Etikettarkiv: Litteratur

MMXXX Måste bara läsa krigsdagböckerna snart

De senaste dagarna har det stått två reserverade exemplar av Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1939-1945 i hyllan vid informationsdisken på Östermalms bibliotek, exemplar som alltså ska hämtas av andra, men som jag har smygläst lite i under lugna stunder. Alltså, vilken skatt. Förutom att krigsutvecklingen blir påtaglig och begriplig – så begriplig den kan bli – i all sin tragik får man den lindgrenska skärpan och kvickheten på köpet.

Ur dagboksanteckningen 7 december 1939: ”Finland har vädjat till Nationernas Förbund men Molotov vägrar att delta i någon konferens. Ryssland är inte i krig med Finland, påstår den lille raringen, di håller bara på att befria det finska folket, som trilskas och vägrar låta sig befrias.”

MCMXCI De olästa

Här kommer några boktips, biblioteksböcker jag inte hunnit läsa, eller läsa ut, och som jag nu motvilligt skiljs ifrån inför semestern. Bättre att göra dem tillgängliga för andra när jag själv reser bort. Men snart tar jag hem dem igen!

MCMLXXXI En kines i Stockholm i början av 1900-talet och skateboardåkare i slutet

De två senaste böckerna jag lagt in som litteraturtips i Stockholmskällan har varit riktiga höjdare, på extremt olika sätt.

K’ang Yu-weis svenska resa 1904 är en liten bok utgiven 1970 som jag inte ens minns hur eller varför jag sökte fram i bibliotekskatalogen, men ett av ämnena vi satsar extra på i Stockholmskällan just nu är migration, och kinesen K’ang Yu-wei bodde faktiskt en tid i Stockholmstrakten. Boken skildrar hans första möte med Stockholm och Sverige, som han anlände till direkt från Norge. I början var det ganska underhållande att läsa om den kinesiska resenärens uppfattning om Norge som enkelt och tråkigt, vilket han befarat att Sverige också skulle vara, men så var inte fallet och hans lovord om Sverige, svenskarna och huvudstaden visste inga gränser! Här kunde man klippa ut något skojigt citat, tänkte jag, men så småningom kändes jämförelserna mellan norrmännen och de oändligt mycket mer utvecklade svenskarna tämligen osympatiska, så jag valde istället ett stycke text där Stockholm hyllas och Norge inte nämns. Men jämförelserna klingar snart av och beskrivningarna av de företeelser den mycket nyfikna K’ang Yu-wei ser och besöker i det tidiga 1900-talets Stockholm är riktigt intressanta och detaljerade utan att vara långrandiga.

Nyligen läste jag i en helt annan Stockholmshistorisk bok, från tidigt 1950-tal, att den som vill komma Stockholms historia nära bör ta del av utländska besökares reseskildringar från gångna tider. Deras geografiska utifrånperspektiv liknar vår tidsmässiga distans, på så sätt att de uppmärksammar och skriver ner det vardagliga som en tidsresenär också skulle ha noterat, men som 16- eller 1700-talets stockholmare själva inte skulle få för sig att dokumentera, och som vi därför inte så lätt hittar i inhemska texter från den tiden.

Här hittas litteraturtipset om K’ang Yu-weis svenska resa 1904. För övrigt trodde jag att kinesen i fråga var en vanlig, okänd kille som råkade gilla att se sig om i världen, men jag hade fel.

Nästa bok jag tog mig an var Sheraton years : Stockholm skateboarding 1990-1999, en fotobok som på sitt sätt kunde vara intressant, men som inte riktigt hade tillräckligt talande, bra bilder, enligt min uppfattning, för att de skulle kunna stå helt för sig själva utan vidare information om sammanhanget. Det fanns en text där i boken, i pyttestil på stora uppslag, precis så där otillgängligt utformad som fotoböckers texter brukar vara, och innehållsmässigt brukar de inte heller engagera något vidare, men det här visade sig vara ett undantag. Skateboardåkaren som stod bakom texten var inte bara insatt i ämnet utan en skribent på riktigt, och det han skrivit var inte bara läsbart utan riktigt bra. Den som vill ha en kort men personlig sammanfattning av vad som hände med skateboardkulturen i Stockholm i skarven 1989/1990 och de kommande åren bör alltså läsa den här.

MCMLXXI Kanada berättar

Två kanadensiska novellförfattare, en engelsk- och en fransktalande, och deras svenska översättare, som råkar vara Magdalena, och som också har en pågående utställning av foton från kanadensiska tunnelbanestationer där på Nacka Forum bibliotek. Programupplägget tilltalade mig mycket. Frågor och svar, högläsning på tre språk.

Anledningen till programmet och författarnas Sverigebesök är att novellantologin Kanada berättar: Minne av vatten just kommit ut i Tranans Berättarserie, som också är ett mycket tilltalande koncept – böcker som samlar noveller vars gemensamma nämnare är författarnas härkomst. En novell behöver inte nödvändigtvis skildra ett landskap, ett typiskt samhällsfenomen eller någon särskild sinnesstämning för att representera ett land. Är samtliga författare kanadensiska kommer novellantologin att säga något om Kanada.

MCMLIX Benjamin Button

”This is a fine place to keep a youngster of quiet tastes. With all this yelling and howling, I haven’t been able to get a wink of sleep. I asked for something to eat” — here his voice rose to a shrill note of protest — ”and they brought me a bottle of milk!”

Stackars Benjamin Button föds som 70-åring, en gnällig gammal gubbe som inte alls trivs tillsammans med de gastande små nyfödda på sjukhuset i Baltimore vid 1800-talets mitt.

I morgon står bland annat novellen om denne herre, Det sällsamma fallet Benjamin Button av F. Scott Fitzgerald, på programmet för läsecirkelkursens fjärde och sista träff och nu läser jag om den, på engelska den här gången. Den är otroligt skruvad och jag vet inte riktigt själv vad jag ska tycka om den. Idén är nog roligare än själva utförandet. Men jag kan ändra mig efter att ha manglat berättelsen tillsammans med kursdeltagarna.

MCML Årets seriefest

Solen sken under gårdagen, brorsan meddelade per sms att det var perfekt väder för att hjälpa grannen med altanbygge, och var var jag? På en författarintervju. Inomhus givetvis, på Bibliotek Plattan närmare bestämt, men det var inte vilken författarintervju som helst, utan en teckentolkad sådan, ledd av min kollega Patrik, kring en dövhistorisk seriebok.

Seriefestivalen ägde rum i helgen och jag fick in två scenprogram, varav det första var serieskaparen Viktor Jäderlunds, om hans bok Seger, som kommit ut i vår. Han är själv döv och hans serier kretsar ofta kring döva, humoristiskt eller allvarligt. Patrik, som genomförde sin första författarintervju med teckentolk, visade bilder ur boken i kronologisk ordning, varav den första såg ut att föreställa stenåldersmänniskor på jakt, som tack vare tecken kunde kommunicera med varandra på avstånd, och den sista visade Loreen sjungande Euphoria, vars teckentolkning fick uppmärksamhet också utanför rikets gränser. Har reserverat ett låneex.

Som trogen Stockholmsnatt-läsare ville jag förstås inte missa intervjun med Pelle Forshed och Stefan Thungren, som villigt erkände att tioårsjubilerande Stockholmsnatt till stor del handlar om dem själva, och Ellen Ekman, som gör Lilla Berlin, också inspirerad av – precis – henne själv. Och båda serierna skildrar alltså den där individualistiska hipsterkulturen som inga riktiga hipstrar säger sig vara en del av, för att de då skulle erkänna sin tillhörighet i ett förutsägbart kollektiv. Typ. Ett tacksamt storstadskulturellt fenomen att exponera och driva med.

De kategorier som det var kul att mingla runt bland där på Kulturhuset, förutom själva serieskaparna, var dels bibliotekskollegerna och dels de blåhåriga, piercade, tatuerade och allmänt brokiga seriefans som utgör en speciell estetisk upplevelse när de uppträder i flock.

MCMXLVIII Boostar min Jemenkunskap

Nu har har jag fått tag på ett låneex av Jemen är bra, reportageboken jag fick sådana förväntningar på när jag hörde författaren, Tanja Holm, presentera den på förlagsdagen för bibliotekspersonal i februari. De första sidorna har gett mersmak. Efter att nu ha läst Norrköpings Tidningars recension vill jag bara hem och fortsätta fördjupa mig i Jemen, som ju blivit så tragiskt aktuellt i media de senaste veckorna.

MCMXXVIII Britt-Marie lättar sitt hjärta

Här i huset lussade vi rätt så eftertryckligt. Vår Luciabrud var Alida, iförd sin bästa vita nattsärk med brodyr. Jag har ju nog egentligen föreställt mig, att en Lucia skulle vara något sprödare, att hon åtminstone inte borde väga över nittio kilo, men det kan ju vara någon gammal vanföreställning jag har, som jag väl får försöka få bukt med. Hur som helst så var det riktigt hemtrevligt att väckas av Alidas djupa om än något falska brösttoner, när hon klämde i med ”Sankta Lucia, ljusklara hägring”, så att taket höll på att lyfta sig, och bli serverad starkt kaffe och färska saffransbullar och pepparkakor på sängen. I Alidas fotspår och totalt bortskymd av hennes frodiga gestalt kom den lille stjärngossen Jerker med sockertoppshatt på huvet, och en tandlösare stjärngosse har nog aldrig skådats på norra halvklotet. Han hade lyckats bli av med två tänder till, sen jag såg honom sist. Jag visste inte, att barn kunde fälla så många tänder på en gång, men Jerker gör sin sak grundligt, det vill jag lova.

Efter att jag läst ut Kära Hinseberg av Ulla-Maria Andersson, en mer eller mindre självbiografisk 70-talsskildring om en ung kvinnlig förbrytare, behövde jag något kontrasterande trivsamt och tog till Astrid Lindgrens Britt-Marie lättar sitt hjärta. Det är 40-tal. Svensk småstad. Brevväxling mellan två tonårstjejer. Astrid Lindgrensk formuleringsfröjd.