Efter jobbet i går träffades jag, kollegan Salomon och före detta kollegan Helena, hemkommen från Frankrike, över varsin semla. Därefter såg jag och Jenny F ”Amelie från Montmartre” medan vi åt tonfiskmackor och ostbricka och drack varm choklad. I dag läste jag ut det självbiografiska seriealbumet Drinking at the movies (som jag uppskattade mer än jag egentligen vill erkänna) och åt ostbågar med sked.

Tur att jag hade bokat in träning i eftermiddag, så att det åtminstone blev en kaloripaus.

(När jag kom till en Backstreet Boys-låt i den hejiga träningsspellistan var jag för övrigt tvungen att ta av hörlurarna för att kolla eventuellt ljudläckage, men jag tror det var lugnt.)

Pilates: Fortfarande min kopp te. Långsamt och exakt. Avkopplande och urjobbigt på samma gång.

Core: Näst bäst efter pilates. Ännu mer koncentrerat och tufft och nästan enbart nere på mattan. Senast var det med en lång träpinne som gick att använda på oanade vis, som stöd och stabiliseringsredskap, för att skapa helt nya utmanande övningar.

SmartStart: För kanske första gången någonsin har jag varit på ett pass som var på tok för enkelt, men så är det också tänkt som kom-igång-pass, med smakprov från olika träningstyper. Skönt att slippa släpa sig ut ur lokalen, men något är fel om man går mot omklädningsrummet med alltför pigga steg.

Zumba: Milde tid! Detta har jag testat två gånger i livet och det senaste tillfället kan mycket väl vara det sista. Det borde det vara. Det här är inget för mig. Medan instruktören svängde och skakade på hela kroppen och skrek och ropade entusiastiskt till musiken var vi några höstbleka, stela stackare som sammanbitet försökte följa rörelserna, tvärtemot tanken att man ska dansa fram med liv och lust. Min kropp tvärvägrar att svänga och skaka. Helt meningslöst att försöka tvinga den.

Core med boll och därpå följande pilates. Styrke-, balans- och stabilitetsövningar är min favoritträning, förmodligen för att det går behagligt långsamt. Jag var särskilt nöjd med mitt trebenta bord i dag. Man står på alla fyra och sträcker ut en arm eller ett ben åt gången utan att röra resten av kroppen, så att bordsskivan – ryggen – är stadig. Där ska man kunna placera en servis eller, som instruktören sa den här gången, ett akvarium. Hon kom fram till mig och konstaterade att höfterna var blickstilla när jag sträckte ett ben i taget bakåt, men så tittade hon på skulderbladen och sa att jag lutade. Jag fick förklara att jag har skolios och tyvärr är ojusterbart sned. ”Jaha! Eh … Men höfterna ser väldigt bra ut!” sa hon och gick snabbt vidare till nästa. Det defekta bordet sträckte vidare och var grymt stabilt.