Etikettarkiv: Litteratur

MCCCLXXV Deckarklichéer

Tyckte bloggposten ”Top Ten Clichés in Crime Fiction” på Mulholland Books sajt var rätt bra. Som nummer sju, ”The snitch as cannon fodder”:

You know that joke about how it was always the crewmembers in red shirts who were killed on Star Trek? In crime fiction it’s the snitch. They’re a safe kill—not so virtuous that we really feel bad, not so integral to the main cast that we’re terribly shocked. But they’ve usually got a strong enough relationship with the protagonist that you know some bloody vengeance is coming down the pike.

MCCCLXIV Release på release

Vilken kväll! Sista öppettimmen på Sturebibblan var det invigning av årets julkrubba och release av två julböcker. Fullt hus, Rose och Rebecka Lagercrantz och Torsten Wahlund med flera medverkade, med prat och musik och högläsning. Kollegan Lisbeth höll i programmet och var också den som skulle bli kvar med all städning och återmöblering, med tanke på att de inte var klara när jag och Nike smög ut från biblioteket vid stängning. Jag har själv alltför många gånger varit i samma situation, ensam i biblioteket med allt jobb när åhörarna gått därifrån, ofta ganska sent.

20131129-110638.jpg

Så varför var jag inte en schyst kollega och stannade kvar till the bitter end? Jo, jag hade redan för länge sedan antecknat ”Release Me” i kalendern, Kulturhusets återkommande evenemang där författare presenterar sina nya böcker. Förra gången jag var där pratade bland andra Bernt Hermele och Björn af Kleen om sina alster och Johanna Koljonen läste ur sin nya Novellix-novell Vellumbarnet. Den här gången var det Martina Montelius och Lars Berge som berättade om Främlingsleguanen respektive Kontorsninja, med flera pratgäster, och Karolina Ramqvist läste ur sin nya Novellix-novell Farväl, mitt kvinnofängelse.

Novellix-Lena, förlagets grundare och Sture biblioteks högt uppskattade samarbetspartner, var förstås på plats och supportade sina två författare – även Martina Montelius är representerad i novemberfyran med novellen Ulf gråter – och hon hade en uppsättning med alla fyra miniböcker i väskan som hon gav till mig. Jag var beredd att ta med dem till biblioteket, men de var en present. En mycket glad bibliotekarie vacklade ut på Plattan efter en lång arbetsdag och tog tunnelbanan hem.

20131129-110906.jpg

MCCCLVIII Kinesiska boktips

20131123-140649.jpgSå lyxigt att få kinesiska boktips av Anna Gustafsson Chen på Sture bibliotek. Hon berättade bara om böcker hon själv översatt till svenska och var därför mycket väl insatt i varje story och även om författaren och sammanhanget som boken skrivits i.

Ska man läsa Mo Yan och vill ha något som är lite humoristiskt kan man med fördel välja Ximen Nao och hans sju liv, tyckte Anna, berättelsen om godsägaren som återföds som olika djur. Flera av oss fastnade även för Att leva av Yu Hua, en sorglig men intressant berättelse som börjar på 50-talet och slutar på 90-talet och visar svängningarna i Kinas moderna historia.

Men allra mest intresserad blev jag av att läsa En handelsman i blod av samma författare, om en man som drygar ut kassan genom att sälja blod till det lokala sjukhuset. Anna berättade om hur blodtappning för försäljning, med smutsiga instrument, lett till stora aidsproblem i Kina, något som jag inte ens hört talas om.

Mot slutet pratade Anna en del om hur lite, och ganska ensidigt, man översätter från kinesiska till svenska. Det blir mest dystra romaner och ingen kinesisk science fiction, till exempel, som tydligen är något av en paradgren. Deckare, däremot, finns det politiska svårigheter kring, så det är en genre som inte växt sig särskilt stor. Efter boktipsprogrammets slut, när Anna just skulle gå, kunde jag ändå inte släppa frågan om vilka slags böcker vi aldrig får ta del av, och frågade vilken inhemsk litteratur som blir bästsäljare i Kina. Långa äventyrsserier, var svaret. Och de översätts aldrig till svenska? undrade jag. Nej, sa Anna, men det är de nog inte värda heller.

Mer kinesiska boktips på Annas blogg Bokberget.

MCCCXLVII Nu pratar vi om Kvinnan i rummet

Kvinnan_i_rummet_Sture
Om en vecka har vi en läsecirkelträff om Jussi Adler-Olsens Kvinnan i rummet på Sture bibliotek, men redan nu, och fram till en vecka efter träffen, kan man diskutera den i en digital bokcirkel på bokcirklar.se (öppet för alla, oavsett om man deltar i bibliotekets cirkelträff eller ej). Det är första gången vi testar detta, får se hur det faller ut.

MCCCXXXII 1700-talsroman på 1700-talskrog

20131024-230437.jpg
Förra veckans läsecirkelarrangemang var utformat på ett sätt som hade tilltalat mig om jag kommit som deltagare. Men vi tar det från början.

20131025-154058.jpg
Första gången jag kom i kontakt med The Stockholm Octavo var 17 december förra året, på McNally Jackson Books i New York, där jag såg den skyltad och förstås var tvungen att bläddra i den. Det är inte varje dag man stöter på en ny amerikansk roman om Gustav III.

Nästa gång var i april, när jag skrivit i min Stockholmsblogg om Comics Heavens seriecirkelträff under valven i en källare i Gamla stan. Inspirerad av detta skrev Cecilia Klynne, medbloggare på Vårt Kungsholmen, på vår bloggarsida på Facebook att hon börjat läsa The Stockholm Octavo på engelska, tyckte att den var svår och gärna ville ha en läsecirkelträff om den i ett källarvalv i Gamla stan. Då kommenterade Sophie Strömqvist, bloggare i samma gäng, att Damm Förlag, som hon jobbar på, skulle ge ut den på svenska i september.

Jag anade på en gång att det här med en läsecirkel inte bara skulle vara görligt, utan möjligt att utföra med stor finess. 1 september skulle vårt stockholmprofilerade Slussens bibliotek öppna i Stadsmuseet. Vi planerade naturligtvis att ha programverksamhet och vi samarbetar gärna med förlag. Och i Stadsmuseet – som visserligen inte ligger i Gamla stan, men mycket nära – finns det gamla valv.

Resultatet blev att Slussens bibliotek samarbetade med Damm Förlag på så sätt att de lät biblioteket sälja billiga böcker till de cirkeldeltagare som ville köpa istället för att låna och därefter var förlaget representerat på själva läsecirkelträffen. Källarstugan heter ett rum i Stadsmuseet där krogen Södra stadshuskällaren fanns från 1680 till 1849, om jag förstått saken rätt. Museet har återskapat miljön som den såg ut under den tid då madam Jöransson drev krogen, mellan 1743 och 1754, och det får man väl säga är nära nog när man väljer en lokal att ha läsecirkel i om en bok som utspelar sig på 1790-talet i Gamla stan och på Södermalm.

Jag tog med en bärbar dator till Källarstugan – trots att det utgjorde ett ohyggligt anakronistiskt inslag – för att vi skulle kunna se på förlagets boktrailer med en miniintervju med författaren, och när datorn nu ändå stod där, med högtalare ikopplade, letade jag upp en spellista med Bellman-visor på YouTube så att de stod på när kollegan Annika kom in med gruppen som hon hämtat från samlingsplatsen nere i biblioteket. Därmed var stämningen maximerad. Till och med chokladbitarna på bordet var genomtänkta – jag hade valt Mozartkulor, som visserligen skapades hundra år efter den tid vi läst om i boken, men det är ju i alla fall ett porträtt av 1700-talspersonen Mozart på omslagsfolien, med pudrad peruk och allt.

Efter en presentation av läsecirkelupplägget, det nya biblioteket, Källarstugan, oss bibliotekarier, de två förlagsrepresentanterna (Sophie samt bokens redaktör, Lovisa Karlsson Kjellin) och gruppens övriga deltagare och efter att vi sett trailern kunde vi börja prata om våra läsupplevelser. Cecilia – som var den allra första som anmälde sig – sa att hon egentligen inte var så intresserad av det här med att spå i kort, som är en viktig del av bokens handling, men att det mycket väl gick att uppskatta skildringen av det sena 1700-talets Stockholm ändå, och jag höll med precis. Intresset för spådomar och vidskeplighet i stort var typiskt för tiden och därför ett ganska naturligt inslag i en berättelse om det dagliga livet på 1790-talet för personer inom och utanför aristokratin och även kungligheter. Den som kan sin svenska historia vet dessutom vad som hände kungen 1792. Den ödesdigra maskeradbalen finns med i berättelsen, men naturligtvis med en fantasifull knorr.

Förlaget bidrog med bakgrundsinformation om författaren och bokens tillkomst – och framför allt intressanta detaljer om översättningen. Vi fick titta på korrespondens mellan författaren och översättaren, där de diskuterade detaljer kring namn på verkliga och fiktiva personer, Bellman-citat och vilka ämnen apotekare kunde tänkas ha använt vid den här tiden. Researchen verkar oerhört grundlig och jag tänker mig att det är svårare att översätta till svenska än till de övriga språk som boken redan hade översatts till. Förutom att adresser, årtal och personer ska stämma måste ord och namn klinga rätt och trovärdigt i svenska öron. Även om man inte är påläst på 1700-talets Stockholm tror jag att det märks om språket är alltför fantasifullt återgivet.

Om man ska klaga på något så vore det väl att två av sex deltagare fått förhinder och att två av de fyra som kom inte hade läst ut boken. När de två bibliotekarierna, de två förlagsrepresentanterna och två cirkeldeltagare är de som läst boken är det svårt att få till en bra balans i diskussionerna. Men medan det är cirkeldeltagarna som utgör själva läsecirkeln i vanliga fall blev det här ett helt annat slags samling, där deltagarna fick ventilera sina åsikter, jag och Annika lära oss hur en läsecirkelträff i museimiljö kan gå till och förlaget få input i form av läsaromdömen. Allihopa förkovrade vi oss i 1700-talshistoria med hjälp av rummet vi satt i och samtalet vi förde.

Själv uppskattar jag den alldeles vanliga läsecirkelformen enormt, då några personer sitter kring ett bord och pratar om en bok. Men det har jag varit med om så många gånger att jag tappat räkningen sedan länge. Den här kvällen, däremot, Slussens biblioteks allra första kvällsprogram, glömmer jag inte i första taget.

MCCCXX Boklunch på bibblan

20131017-172013.jpg
”Boklunch på bibblan” är ett koncept för presentationer av stockholmsböcker på Stadsbiblioteket. Vi var väldigt få som satt och lyssnade i går mellan tolv och ett, så jag blev ombedd att inte prata alltför uppenbart med mina kolleger Eva och Cecilia som arrangerade programmet utan istället agera okänd, intresserad biblioteksbesökare.

Men för att vara främling kände jag mig väldigt bekant med det mesta. Böckerna som presenterades var utgivna på Stockholmia förlag, vars representant berättade att de har lokaler i Stadsmuseet – det vet jag mycket väl, passerar deras rum flera gånger i veckan. Den första bokpresentationen hölls av Anna Götlind som skrivit Förbindelser, med den underrubrik som syns på skärmen ovan, och den av de fem kvinnorna hon valde att prata om under presentationen var ”vackra dalkullan”, Carin Ersdotter, som jag bekantade mig med ganska grundligt under arbetet med Stockholmskällan.

Bok nummer två var John Arthur Ekeberts Håll höjden!, där han fotodokumenterat sitt liv som hemlös. Några av bilderna är utställda på Stadsmuseet, precis vid personalhissen, så jag har sett dem många gånger, men det blev något helt annat att få en bakgrund till dem och till fotoprojektet. Med jämna mellanrum görs ju både böcker och utställningar och liknande satsningar där hemlösa och andra utsatta personer kommer till tals, men jag tror faktiskt att Johns sätt att berätta är den bästa approach jag hört. Det var sakligt, varken bittert eller förskönande, och så befriande enkelt och mänskligt. När han pratade om hur svårt det ibland är att se vem som är hemlös narkoman och vem som är förmögen och välanpassad kom en kommentar från publiken om att han ändå tycks prata om hemlösa som en viss grupp, en egen värld. Ja, det är väl inte så konstigt, svarade han. De hemlösa håller ihop på sin kant som så många andra samhällsgrupper. Att ett ”vi och de” uppstår behöver inte vara problematiskt alla gånger. Så tolkade i alla fall jag hans svar. Jag tror att vår ängslighet kring det ideologiska och politiskt korrekta skapar mer distans än insikt emellanåt.

Den tredje boken, Brottsplats Stockholm, om deckare i stockholmsmiljö, var den jag mest sett fram emot att få höra en presentation av, men författaren hade visst fått förhinder. Men jag misstänker att det gjorde att de två andra författarna fick mer tid. Det behövdes.

Under nästa boklunch, torsdagen 21 november, är det också tre böcker som ska presenteras, varav en är Tio levnadsberättelser – rapport från ett annat boende. En av de intervjuade är numera kollega till mig på Stadsmuseet.

MCCCXV Kärlek, vänskap, hat

20131013-233351.jpg
Måndagen 19 oktober 2009, för ganska precis fyra år sedan, ägde en läsecirkelträff rum på Sture bibliotek. Temat för träffarna var noveller, vilket biblioteket fortfarande satsar lite extra på, och just den här kvällen handlade det om novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro. Det kan ha varit AnnCharlotte jag ledde träffen tillsammans med, och jag vet att Jenny F var en av deltagarna.

Nu när Alice Munro är den i särklass mest efterfrågade författaren på biblioteken har vi förstås beställt extra exemplar av hennes böcker, men dels kan det dröja innan de dyker upp och dels kan vi just för närvarande knappast få för många, så jag bestämde mig för att skänka mitt pocketexemplar av Kärlek, vänskap, hat, som stått orört i ett skåp här hemma sedan hösten 2009.

Att döma av alla små strimlor av Post-it-lappar som stack upp ur den hade jag varit ytterst ambitiös inför träffen – det var då det, när Sturebibblan var nyöppnad och cirkelkonceptet nytt – och när jag tagit fram bokplasten i informationsdisken i eftermiddag började jag plocka ut dem. När jag bläddrade i boken hittade jag först mitt namn på insidan av frampärmen och klistrade för det med en av de smala, rosa lapparna. Sedan visade vidare bläddring att lapparna bara var toppen av isberget – på alla möjliga ställen i boken hade jag skrivit blyertsanteckningar i marginaler och andra tomma utrymmen, dragit streck, ritat stjärnor.

Då gav jag upp och tänkte om. Det skulle bli för jobbigt att återställa boken till utlåningsbart skick och det kändes också tråkigt att göra mig av med alla dokumenterade tankar, tolkningar och åsikter. Det jag i dag minns av läsningen är mina kritiska synpunkter, de detaljer jag inte förstod syftet med och uppfattade som krystade och påklistrade i de annars realistiska, vardagsnära berättelserna. En vacker dag kanske jag läser om den och tar del av min egen gamla läsning. Eller också kan jag låna ut den till någon som är nyfiken på hur den en gång lästes av en bibliotekarie vars omdömen avviker från Svenska Akademiens.