Den här bägaren i mässingsliknande material lämnar en brunaktig utfällning på de stackars tulpanerna, men den påminner mig om den röriga – eller extremt välsorterade – lilla järn- och husgerådsaffär i Pokhara i Nepal där jag köpte den och en till likadan, så självklart ska den användas.
Så kom vi slutligen till Tribhuvan International Airport i Kathmandu, Nepals enda internationella flygplats, namngiven efter landets kung under 1900-talets första hälft. Har man senast rört sig på Dohas flygplats är kontrasten påtaglig, istället för blanka ytor, glastak, restauranger och märkesshopping möts man av rött tegel, även invändigt, och lysrörsbelysning i smått förvirrande lokaler.
Efter att alla elva gått igenom visumproceduren och fått sina väskor tog vi oss till ankomsthallen, där Ulla och Peder tog emot oss på ett härligt hjärtligt sätt. De berättade senare att de hade tänkt ge oss antingen de traditionella gula blomgirlanderna eller små mönstrade halsdukar och bestämde sig för halsdukarna, ett bra val, nu har jag min halsduk här hemma, i rött, grönt, vitt och svart. På bilden kramar Ulla om Magnus, Peder står bredvid och Bernt har kört fram bagagevagnen där min svarta ryggsäck tronar högst upp. Då visste jag knappt vad mina medresenärer hette, men jag visste att det skulle gå fort att lära sig alla namn. På min senaste liknande resa, till Sydafrika, var vi 31 personer och det gick som en dans. Man umgås ju från morgon till kväll.
Vi checkade in på The Sacred Valley Home på den lilla gatan Brahmakumari Marg mitt i virrvarret i stadsdelen Thamel, som sedan hippietiden varit Kathmandus turistområde, fullt av små hotell, matställen, hantverksbutiker och förmedlare av diverse äventyrliga friluftsaktiviteter för resenärer som ska ta sig vidare ut i naturen. När vi senare gick omkring i området var jag hela tiden försiktig med att visa alltför mycket intresse för de varor som låg eller hängde utanför butiker där jag bara ville titta, inte handla, både för att det är besvärande att bli föremål för övertalningskampanjer och för att det kändes tråkigt att göra butiksinnehavare besvikna under en period när det, enligt uppgift, inte var särskilt många turister i landet. Jag undrar hur det är i Thamel under de mer populära höstmånaderna. Jag tyckte ändå att vi såg en hel del förmodade västerlänningar. Min favoritskylt hängde för övrigt i en av många butiker med kashmirsjalar nära hotellet: ”No pushy sales here! Welcome to browse at your leisure.”
Atmosfären på hotellet var mycket personlig och vi var det enda större sällskapet på plats. Västerlänningsvänlig kvällsmat hade förberetts i den lilla matsalen på översta våningen, soppa, toast, pommes frites och kokta grönsaker. Färska grönsaker fick man tyvärr se upp med.
Så här såg hotellets framsida ut i dagsljus, om man tittade en bra bit upp från den dammiga gatunivån, som gav ett helt annat intryck.
Den här bilden hamnade också i mobilens bildsamling den här söndagen, skickad av mamma via WhatsApp. De lyckostarna hade varit och lyssnat på Samuel Ljungblahd. Innan jag åkte hade jag ingen aning om hur mycket och ofta jag skulle ha tillgång till wifi, men det visade sig finnas på alla möjliga ställen, både boenden och restauranger (även om uppkopplingen i allmänhet var oändligt långsam), så familjen och jag skickade bilder och meddelanden tvärs över världen i en stadig ström.
Varje detalj kommer inte att kunna täckas in, men med tanke på alla delar av Nepalresan som varken kommit med i filmen jag la upp i går (vars längd behövde begränsas) eller i bloggposterna under själva resan (då absorberande av intryck var viktigare än att sätta dem på pränt) börjar här den retroaktiva rapporteringen.
Qatar, som vi mellanlandade i på söndagsmorgonen 21 februari, är ett märkligt litet land, ett emirat som utgörs av en utstickande landsflik från Saudiarabien och bildar en halvö i Persiska viken. Under de två timmar vi var ute på sightseeingtur med buss i huvudstaden Doha fick vi framför allt se ett futuristiskt område med blanka skyskrapor av blandade modeller och, vad jag kunde skönja, inga ytor som inbjöd till att röra sig till fots. Allt såg välputsat, modernt och påkostat ut. Men det märkligaste av allt är att bara ungefär 13 procent av invånarna är medborgare, resten är gästarbetare, bland annat från Nepal.
Det första stoppet var vid en utsiktsplats över en manhattansk skyline, där det strök omkring tufsiga men enormt sällskapliga katter, det andra vid ett ”pigeon tower”, där en mängd vita duvor flög fram och tillbaka eller vilade på pinnarna som stack ut från tornet. Platsen var i övrigt ganska ödslig. I byggnaden intill fanns en restaurang tillhörande Al Jazeera.
Längst stannade vi vid det tredje och sista stoppet, marknaden Souq Waqif. Erica och jag följdes åt genom gångarna med butiker som tycktes vara grupperade i ett klädområde, ett kryddområde, ett husdjursområde och så vidare. Innanför fönstren där Erica sitter på en soffa säljs falkar för falkenering. Sedan åkte vi tillbaka till Hamad International Airport – där det fanns en Argo Tea! En favoritkedja i New York. Men jag begrep det först när jag såg en skylt med latinska bokstäver som kompletterade den gröna ovan, där det lär stå ”Argo Tea” på arabiska.
Och så flög vi vidare mot Kathmandu.
Nu är den äntligen klar! Mitt förstlingsverk i iMovie, 25 minuter Nepal.
De två senaste veckorna har varje ögonblick varit fullmatat med nya intryck, i dag har jag inte gått utanför dörren. Å andra sidan har jag efterhandsläst om Nepal och kommit en bit i det massiva bildredigeringsarbetet, så mentalt är jag kvar, förutom att jag inte med jämna mellanrum stannar upp och räknar in de övriga i gruppen, för att se om någon hamnat på efterkälken vid något intressant fotoobjekt eller smitit iväg för att köpa frukt från en av tusen överlastade fruktcyklar, de flesta med ett identiskt clementin-, banan- och druvutbud. Jag kanske är överdrivet blödig, men jag tyckte att det var jobbigt att ta farväl av allihop på Arlanda. Från vänster till höger: Paul, Karin, Lennart, Ulla, Peder, Gunnar, Magnus, Noomie, Bernt, skyddsängel (?), jag, Erica, Susanna och Ewa. Fotot är Karins, taget med hennes kamera balanserande på en väska, på tryggt avstånd från de betande bufflarna där nere vid sjön Rupa Tal, medan hon sprang in i bilden.
Gårdagen började på hotellrummet i Doha, där jag gick upp en liten stund innan det skulle komma en wake-up call från receptionen 5.30. Jag skulle precis hinna med en dusch, var tanken, men väckningen var fem minuter tidig. Som en övertydlig symbol för skillnaden mellan Plaza Inn i Doha och det dåligt strömförsörjda, enkla etablissemang vi bodde på i Kathmandu visade det sig inte vara nödvändigt att tassa ut till nattduksbordet när det ringde, det gick att svara i telefon även i badrummet.
Mellan Doha och Stockholm åkte vi med en Dreamliner. Jag hade fönsterplats och kunde sitta och leka med den fräsiga dimfunktionen som gör rutan blåtonad, när jag inte lutade mig halvt bakåt i en obekväm vriden ställning för att speja ut bakom vingen, där det då och då syntes berg med varierande mängd snö. Under hela vistelsen i Nepal rådde en besatthet i gruppen av att se de höga snötäckta bergen, som oftast var helt dolda i dis. För mig var det aldrig särskilt viktigt, men det var ju roligt att se hur lyckliga de blev de få morgnar när sikten var hjälpligt klar.
Erica och jag tog flygbussen in till stan. Mitt SL-kort var utlånat, så jag promenerade över till Kungsholmen med min enorma ryggsäck – kanske hade jag gjort det i vilket fall som helst, det brukar jag ju göra – och jag misstänker att jag var den första av oss alla att komma hem. Efter att ha tagit emot en leverans från Mat.se (suverän komma-hem-från-resa-rutin) och packat upp det allra mesta åkte jag ut till föräldrarna, dit brorsan och svägerskan skulle komma direkt från Skavsta för att hämta barnen, som varit hos farmor och farfar medan de varit i London. En chans att umgås allihop en stund var för frestande för att avstå ifrån, trots mitt vimmelkantiga tillstånd. Vi åt mat, jag fick tre påskkort som Edith hade färglagt och berättade några slumpmässigt utvalda episoder från resan, vilket blev svårare och svårare ju senare det blev, på grund av den efterhängsna Kathmanduhostan. Mamma försvann till köksbänken och kom tillbaka med en brygd på ingefära, citron och honung – precis den varma dryck som flera av oss beställde i princip dagligen på Third Eye Inn i Pokhara. (Men som förkylningsmedicin hade mamma fått för sig att det skulle vara smör i också, det slapp vi som tur var när vi satt på hotelltaket med våra koppar och pratade om livet.)
Det kommer säkert att utkristallisera sig vilka delar av resan jag kommer att berätta om framöver för alla som vill höra på, men än så länge är allt en enda följd av sammanhängande upplevelser, det är inget som riktigt sticker ut som en egen historia. När Karin, Erica och jag träffades på Buddha Nepal, den nepalesiska restaurangen i Årsta, en vecka före Nepalresan kom Karin och Erica att tänka på en rad händelser som inträffade när de var i Indien i december 2012. Det handlade mest om sådant som gått oväntat galet och vi satt och undrade vilka gemensamma upplevelser av det slaget vi skulle ha efter att ha kommit hem från Nepal. Det märkliga är att vi inte riktigt har det. Allt har gått som smort. Förutom att vi på grund av felaktig information kom till kyrkan i lördags när gudstjänsten redan hade börjat, så vi fick invänta nästa. Det var väl ungefär det.
Med facit i hand får man väl säga att den mat vi åt i Årsta var ganska korrekt komponerad, förutom att linserna bör vara mer som en soppa – men priset! I Nepal blev vi bortskämda med väldigt god mat för väldigt lite pengar.
Här får man en hotellsvit på Plaza Inn, fullt jämförbar med min lägenhet i storlek, och kan utnyttja den i fyra timmar. Men att få sova, duscha och byta kläder under en mellanlandning är sällsynt, så jag är nöjd. Kontrasten mot luggslitna The Sacred Valley Home i Kathmandu var påtaglig, men Qatar är inte Nepal och jag vet vilket jag föredrar.
Men bäst är Sverige och där är vi snart.
Paus på hotellet. Några av oss har tillbringat förmiddagen i Kathmandus grannstad Patan, på andra sidan floden Bagmati, där vi har shoppat hantverk och ätit lunch. I taxin på väg tillbaka ålade vi oss genom trafikstockningarna längs med gator jag så smått börjar hitta eller åtminstone känna igen mig på (trots mitt starkt defekta lokalsinne) – det stora köpcentret Civil Mall och grönsaksförsäljarna nedanför gångbron, för att inte tala om Google Fashion Wear och Facebook Restaurant & Thakali Kitchen.
Traditionell mat med traditionell musik och traditionell dans var sista programpunkten på sista heldagen i Nepal. Precis all mat under de här två veckorna (minus någon enstaka grönsak som jag inte är van vid och ett glas juice som smakade plåt) har varit hur smarrig som helst, men vad gäller klassisk nepalesisk cuisine tror jag att kvällens måltid tog priset. Så vällagat och smakrikt, extra många tillbehör till riset och linserna och ingenting var för starkt.
En höjdpunkt under kvällen inträffade redan i början. Efter att vi i vanlig ordning sjungit en nepalesisk tackbön före maten kom en man från ett annat bord fram och hälsade med den nepalesiska kristna hälsningen (som jag inte kan återge). Han sa att det var så roligt att höra en kristen sång och att personerna i hans sällskap, som jobbade på tyska ambassaden, också var kristna. Med ett ”God bless you!” gick han och satte sig igen på en av matsalens alla benlösa stolar i golvhöjd.
Nu har jag skickat iväg den här selfien som bibliotekarien Durga ville ta och få mailad till sig, och jag har också fått ett fint svar. Vi besökte Aten Central Theological Library i går, Nepals enda teologiska bibliotek, med 21000 volymer, största delen på engelska.
Efter att ha lotsats runt mellan hyllorna satte vi oss på taket och fick te och föreståndaren för biblioteket blev ombedd av en i gruppen att berätta om sig själv. Vi har hört så många otroliga historier av kristna nepaleser och nu fick vi en till.
Mannens pappa hade varit gurkhasoldat under andra världskriget och var så tacksam att han överlevt att han praktiserade sin hinduiska tro mycket hängivet. Även mamman var djupt troende hindu. När mannen var elva år skulle han bli bortgift med en flicka som föräldrarna valt ut, och när han protesterade fick han höra att om han sa nej skulle flickan tvingas leva som änka resten av livet, eftersom hon inte skulle kunna gifta sig efter att en gång varit bortlovad, och det slutade med att han sa ja. Mamman var en sträng person och hade svårt att behålla tjänstefolk, så giftermålet var ett sätt att få en tjänarinna i hushållet som inte kunde säga upp sig, och den planen – att offra sonens lycka för att få hjälp i hemmet – gjorde att han förlorade all tro på hinduismen och dess värderingar.
Motsägelsefullt nog hade han satts i katolsk skola, helt enkelt för att den höll högst standard, mot löfte att han inte skulle låta sig påverkas av den kristna tron, men bibellektionerna fick honom att tänka. Han skrev ett arbete om Matteusevangeliet, Markusevangeliet och Apostlagärningarna och tyckte att Jesus var så olik de gudar hans föräldrar tillbad.
Några år senare gjorde hans ansträngande livssituation honom deprimerad, vilket tog sig uttryck i att han inte längre kunde fokusera på läsning längre än ett par minuter. Det blev omöjligt att studera, och vanmakten blev så stark att han övervägde att ta sitt liv. Då vände han sig till Jesus. Han bad om att återfå förmågan att läsa, och om Jesus kunde hjälpa honom med det skulle han tro på honom. Efter den bönen gick han och la sig. Första dagen hände ingenting, inte andra dagen heller, men den tredje dagen upptäckte han att koncentrationen höll. Han mådde bättre och bättre och drog slutsatsen att han hade blivit bönhörd. Därmed började han tro på Jesus.
Eftersom hans föräldrar inte kunde acceptera att han var kristen kastade de ut honom, med fem rupier på fickan. Han vände sig till sin mormor och fick hundra rupier av henne, men det var en liten summa för en som både behövde mat och husrum. Livet förändrades när han kom i kontakt med en kristen, som öppnade sitt hem för honom. Han säsongsarbetade som badvakt och studerade den övriga tiden och insåg nu att han måste hämta sin fru, som var kvar i föräldrahemmet. Han bekymrade sig för att de var på så olika utbildningsnivå, en dålig förutsättning för ett jämlikt äktenskap, men ett sätt för henne att utöka sin bildning var att studera engelska under tiden mannen gick på bibelskola. Trots den extremt dåliga starten lever makarna i dag ett lyckligt liv tillsammans.
Berättelsen fortsatte med mannens föräldrars beslut att ta emot Jesus, båda alldeles vid livets slut, som för moderns del var ett självmord. Tragiska omständigheter tycktes ligga som en ständig skugga över familjen.
Det blev en lång livsberättelse vi fick ta del av, och med ingredienser som var oerhört främmande för våra svenska öron – och samtidigt har vi landat i samma tro.
Nio och en halv timme tog det för oss att åka buss mellan Pokhara och Kathmandu i går. När vi åkte i motsatt riktning en dryg vecka tidigare var det till en början ganska obehagligt att se stupet ner i dalen strax utanför vägen, sedan vande sig blicken och det var bara att lita på förarens skicklighet och omdöme, även om man instinktivt lutade inåt bergväggen då och då och tyckte att omkörningarna var i onödigaste laget. Den här gången var det inga större problem att speja ner i bråddjupet eller för den delen att nicka till emellanåt.
De sista timmarna kröp vi fram i en kö av bussar och lastbilar, och krypandet i sig är ju ett frustrationsmoment, men nu är det bevisat – när utsikten är intressant och sällskapet trevligt tröttnar jag inte på att åka buss. Det var inte långtråkigt en sekund och jag hade gärna fortsatt att dra runt på Kathmandus gator ett tag till, när det plötsligt och abrupt var dags att gå av vid en trottoarkant och stuva in hela gänget i taxibilar. Bilen där jag hamnade körde efter den med tre väskor på taket, min, Karins och längst bak Ericas röda, inte fastsatta på något sätt, och med tanke på hur vi svängde runt i trafiken, den branta backen uppåt och den sällan jämna asfalten tycktes det vara en tidsfråga innan väskorna skulle tumla ner i dammet och bli överkörda av oss.
Men inget hände. Vi och alla väskor kom fram till The Sacred Valley Home, där vi alla har samma rum som sist.
Till råga på allt hade bussen wifi (som fungerade ibland), precis som när vi åkte sträckan åt andra hållet. Brorsan hörde av sig från England under tiden vi slingrade runt i bergen och jag passade på att beställa en påse Phizzy Pig Tails från Marks & Spencer.
Theomis 