MDXIV Reines Stockholm

20140411-172248.jpg
”När Paul Lederhausen öppnade Sveriges första McDonald’s på Kungsgatan i Stockholm den 27 oktober 1973 var det få som trodde på hans idé. Men mycket har hänt sedan dess, då en Big Mac kostade 4,75 kr och potatisen skalades och skars till pommes frites i källaren på restaurangen”, står det på McDonald’s sajt om dess etablering i landet.

I en privat blogg hittade jag en bild på paraden med Ronald McDonald i spetsen från själva invigningsdagen. Den skrev jag ut (utan att be om lov, hoppas det var okej, Matts Jansson!), tillsammans med en rad andra 70-talsfoton ur Stockholmskällan, för att visa upp för den lilla läsecirkelgruppen som träffades på Slussens bibliotek i går kväll. Det handlade förstås om årets ”Stockholm läser”-bok Barnens ö, som utspelar sig 1975 i ett sommarhett Stockholm, där snart elvaårige Reine försöker klara sig på egen hand. Eftersom det är han själv som bestämmer livnär han sig naturligtvis nästan bara på hamburgare, köpta på olika ställen, till exempel Carrols (sedemera Clock), men oftast på McDonald’s på Kungsgatan.

Bland de många främmande vuxna Reine mer eller mindre frivilligt söker sig till i boken finns ett raggargäng, som inte är annat än en kriminell liga som terroriserar sin lamslagna omgivning. Eftersom det här är en tid jag själv inte upplevt lyssnade jag med stora öron och ögon när min kollega i Stadsmuseets Faktarum berättade om sitt besök på då helt nya McDonald’s på Kungsgatan, då just ett raggargäng kom in och tog över. Bland annat stal de kollegans kompis pommes frites.

MCDXCI En kväll på Kåkbrinken, och i Kairo

20140325-233122.jpg
För ett år sedan var jag för första gången med på en av seriebokhandeln Comics Heavens läsecirklar och i kväll var jag på en till träff. Jag tror att det var idel stammisar och jag. På mina typiska läsecirkelträffar i biblioteksregi är de äldre damerna i överlägsen majoritet. Här, i butikens lagerlokal i en Kåkbrinkskällare, var medelåldern låg och könsfördelningen jämn. På biblioteken: Vi pratar stil, språk och händelseförlopp. I källaren: Genus och stereotyper. På biblioteken: Mysstämning med fikat som en naturlig beståndsdel och en diskussion som kan bölja både upp och ner. I källaren: Fika, så klart, men framför allt intensiv diskussion.

Källaren i fråga var för övrigt ny för mig. Bedoirsgränd var adressen förra gången och den här gången alltså Kåkbrinken, men även här var trappan ner farligt brant och valven gamla.

Jag ska inte säga att jag aldrig skulle ha läst seriealbumet Cairo av G. Willow Wilson om jag inte anmält mig till cirkeln – ibland breddar jag mitt ordinarie spann, inte minst när det gäller grafiska romaner – men det är inte min favoritgenre. Äventyr, saga, myt och magi. Men det var en underhållande berättelse, och jag tror inte att jag uppskattade den enbart för att den utgjorde en paus i plöjandet av kurslitteratur, ett tvärt kast från frihetstidens Stockholm till legendernas Kairo. Å andra sidan kunde själva cirkelmiljön inte har varit mer i linje med mina studier. Total samklang, total kontrast.

MCDLXXXIX Annika ”Förstapris” Nilsson

20140322-220856.jpg
Lyssnar på en Spotify-spellista som heter ”Annika” och som i likhet med de flesta spellistor fått sitt namn efter sammanhanget den satts ihop till. Hade nämligen Annika på besök förra helgen och inför besöket grunnade jag på vad hon hade för musiksmak. När hon kom berättade jag om min spellisteambition. ”Vad jag har för musiksmak? Det vet du väl inte, för det vet inte jag!”, sa Annika, och jag erkände att jag visserligen haft ett hum om vad jag förknippade henne med utifrån vad hon spelat hemma hos sig – lite rockigare än min egen smak – men att de spontana associationerna jag fått egentligen bara haft en gemensam nämnare, nämligen 90-tal. Och det är för att vi började umgås på 90-talet. Så för den som behöver lite mer Michael Learns To Rock, Eric Gadd, Mauro Scocco, Spin Doctors och Savage Garden i sitt liv – lyssna på ”Annika”.

Som så många gånger förut hade Annika varit med i en tävling och vunnit ett extravagant pris, den här gången en hotellvistelse på Clarion Sign här i Stockholm, men mellan fredag och lördag bodde hon över hemma hos mig. Vi pratade till tre på natten och började igen halv åtta på morgonen. Under lördagen kom så de tre vänner, från olika håll i landet, som hon skulle dela vinsten med och de tillbringade dagen tillsammans, bland annat med en eftermiddagsmusikal på China Teatern. Jag mötte upp i foajén efter föreställningens slut och tog med dem till favoritindiern Mandira, där vi åt tills det bara inte gick längre och Annika valde en stark rätt som gjorde henne alldeles röd. Dagen därpå var det jag som blev bjuden på vinst, nämligen en SkyView-tur på Globen. Kalasväder och fin utsikt.

MCDLXXXII Solna i snö

20140320-001609.jpg
Plus: Det var väldigt fint kring Hagalund på promenaden till Helena och kvällens hemgrupp.

Minus: Man blev genomblöt av det ymniga, nollgradiga snöfallet. Och gångvägen var avstängd, så promenaden gick längs en lång omväg. Och pendeltrafiken visade upp sitt vanliga irrationella trotsåldersbeteende på hemvägen, med fem tåg – fem tåg! – till Märsta medan fyra av oss stod och väntade på perrongen, och inte ett enda åt andra hållet. Vi pratade och höll igång i kanske en halvtimme, innan det blev en svacka i energi och tålamod och vi tog upp mobilerna. Man kunde också göra som killen som med liv och lust drog nytta av mängden snö och började göra en skulptur. En råtta, tyckte jag, en groda, tyckte Matilda. Den var inte klar när tåget söderut kom.

MCDLXXIX Barnvagnskrig

Jag står nära dörrarna i en tunnelbanevagn när en kille med barnvagn och hans kompis stiger på. Jag misstänker att de vill använda min plats som barnvagnsparkering, ler en aning och flyttar bort samtidigt som de styr åt mitt håll. Ingen blick, inget tack. Ja ja, de noterade väl inte min gentila manöver, tänker jag, och börjar sedan lyssna på vad barnvagnskillen håller på att berätta för kompisen, med upprört och viktigt tonfall. Det handlar om hur (valfri svordom) jobbigt det är att ha barnvagn i tunnelbanan eftersom folk är så (annan svordom) självupptagna att de inte flyttar på sig. ”En gång bad jag folk flytta när jag kom med vagnen, men de gjorde inte det, så jag körde rakt fram och klämde in en kille …”

Till dig, buffliga småbarnspappa med stripigt hår på Hagsätra-linjen: Jag har några enkla tips som kan underlätta din vardag avsevärt. Tveka inte att höra av dig.

MCDLXXVIII Arvid Falk på spårvagnen

20140316-083849.jpg
När man just fördjupat sig i Röda rummet, sätter sig på spårvagnen på väg mot Berns och får det här sällskapet … Nu har det inträffat. Jag har fastnat i en bok.

Men själva spårvagnen är fel och ful. Spårvagnstrafiken kom på 1870-talet, under tiden mellan det att Röda rummet utspelar sig, på 1860-talet, och då den gavs ut, 1879.

2019-2
Hästspårvagn från 1877. Opraktisk men fin.

MCDLXXIII Upptäcktsresa: Tensta

Jag och Jenny H fortsätter att beta av orter i vår närhet. Den här gången tog vi blå linjen till Tensta, där vi tillbringade några schysta timmar.

2014-03-10_This_is_Tensta

Vi hittade genast typiskt förortsutbud, som en kiosk med ett oväntat namn, ett medborgarkontor och oinspirerad arkitektur.

2014-03-10_This_is_Tensta1
Det lokala biblioteket (som jag har haft anledning att besöka flera gånger tidigare) bjöd på lite mer färg och inspiration, med sitt mångspråkiga utbud.

2014-03-10_This_is_Tensta2
Maxat grått var det uppe vid vattenreservoaren. Graffitin piggade kanske upp en aning, på sitt sätt, men inte heller utsikten var det något bevänt med.

2014-03-10_This_is_Tensta3
Vi tog glatt emot tips via Facebook under vistelsen, och från Maria N kom ett lunchförslag – kebab på Gott Gott Grillen (ja, det tar emot att särskriva, men vad ska man göra om stället heter så). Vi kom strax före lunchrushen och fick plats inne i den lilla kuren, där vi åt kebab i något slags stora frallor. Om det inte var gott fick man pengarna tillbaka, lovade den trevliga mannen i luckan. Klart det var gott! Gott-gott!

2014-03-10_This_is_Tensta4
Nästa tips kom från Marias mamma Inga, som rekommenderade ett besök på Livstycket, ett ställe dit kvinnor kommer och både syr och språktränar. Fint, färgglatt och frestande i butiken. Plaggen ovan skulle vara med i en kommande modevisning. De verkar ha en massa roliga och bra grejer på gång.

2014-03-10_This_is_Tensta6
Konsthallen var dessvärre stängd, men fiket där inne var öppet. Vi satt och fikade och pratade tills vi blev varnade att det var nära stängningsdags, vilket inte hindrade oss från att de allra sista minuterna plocka med oss en räv från en barnhörna, sätta oss på några kuddar på golvet och pyssla med en självutlösarapp.

2014-03-10_This_is_Tensta5
Sedan gick vi ut på parkeringen, där vi inte visste om de hysteriska asfaltsmarkeringarna hade praktiska funktioner eller om det var fråga om konst även där. Och från den fantasifullt dekorerade tunnelbanestationen åkte vi tillbaka in till stan.

MCDLXVII Tarzantanten

qbl2al7cxzoqw3pck82fVissa böcker läser man i ett svep, som Ängeln på Malmskillnadsgatan av och om Elise Lindqvist, kvinnan som växte upp under konstanta övergrepp, blev kristen vid över 50 års ålder och började arbeta bland Stockholms prostituerade.

Det är otroligt sorglig läsning, förstås, om människor som tar sig rätt att utnyttja, visa makt över och tjäna pengar på andra, men andra hälften är mestadels ljus och det finns riktigt roliga stycken. Som det här, om en incident som inträffar när teamet som jobbar bland de prostituerade kvinnorna är klara för natten:

En natt när vi lämnar Malmskillnadsgatan tar vi vår vanliga tur ner mot Sergels torg och Drottninggatan för att ge bort de smörgåsar som blivit över. Vi tar aldrig med oss något tillbaka till köket.
    Vi knallar iväg efter att vi sagt adjö, kramat om och vinkat till tjejerna. Vi går mot köket, och just då hör vi hur några skriker, gapar och svär.
    Det är två gäng ungdomar med omkring sju personer i varje grupp. Det ena gänget skriker och gapar att de ska slå ihjäl de andra, som står utanför trottoaren på gatan.
   Jag ser att gängen går mot varandra och vi förstår allesammans att ett rejält slagsmål kommer att bryta ut.
   Då är det något som händer inom mig. Jag kan inte förklara vad det är, men jag blir plötsligt som Tarzan.
   Jag tar smörgåsarna som jag har i näven och springer och ställer mig mitt emellan gängen. Jag skriker för full hals:
    ”Vad är det ni håller på med? Måste ni göra på det här viset? Är ni inte kloka? Kan ni inte sluta?”
    Jag börjar dela ut smörgåsarna till dem och säger:
    ”Här har ni smörgåsar. Ät istället, och bli lugna! Ät och bli sams.”
    Jag tar smörgåsarna och trycker ner dem i nävarna på grabbarna. Det blir totalt tyst. Man hade kunnat höra en knappnål falla. Killarna står bara och gapar.
    En kille kommer fram och säger:
    ”Nej, men får vi smörgåsar? Men tack!”
    Och sedan kom det flera killar och tackar.
    Jag svarar: ”Ät nu, och bli sams istället. Var vänner – det är mycket roligare.”

Varje fredagskväll, fram till på småtimmarna, står denna lilla fantastiska dam vid kaffebordet på Malmskillnadsgatan med omkring tre andra volontärer. Hon vet precis vad tjejerna behöver, både själsligt och materiellt. Och allt detta pågår på en tjugo minuters promenads avstånd från där jag bor.