplay-skärmarna på Sturebibblan brukar jag roa mig med att ta upp antingen DN eller Svenskan på den ena och på den andra söka fram någon intressant engelskspråkig tidning, och gärna en helgbilaga som rör kultur, livsstil eller resor. Vanligtvis är de stora engelska tidningarna och deras bilagor mest lockande, men den här gången fick jag för mig att titta på det gedigna utbudet australiensiska tidningar, och jag fastnade för Sydney Morning Herald och Traveller-bilagan, där kronan på bilden var så märkligt bekant.
I innehållsförteckningen stod det Sweden på sidan 14, men texten handlade mer specifikt om Stockholm och egentligen om hotell, restauranger och museer, fast mest om restauranger, närmare bestämt Frantzén/Lindeberg, Volt och Ekstedt samt delikatessbutiken Oaxen Skafferi.
Men jag hittade det jag letade efter – berömmet. Jag samlar på stockholmsberöm. Artikelns första mening lydde: ”The world is having a Swede-centric moment”, och vidare stod det att Stockholm är ”ever confident” och ”in the vanguard of the trend, particularly when it comes to hotels, museums and restaurants”. Ah. Vi är så bra.
CMLXXXVIII Stockholmsböcker från dödsbo och andra bokgåvor

Förra veckan fick jag det speciella uppdraget att gå igenom böcker i dödsboet efter en man som varit stockholmsguide. Den lilla lägenheten i Gamla stan var full av bokhyllor, bokkassar och bokkartonger, varifrån Stadsmuseet redan plockat ut det som var intressant för dem. Precis som för Stadsmuseet var utmaningen för mig inte att hitta de bästa böckerna, utan böckerna vi inte redan har, och det var inte lätt, för vi har mycket. Min plan var att lite snabbt kolla upp en del titlar i bibliotekskatalogen i mobilen, men det var märkligt nog ingen täckning i lägenheten, så jag fick chansa. Två tunga papperskassar blev det, som jag knatade iväg med till Gamla stans bibliotek.
Den här veckan har jag börjat gå igenom dem, och jag vet inte om det är ett positivt eller negativt resultat, men det är inte mycket vi kommer att behålla. Även rätt obskyra böcker som jag inte kände igen fanns trots allt i våra samlingar. Några enstaka titlar hade vi inte och kompletterar gärna med, en enda av titlarna fanns i Gamla stans biblioteks bestånd men saknades på Stadsbiblioteket och kanske kan tas emot där och några kan möjligen passa på något annat innerstadsbiblioteks stockholmshylla. En liten bokhög har jag visserligen kvar att gå igenom, kanske dyker det upp några relevanta titlar till.
Det är alltid svårt att hantera bokgåvor till bibliotek. Då och då kommer bok- och biblioteksälskande besökare och tillkännager glatt att de gärna vill skänka sina gamla böcker till oss, och det är svårt att säga som det är, nämligen att det väldigt sällan är värt att ta emot dem. Om någon vill skänka nyligen recenserade och just nu omskrivna böcker i gott skick så visst, då kan det vara värt tiden och resurserna det tar att plasta in och förse med signum, chip och diverse märkning för att sedan föra på dem i katalogen och skicka in dem i reservationskön, men det är för det mesta långt ifrån hur bokgåvorna ser ut. Sällsynta, unika böcker då? Jo, tanken är fin att de ska få vara tillgängliga för andra på ett bibliotek, men då krävs också att någon intresserar sig för dem, för även hyllvärmare är resursförbrukare. Men biblioteket behöver väl böcker? Jo, det behöver vi, men böckerna vi köper in är utvalda, nya, intressanta för en rimlig andel av besökarna och biblioteksutrustade, alltså plastade med signum på ryggen och chip på bakpärmens insida, och därmed värda sitt inköpspris.
Därmed inte sagt att alla bokgåvor är ointressanta för biblioteket, men det räcker inte med att den utlästa pocketen är jättejättebra, tyvärr, utan det hänger på andra faktorer, som i sin tur hänger ihop med bibliotekets behov. Men kasta inte böckerna! Ge dem till vänner eller till Stadsmissionen eller ställ dem på de bokhyllor som finns på caféer och andra ställen, där böcker skänks och byts. Än är inte den tryckta bokens andrahandsvärde helt nere på noll.
Vi får se vad som händer med stockholmsböckerna från dödsboet. Kanske några är i bättre skick än de exemplar vi har. Kanske slår vi ihop dem med våra sedan tidigare utrangerade böcker, som med jämna mellanrum säljs till biblioteksbesökare för en billig peng. Intresset för Stockholm och Stockholms historia tycks ligga på en konstant hög nivå, så spekulanter borde inte saknas.
CMLXXXVII Anne-Marie
I dag hade jag min flikiga finsjal till kyrkan. Gudstjänstvärden Anne-Marie, 84 år, kom emot mig i foajén när jag var på väg ut, kommenterade sjalen – ”o så fin du är i dag!” – och ville gärna prata en stund. Det värmer att få prata med Anne-Marie, hela kyrkans mormor. Även om det bara blir korta pratstunder känns det som att man verkligen står och delar livet de där minuterna i foajén. När jag kommer upp i Anne-Maries ålder önskar jag att jag fick ha hennes utstrålning.
CMLXXXVI Rodderskorna
Sitter i Nationalmuseums butik och väntar på mitt sällskap till visningen som börjar om en halvtimme. Under tiden roar jag mig med att bläddra i Sevenboms Stockholm, om landskapskonstnären Johan Sevenbom, som målade bland annat stockholmsvyer under 1700-talet.
Man kommer nära ett sedan länge försvunnet stockholmsliv genom de samtida skildringarna, men mycket vill ha mer. Jag läser bildtexten ”Fyra rodderskor transporterar tre herrar mot Skeppsholmen” och undrar: Pratade man med varandra under turen? Hur lång tid tog det? Vad kostade det? Tog rodderskorna ett fast pris per person, eller berodde det på antal personer i båten? Betalade man i förskott? Skötte de sin egen båt? Gick turen långsammare i slutet av dagen, när rodderskorna var trötta i armarna?
(Oj, nu var det någon som trodde att jag jobbar här. Är det min bibliotekarieaura?)
CMLXXXV David LaChapelle på Fotografiska

Under tre månaders tid sprider David LaChapelles bilder ut sig över hela Fotografiska. Det var ett tag sedan jag var där och just nu finns alltså inga alternativ – besöker man Fotografiska är det David LaChapelles bilder man har att titta på. Även om de är oerhört snygga, superperfekta, ofta färgstarka och symboltäta i stil med renässansmålningar var jag tveksam till att gå runt och attackeras av dem i stort format. Särskilt bilderna med kristen symbolik, och Jesus-bilderna i synnerhet, undrade jag hur stötande de skulle vara, men åtminstone bilderna vi stannade vid under visningen var betydligt mer intressanta än onödigt provokativa. En bild som tydligen kritiserats av katolska kyrkan var en där en – ur konstperspektiv sett – klassiskt klädd Jesus sitter tillsammans med ett gäng streetklädda grabbar, med tveklös inspiration från da Vincis Den sista måltiden. Nu berättade förmodligen guiden inte alls hela historien, men det framgick inte varför kyrkan upprörts. Med tanke på att de flesta av Jesu lärjungar var enkla unga män är bilden rentav ganska historiskt korrekt. Kanske hade kritiken att göra med att bilden ingick i en reklamkampanj.
Däremot fick jag en stark kejsarens-nya-kläder-känsla, en mer obehaglig än skrattretande sådan, när vi stannade vid en annan, minst sagt vågad bild. En trappa upp fanns bilder med mycket naket, vissa med tydliga budskap, andra inte. Vid just den här bilden frågade guiden vad vi såg för budskap, där några nakna män vänder ryggen till i badhusduschar och två utmanande, avklädda tjejer är i fokus i förgrunden. Gruppen var helt tyst. Kanske tänkte någon på en möjlig uttydning. Eventuellt tänkte någon som jag – det här är extremt välfotograferad, estetiskt genomtänkt porr, och det är oerhört löjligt att stå här, med en guide på ett museum, och låtsas något annat. Det är klart att man kan hitta budskap, det går att läsa in allt möjligt, om maktstrukturer, genus, roller och konventioner – men i vilken porrbild kan man inte det?
Jag mår dåligt av att gå runt bland gigantiska pornografiska fotografier, särskilt när det finns en ton av förnedring. Kalla mig pryd, eller säg att jag missuppfattat konsten, eller kanske att den fått avsedd effekt – nu får nog ändå årskortet vila tills Fotografiska erbjuder nya utställningar.
Gruppen som gick visningen var för övrigt inte tyst hela tiden, eller rättare sagt var det en av deltagarna som hade regelbundna frågor. Det var Peter Siepen, med knasig hatt, knasiga kläder, knasiga örhängen – hela konceptet. Klart en sådan kille inte är blyg.
CMLXXXIV Det ena är ju inte mindre coolt än det andra
Sådant jag känt:
– Wow, jag är och hämtar sparris hos byns sparrisodlare i lilla Gündlingen i södra Tyskland!
– Wow, jag tar ut blöt tvätt ur maskinen i Mireias kök i Barcelona och hänger den på strecket på balkongen, som alla andra i lägenheterna runtomkring!
– Wow, jag sitter på en buss i Glasgow på väg till ett stödcenter för ungdomar!
– Wow, jag befinner mig på en engelskalektion på universitetet i York!
– Wow, jag har gått hela vägen från den lila staden Camogli till den ännu mindre staden San Rocco, vid norra Italiens västkust!
Sådant jag – på allvar – försöker känna:
– Wow, jag står vid mjölkdisken på Daglivs vid Fridhemsplan!
– Wow, jag sätter igång torktumlaren i en tvättstuga mitt på Kungsholmen!
– Wow, jag går på ett tåg på Rådhusets tunnelbanestation på väg till gymmet på Söder!
– Wow, jag sitter på ett möte på Östermalms bibliotek!
– Wow, jag har gått hela vägen från Polishuset till Karlaplan!
CMLXXXIII Bokuppsättning

Att sätta upp böcker på ett större bibliotek borde vara den allra bästa arbetsuppgiften – man får koll på vad som lånas ut, tar i och läser på böcker som man inte känner till, sätter in böckerna i hyllan och gör andra upptäckter (”jaha, vi har visst fem böcker till av den här författaren som jag aldrig hört talas om”), får tillfälle att plocka med böcker som står fel och lär sig över huvud taget mer om hela bibliotekets bestånd.
Men så är det ju ganska tråkigt. Det tar alltid längre tid än man tror, det är trångt i hyllorna, böcker måste flyttas runt för att man ska kunna klämma in den där 700-sidorsromanen, och ibland är det lite klurigt och tidsödande bara att läsa av den alfabetiska ordningen utifrån bokryggarna.
När man sitter i vuxeninformationen på Östermalms bibliotek ingår det i passet att sätta upp skönlitteratur från bokvagnar som står parkerade i närheten. Bibliotekets bestånd är ganska brett och det finns en hel del äldre litteratur, så på vagnarna står alltid en viss andel titlar som inte är bekanta för mig över huvud taget, men de flesta väcker i alla fall något slags associationer, ibland flyktiga, ibland starka. Tre exempel från en av dagens vagnar: Solomons sång – ”den här gjorde jag och några till ett arbete kring på Litteraturvetenskap B 1996 och jag kan inte ens tala om vad den handlar om längre”. Lila hibiskus – ”den här fick jag låna och anmodades läsa av Eva i somras och visserligen sa jag att det kunde komma att dröja, men det borde verkligen inte ha dröjt så här länge”. Stolthet och fördom – ”tänk att jag har så många själsfränder i min närhet som också insett den här bokens storhet, så pass att vi samlades ett stort gäng hos Lotta för ett år sedan och maratontittade på den klassiska TV-serien från 1995, och snart ses vi några stycken på samma plats för att se Mansfield Park”.
Och några mer generella: ”Jaså, reservationskön för den här har tagit slut”, ”läser folk den här gamla klassikern fortfarande”, ”vilket snyggt nytt omslag till den här, då kanske den börjar lånas efter förtjänst”, ”jaha, så det är han som skrivit den här”, ”den här struntserien skulle jag aldrig få för mig att läsa”, ”den här gillade jag”, ”den här var inte så bra som alla sa” eller den tveklöst vanligaste ”den här borde jag verkligen läsa”.


