MMCCLXXVIII En svit i Doha

Här får man en hotellsvit på Plaza Inn, fullt jämförbar med min lägenhet i storlek, och kan utnyttja den i fyra timmar. Men att få sova, duscha och byta kläder under en mellanlandning är sällsynt, så jag är nöjd. Kontrasten mot luggslitna The Sacred Valley Home i Kathmandu var påtaglig, men Qatar är inte Nepal och jag vet vilket jag föredrar.

Men bäst är Sverige och där är vi snart.

MMCCLXXVII Till och med jag börjar få kläm på stan

Paus på hotellet. Några av oss har tillbringat förmiddagen i Kathmandus grannstad Patan, på andra sidan floden Bagmati, där vi har shoppat hantverk och ätit lunch. I taxin på väg tillbaka ålade vi oss genom trafikstockningarna längs med gator jag så smått börjar hitta eller åtminstone känna igen mig på (trots mitt starkt defekta lokalsinne) – det stora köpcentret Civil Mall och grönsaksförsäljarna nedanför gångbron, för att inte tala om Google Fashion Wear och Facebook Restaurant & Thakali Kitchen.

MMCCLXXVI Sista kvällen med gänget

Traditionell mat med traditionell musik och traditionell dans var sista programpunkten på sista heldagen i Nepal. Precis all mat under de här två veckorna (minus någon enstaka grönsak som jag inte är van vid och ett glas juice som smakade plåt) har varit hur smarrig som helst, men vad gäller klassisk nepalesisk cuisine tror jag att kvällens måltid tog priset. Så vällagat och smakrikt, extra många tillbehör till riset och linserna och ingenting var för starkt.

En höjdpunkt under kvällen inträffade redan i början. Efter att vi i vanlig ordning sjungit en nepalesisk tackbön före maten kom en man från ett annat bord fram och hälsade med den nepalesiska kristna hälsningen (som jag inte kan återge). Han sa att det var så roligt att höra en kristen sång och att personerna i hans sällskap, som jobbade på tyska ambassaden, också var kristna. Med ett ”God bless you!” gick han och satte sig igen på en av matsalens alla benlösa stolar i golvhöjd.

MMCCLXXV En livsberättelse på bibliotekstaket

Nu har jag skickat iväg den här selfien som bibliotekarien Durga ville ta och få mailad till sig, och jag har också fått ett fint svar. Vi besökte Aten Central Theological Library i går, Nepals enda teologiska bibliotek, med 21000 volymer, största delen på engelska.

Efter att ha lotsats runt mellan hyllorna satte vi oss på taket och fick te och föreståndaren för biblioteket blev ombedd av en i gruppen att berätta om sig själv. Vi har hört så många otroliga historier av kristna nepaleser och nu fick vi en till.

Mannens pappa hade varit gurkhasoldat under andra världskriget och var så tacksam att han överlevt att han praktiserade sin hinduiska tro mycket hängivet. Även mamman var djupt troende hindu. När mannen var elva år skulle han bli bortgift med en flicka som föräldrarna valt ut, och när han protesterade fick han höra att om han sa nej skulle flickan tvingas leva som änka resten av livet, eftersom hon inte skulle kunna gifta sig efter att en gång varit bortlovad, och det slutade med att han sa ja. Mamman var en sträng person och hade svårt att behålla tjänstefolk, så giftermålet var ett sätt att få en tjänarinna i hushållet som inte kunde säga upp sig, och den planen – att offra sonens lycka för att få hjälp i hemmet – gjorde att han förlorade all tro på hinduismen och dess värderingar.

Motsägelsefullt nog hade han satts i katolsk skola, helt enkelt för att den höll högst standard, mot löfte att han inte skulle låta sig påverkas av den kristna tron, men bibellektionerna fick honom att tänka. Han skrev ett arbete om Matteusevangeliet, Markusevangeliet och Apostlagärningarna och tyckte att Jesus var så olik de gudar hans föräldrar tillbad.

Några år senare gjorde hans ansträngande livssituation honom deprimerad, vilket tog sig uttryck i att han inte längre kunde fokusera på läsning längre än ett par minuter. Det blev omöjligt att studera, och vanmakten blev så stark att han övervägde att ta sitt liv. Då vände han sig till Jesus. Han bad om att återfå förmågan att läsa, och om Jesus kunde hjälpa honom med det skulle han tro på honom. Efter den bönen gick han och la sig. Första dagen hände ingenting, inte andra dagen heller, men den tredje dagen upptäckte han att koncentrationen höll. Han mådde bättre och bättre och drog slutsatsen att han hade blivit bönhörd. Därmed började han tro på Jesus.

Eftersom hans föräldrar inte kunde acceptera att han var kristen kastade de ut honom, med fem rupier på fickan. Han vände sig till sin mormor och fick hundra rupier av henne, men det var en liten summa för en som både behövde mat och husrum. Livet förändrades när han kom i kontakt med en kristen, som öppnade sitt hem för honom. Han säsongsarbetade som badvakt och studerade den övriga tiden och insåg nu att han måste hämta sin fru, som var kvar i föräldrahemmet. Han bekymrade sig för att de var på så olika utbildningsnivå, en dålig förutsättning för ett jämlikt äktenskap, men ett sätt för henne att utöka sin bildning var att studera engelska under tiden mannen gick på bibelskola. Trots den extremt dåliga starten lever makarna i dag ett lyckligt liv tillsammans.

Berättelsen fortsatte med mannens föräldrars beslut att ta emot Jesus, båda alldeles vid livets slut, som för moderns del var ett självmord. Tragiska omständigheter tycktes ligga som en ständig skugga över familjen.

Det blev en lång livsberättelse vi fick ta del av, och med ingredienser som var oerhört främmande för våra svenska öron – och samtidigt har vi landat i samma tro.

MMCCLXXIV Tillbaka till Kathmandu

Nio och en halv timme tog det för oss att åka buss mellan Pokhara och Kathmandu i går. När vi åkte i motsatt riktning en dryg vecka tidigare var det till en början ganska obehagligt att se stupet ner i dalen strax utanför vägen, sedan vande sig blicken och det var bara att lita på förarens skicklighet och omdöme, även om man instinktivt lutade inåt bergväggen då och då och tyckte att omkörningarna var i onödigaste laget. Den här gången var det inga större problem att speja ner i bråddjupet eller för den delen att nicka till emellanåt.

De sista timmarna kröp vi fram i en kö av bussar och lastbilar, och krypandet i sig är ju ett frustrationsmoment, men nu är det bevisat – när utsikten är intressant och sällskapet trevligt tröttnar jag inte på att åka buss. Det var inte långtråkigt en sekund och jag hade gärna fortsatt att dra runt på Kathmandus gator ett tag till, när det plötsligt var dags att gå av vid en trottoarkant och stuva in hela gänget i taxibilar. Bilen där jag hamnade körde efter den med tre väskor på taket, min, Karins och längst bak Ericas röda, inte fastsatta på något sätt, och med tanke på hur vi svängde runt i trafiken, den branta backen uppåt och den sällan jämna asfalten tycktes det vara en tidsfråga innan väskorna skulle tumla ner i dammet och bli överkörda av oss.

IMG_9392

Men inget hände. Vi och alla väskor kom fram till The Sacred Valley Home, där vi alla har samma rum som sist.

Till råga på allt hade bussen wifi (som fungerade ibland), precis som när vi åkte sträckan åt andra hållet. Brorsan hörde av sig från England under tiden vi slingrade runt i bergen och jag passade på att beställa en påse Phizzy Pig Tails från Marks & Spencer.

MMCCLXXIII Korsat Fewa Tal

”Jamen då går vi och sätter på oss lite smutsiga kläder då!” sa Susanna när vi hade ätit klart lunchen på Boomerang Restaurant, eftersom några av oss skulle ta en båt över sjön Fewa Tal och gå de väldigt, väldigt många trappstegen upp på berget där World Peace Pagoda står. Och hade man tagit på sig rena kläder för dagen fanns det ju ingen anledning att besudla dem mer än nödvändigt.

Vi fick en otroligt vilsam tur över vattnet, Susanna, Karin, Erica och jag, med sol och bara lite krus på sjön. Paddla slapp vi, det gjorde den medföljande paddlaren, som satt på den lilla båtens bakersta spets. En mängd båtar var strödda över sjön, med lokala tonåringar och tillresta grupper som knappast satt så stilla och tysta som vi, det var allt från skratt och skrän till dans, men spejade man ut åt sidorna bredde vattnet ut sig mot fridsamma berg som dolde sig i dimman. Hela paketet, med väntande paddlare under tiden vi besteg berget och gick tillbaka, hade ett så pass överkomligt pris att vi hann ta upp plånböckerna för att betala det per person.

MMCCLXXII Dagsexkursion

Gårdagen ägnades till största delen åt vandring mellan samhällen här vid sjöarna Rupa Tal och Begnas Tal. Eftersom jag själv nu också har drabbats av Kathmandusjukan (eller vad det nu är vi har fått de flesta av oss, med varierande symtom, hosta framför allt) var förutsättningarna sisådär, men att kliva in i vanliga människors vardagsmiljö på en för mig främmande plats är ju bland det bästa som finns.

Och vad dolde sig längst in på skolgården vi klev in på längs vägen om inte det lokala biblioteket! Det här är Hari Devi Neupane, bibliotekarie. Det lilla biblioteket servar både skolbarnen (två dagars lånetid) och resten av invånarna i grannskapet (tio dagars lånetid), och även turister är välkomna, det finns ett litet engelskspråkigt utbud. Hon beklagade röran – i och med att de befinner sig i en återuppbyggnadsprocess efter jordbävningen förra året har en massa lösa prylar hamnat i biblioteket.