Om en vecka har vi en läsecirkelträff om Jussi Adler-Olsens Kvinnan i rummet på Sture bibliotek, men redan nu, och fram till en vecka efter träffen, kan man diskutera den i en digital bokcirkel på bokcirklar.se (öppet för alla, oavsett om man deltar i bibliotekets cirkelträff eller ej). Det är första gången vi testar detta, får se hur det faller ut.
Etikettarkiv: Läsecirklar
MCCCXXXII 1700-talsroman på 1700-talskrog
Förra veckans läsecirkelarrangemang var utformat på ett sätt som hade tilltalat mig om jag kommit som deltagare. Men vi tar det från början.
Första gången jag kom i kontakt med The Stockholm Octavo var 17 december förra året, på McNally Jackson Books i New York, där jag såg den skyltad och förstås var tvungen att bläddra i den. Det är inte varje dag man stöter på en ny amerikansk roman om Gustav III.
Nästa gång var i april, när jag skrivit i min Stockholmsblogg om Comics Heavens seriecirkelträff under valven i en källare i Gamla stan. Inspirerad av detta skrev Cecilia Klynne, medbloggare på Vårt Kungsholmen, på vår bloggarsida på Facebook att hon börjat läsa The Stockholm Octavo på engelska, tyckte att den var svår och gärna ville ha en läsecirkelträff om den i ett källarvalv i Gamla stan. Då kommenterade Sophie Strömqvist, bloggare i samma gäng, att Damm Förlag, som hon jobbar på, skulle ge ut den på svenska i september.
Jag anade på en gång att det här med en läsecirkel inte bara skulle vara görligt, utan möjligt att utföra med stor finess. 1 september skulle vårt stockholmprofilerade Slussens bibliotek öppna i Stadsmuseet. Vi planerade naturligtvis att ha programverksamhet och vi samarbetar gärna med förlag. Och i Stadsmuseet – som visserligen inte ligger i Gamla stan, men mycket nära – finns det gamla valv.
Resultatet blev att Slussens bibliotek samarbetade med Damm Förlag på så sätt att de lät biblioteket sälja billiga böcker till de cirkeldeltagare som ville köpa istället för att låna och därefter var förlaget representerat på själva läsecirkelträffen. Källarstugan heter ett rum i Stadsmuseet där krogen Södra stadshuskällaren fanns från 1680 till 1849, om jag förstått saken rätt. Museet har återskapat miljön som den såg ut under den tid då madam Jöransson drev krogen, mellan 1743 och 1754, och det får man väl säga är nära nog när man väljer en lokal att ha läsecirkel i om en bok som utspelar sig på 1790-talet i Gamla stan och på Södermalm.
Jag tog med en bärbar dator till Källarstugan – trots att det utgjorde ett ohyggligt anakronistiskt inslag – för att vi skulle kunna se på förlagets boktrailer med en miniintervju med författaren, och när datorn nu ändå stod där, med högtalare ikopplade, letade jag upp en spellista med Bellman-visor på YouTube så att de stod på när kollegan Annika kom in med gruppen som hon hämtat från samlingsplatsen nere i biblioteket. Därmed var stämningen maximerad. Till och med chokladbitarna på bordet var genomtänkta – jag hade valt Mozartkulor, som visserligen skapades hundra år efter den tid vi läst om i boken, men det är ju i alla fall ett porträtt av 1700-talspersonen Mozart på omslagsfolien, med pudrad peruk och allt.
Efter en presentation av läsecirkelupplägget, det nya biblioteket, Källarstugan, oss bibliotekarier, de två förlagsrepresentanterna (Sophie samt bokens redaktör, Lovisa Karlsson Kjellin) och gruppens övriga deltagare och efter att vi sett trailern kunde vi börja prata om våra läsupplevelser. Cecilia – som var den allra första som anmälde sig – sa att hon egentligen inte var så intresserad av det här med att spå i kort, som är en viktig del av bokens handling, men att det mycket väl gick att uppskatta skildringen av det sena 1700-talets Stockholm ändå, och jag höll med precis. Intresset för spådomar och vidskeplighet i stort var typiskt för tiden och därför ett ganska naturligt inslag i en berättelse om det dagliga livet på 1790-talet för personer inom och utanför aristokratin och även kungligheter. Den som kan sin svenska historia vet dessutom vad som hände kungen 1792. Den ödesdigra maskeradbalen finns med i berättelsen, men naturligtvis med en fantasifull knorr.
Förlaget bidrog med bakgrundsinformation om författaren och bokens tillkomst – och framför allt intressanta detaljer om översättningen. Vi fick titta på korrespondens mellan författaren och översättaren, där de diskuterade detaljer kring namn på verkliga och fiktiva personer, Bellman-citat och vilka ämnen apotekare kunde tänkas ha använt vid den här tiden. Researchen verkar oerhört grundlig och jag tänker mig att det är svårare att översätta till svenska än till de övriga språk som boken redan hade översatts till. Förutom att adresser, årtal och personer ska stämma måste ord och namn klinga rätt och trovärdigt i svenska öron. Även om man inte är påläst på 1700-talets Stockholm tror jag att det märks om språket är alltför fantasifullt återgivet.
Om man ska klaga på något så vore det väl att två av sex deltagare fått förhinder och att två av de fyra som kom inte hade läst ut boken. När de två bibliotekarierna, de två förlagsrepresentanterna och två cirkeldeltagare är de som läst boken är det svårt att få till en bra balans i diskussionerna. Men medan det är cirkeldeltagarna som utgör själva läsecirkeln i vanliga fall blev det här ett helt annat slags samling, där deltagarna fick ventilera sina åsikter, jag och Annika lära oss hur en läsecirkelträff i museimiljö kan gå till och förlaget få input i form av läsaromdömen. Allihopa förkovrade vi oss i 1700-talshistoria med hjälp av rummet vi satt i och samtalet vi förde.
Själv uppskattar jag den alldeles vanliga läsecirkelformen enormt, då några personer sitter kring ett bord och pratar om en bok. Men det har jag varit med om så många gånger att jag tappat räkningen sedan länge. Den här kvällen, däremot, Slussens biblioteks allra första kvällsprogram, glömmer jag inte i första taget.
MCCCXXVII Förberedelser för läsecirkel om Gustav III:s Stockholm
I sällsynta fall funkar det att jobba hemifrån. Det här är arbetsmiljön för dagen. The Stockholm Octavo, som nyligen kommit på svenska, blir ämnet för Slussens biblioteks allra första läsecirkelträff, jag kämpar febrilt med att komma igenom den och kompletterar med boken som ligger där under fatet med en dansk Yankie Lakrids – Spåkvinnor och trollkarlar – minnen och anteckningar från Gustaf III:s Stockholm av Carl Forsstrand, andra upplagan, hundra år gammal i år. Inte mitt specialområde, precis, men det är just vad romanen handlar om.
Ur efterskriften sist i Carl Forsstrands bok:
Vid läsningen af de nu lämnade skildringarna om den gustavianska mysticismen, kommer nog mången till den uppfattningen, att Stockholm under de sista decennierna af 1700-talet måtte i ovanligare grad ha varit en härd för allehanda vidskepelse och vantro. Så var också utan tvifvel fallet, men man bör ihågkomma, att Sveriges hufvudstad i detta hänseende ingalunda stod ensam utan att likartade företeelser äfven förekommo i Europas större kulturcentra.
MCCCXV Kärlek, vänskap, hat
Måndagen 19 oktober 2009, för ganska precis fyra år sedan, ägde en läsecirkelträff rum på Sture bibliotek. Temat för träffarna var noveller, vilket biblioteket fortfarande satsar lite extra på, och just den här kvällen handlade det om novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro. Det kan ha varit AnnCharlotte jag ledde träffen tillsammans med, och jag vet att Jenny F var en av deltagarna.
Nu när Alice Munro är den i särklass mest efterfrågade författaren på biblioteken har vi förstås beställt extra exemplar av hennes böcker, men dels kan det dröja innan de dyker upp och dels kan vi just för närvarande knappast få för många, så jag bestämde mig för att skänka mitt pocketexemplar av Kärlek, vänskap, hat, som stått orört i ett skåp här hemma sedan hösten 2009.
Att döma av alla små strimlor av Post-it-lappar som stack upp ur den hade jag varit ytterst ambitiös inför träffen – det var då det, när Sturebibblan var nyöppnad och cirkelkonceptet nytt – och när jag tagit fram bokplasten i informationsdisken i eftermiddag började jag plocka ut dem. När jag bläddrade i boken hittade jag först mitt namn på insidan av frampärmen och klistrade för det med en av de smala, rosa lapparna. Sedan visade vidare bläddring att lapparna bara var toppen av isberget – på alla möjliga ställen i boken hade jag skrivit blyertsanteckningar i marginaler och andra tomma utrymmen, dragit streck, ritat stjärnor.
Då gav jag upp och tänkte om. Det skulle bli för jobbigt att återställa boken till utlåningsbart skick och det kändes också tråkigt att göra mig av med alla dokumenterade tankar, tolkningar och åsikter. Det jag i dag minns av läsningen är mina kritiska synpunkter, de detaljer jag inte förstod syftet med och uppfattade som krystade och påklistrade i de annars realistiska, vardagsnära berättelserna. En vacker dag kanske jag läser om den och tar del av min egen gamla läsning. Eller också kan jag låna ut den till någon som är nyfiken på hur den en gång lästes av en bibliotekarie vars omdömen avviker från Svenska Akademiens.
MCLXXVIII Dags att anmäla sig!
MCCLI Äntligen en salong i Humlan
I går kväll hade Sturebibblan den sista litterära salongen i sommareserien, den där vi är ute i Humlan vid vackert väder, vilket det bara var denna fjärde och sista gång. Jag stod kvar vid biblioteket och väntade in den sista deltagaren och det var dessvärre jag som hade fikakorgen, men när vi letat upp resten av gruppen satt de och mumsade på cupcakes som några unga tjejer i parken fått över och donerat.
Vi pratade om den korta men oerhört täta och intressanta Känslan av ett slut av Julian Barnes. Bokens sista stycke var starkt, tyckte min kollega, och ville att någon skulle läsa upp det. För en gångs skull fanns en yngre man med i gruppen, varför de äldre damerna i kör uppmanade honom att läsa högt. Bifogar åtta sekunders smygfilmning av detta med dåligt ljud.
MCCXXIII Kartan och landskapet
Av sommarens läsecirkelböcker var det Kartan och landskapet av Michel Houellebecq jag misstänkte skulle vara allra svårast, men på grund av de förväntningarna kändes det ändå överraskande enkelt att ta sig igenom den. Den kastar sig mellan genrer och svävar ibland ut i långa, ofta cyniska monologer om konst, livsfilosofi och politik, men om man höll tungan rätt i mun under läsningen var den egentligen inte svår att förstå. Därmed inte sagt att jag penetrerat alla lager, jag har snarare en stark känsla av att ha nuddat vid tolkningar och insikter i Houellebecqs värld som jag sedan inte kunde klämma fram när vi väl satt och diskuterade boken på Sture bibliotek. Ingen gav läsupplevelsen ett särskilt högt betyg, uppfattningen var i bästa fall blandad. Huvudpersonerna irriterade med sin ytlighet och totala brist på livsglädje, texten krävde hög läskoncentration och själva handlingen gick inte att greppa.
Jag tror man kan säga att gruppens åsikter utgick ifrån att romanen skulle vara mer som en roman och den visade sig vara alltför annorlunda. Den har belönats med det prestigefyllda franska Goncourt-priset och hyllats av recensenter för sitt språk och intressanta innehåll, och även om man inte håller med för fem öre (eller säg för tio euro, den mycket måttliga Goncourt-prissumman) finns det gott om aspekter att vända och vrida på. I korthet handlar boken om konstnären Jed Martin som möjligen är född samma år som jag, 1977, och som läsaren får följa under 2010-talet, i tillbakablickar till barndomsår och konstnärskarriärens början och fram till efter hans död, jag försökte räkna efter och fick bokens nutid till tidigast 2082. Jed lever i en närapå total ensamhet, som kanske är självvald och kanske betingad av ofrivilliga omständigheter i hans liv, men han gör vissa försök att närma sig sin far och så småningom även en karaktär vid namn Michel Houellebecq, som är författare och lever ett lika ensamt liv. Det är framför allt dessa tre eremitiska karaktärer som bjuder läsaren på sina uppfattningar om konsten och livet. Spelplatsen är för det mesta centrala Paris, vilket gör att Kartan och landskapet har beskrivits som en samtids- och framtidsvariant av den klassiska konstnärsromanen i klassiska parisiska miljöer.
Men uppbyggnaden är allt annat är klassisk och kanske är det mer intressant att prata om budskap än handling. Vad vill Houellebecq säga om det närapå relationslösa livet och inslag som dödshjälp, mord för pengar och utbredd prostitution – är det dit mänskligheten är på väg? Är det en sorglig, ömkansvärd eller bitter skildring? Är det något han förespråkar? Hur hänger ensamhet och konstnärligt utövande ihop?
Att boken inbjuder till långtgående tolkningar och att kulturförståsigpåare älskar att ge sig på dem är uppenbart. Därmed vill jag säga två saker. För det första att en debutant aldrig hade fått samma överväldigande positiva bemötande för exakt samma bok, eftersom uppfattningarna och tolkningarna av innehållet helt och hållet bygger på författarens redan etablerade ställning som provokatör. Med tanke på att ingen i läsecirkelgruppen hade läst något annat av Houellebecq och inte heller var pålästa på honom som person försökte vi låta romanen stå för sig själv, vilket inte förståsigpåarna har gjort. För det andra vill jag starkt rekommendera att man läser boken först och recensionerna sedan. I sin iver att plocka isär och sammanfatta avslöjar recensenterna samtliga avgörande vändningar, de delar av innehållet som ska överraska och faktiskt göra läsningen till en skönlitterär upplevelse.
MCCXIX Måsteläsning
Leder läsecirkel på tisdag kväll och hittar på tusen skäl att inte läsa, åtminstone inte den här boken. Men nu ska det bli av, har laddat här på balkongen. Ett tag, i alla fall. Medan det är tillräckligt ljust. Och tillräckligt varmt.
MCXLVI Två cirklar på en dag
De senaste nätterna har det blivit fyra, fem timmars sömn. Timmarna före och efter har jag läst inför dagens två läsecirklar, en som jag ledde med Helena på eftermiddagen på Östermalms bibliotek och en som jag ledde med Lisbeth på kvällen på Sture bibliotek.
Den ena boken, The Tiger’s Wife av Tea Obreht, började jag på för minst en vecka sedan och hoppades kunna avverka på några dagar, men Tea Obreht kan väldigt många engelska ord som inte jag kan, jag fick pausa för att slå upp de mest avgörande och även den övriga texten plöjde jag fram igenom med låg hastighet. När min medledare Lisbeth i kväll pratade om bokens miljöskildringar nämnde hon att just miljöskildringar är väldigt energikrävande läsning. Det är ett bra sätt att uttrycka saken, läsningen går inte bara långsamt, själva visualiseringen är extra ansträngande för hjärnan.
Lite före nio i går kväll läste jag ut den och började på roman nummer två, Svarta havet av Kéthévane Davrichewy, en 245 sidor lång bok på svenska med föredömligt tjocka marginaler. Efter kvälls- och morgonläsning hade jag tjugo sidor kvar som jag klämde under arbetsdagen.
The tiger’s wife utspelar sig i ett icke namngivet, krigsdrabbat balkanland, berättarglädjen är uppskruvad på max, persongalleriet är stort och varierat. Minnet av en nyligen avliden morfar står i centrum och de spännande historier han fört vidare till sin dotterdotter. Svarta havet utspelar sig i Georgien och Paris från tidigt 1900-tal fram till Berlinmurens fall, också här är det våldsamt och oroligt och farligt att vara politiskt aktiv georgier. Huvudpersonens familj är stor och med i berättelsen är hennes morföräldrar, föräldrar, syskon, kusiner, barn, barnbarn, barnbarnsbarn.
Om jag blandade ihop böckerna? Jag kan ha gjort det. På kvällscirkeln pratade jag om vidskepelsen att en hatt inte får ligga på en säng, men så här i efterhand undrar jag om den detaljen skulle ha hört hemma på eftermiddagscirkeln.
Hur som helst är mattheten och frihetskänslan stor och bragden är firad med lyxost.
MCXXII Bokcirkel med författarchatt
För några veckor sedan råkade jag se en Twitter-länk till ett blogginlägg på bokcirklar.se, som då gästbloggande författaren Mattias Edvardsson skrivit. Det var hans sista gästinlägg, där han skrev att om en grupp, som en bokcirkel eller en skolklass, hade läst hans debutroman Dit drömmar färdas för att dö ställde han gärna upp och var delaktig i en diskussion kring läsningen. Såvida man inte fanns i Skåne fick det ske via chatt.
Det här konceptet var för intressant för att missa. Jag kände visserligen inte till boken, men det spelade ingen roll. Anna B var den första jag frågade, hon hörde med sin syster Elin, sedan frågade jag Haralampos och Jonas – och alla svarade ja till att ingå i en bokcirkel. Vi hittade ett datum då alla kunde – vilket var i måndags – och jag hörde av mig till författaren som hakade på precis som utlovat.
Dit drömmar färdas för att dö är väldigt mycket dokumentärroman, trots förordets brasklappar om att karaktärerna är påhittade. Historien bygger på fallet Bobby, den tioåriga pojken som blev misshandlad till döds av sin mamma och styvpappa 2006, och är ett försök att hitta möjliga förklaringar till att det gick som det gick. Eftersom ett sådant här ovärdigt beteende inte bara uppstår av sig självt går författaren en generation tillbaka och beskriver hur pojkens – ”Sammys” – mormor och morfar kom till Sverige från Finland som arbetskraft på fabrik respektive varv, hur arbetslösheten slog till när tiderna förändrades, psykisk påfrestning, dövande alkohol, frustration och aggression, och Sammys mamma Liisas uppväxt i skuggan av föräldrarnas hopplöshet. Syftet är att visa att hungern efter bekräftelse har blivit så starkt koncentrerad hos Liisa att hon är beredd att göra vad som helst, till vilket pris som helst, för att få någon att bry sig om henne, även om det innebär att leva med en man som torterar henne och uppmanar henne att delta i tortyren av hennes son. Beskrivningen av tiden hos den våldsamma mannen ligger mycket nära den dokumentation som finns i rättegångshandlingarna.
Det var horribel läsning, och jag såg framför mig hur vi fem i bokcirkeln skulle sitta och sucka över världens ondska och oskyldiga barns sorgliga öden, men stämningen blev långt ifrån tung. Det var helt enkelt för trevligt bara att träffas i den här konstellationen (där jag kände alla men alla inte kände varandra). Vi samlades halv sju och hade en timme på oss att fika och prata om boken innan vi kopplade in författaren. Eller en knapp timme, vi väntade in Jonas som fått för sig att han skulle till en Anna Eriksson och gick och ringde på hos de två Eriksson som fanns i huset, men till slut hamnade han rätt.
Vi kom snabbt in i en diskussion om bokens tema, och det var omöjligt att låta bli att fokusera på sanningshalten. Hur mycket av handlingen hade författaren hittat på? Hade alla karaktärer verkliga förlagor? Hade han pratat med personerna i fråga? Hade någon av de verkliga personerna läst boken? Vi pratade också om hur det är att läsa en bok som man vet hur den slutar, i det här fallet med en total tragedi. Hur kan det ändå vara spännande, hur hålls intresset uppe?
När vi pratade sinsemellan handlade diskussionen åtminstone delvis om omdömen och upplevelser av läsningen, men när vi satte igång chatten passade vi på att ställa alla frågor som utan information från författaren skulle ha hängt i luften. På så sätt fyllde konceptet en uppenbar funktion. Det är lätt att jämföra med cirkelträffarna vi har på biblioteket, där den person i gruppen som sitter på mest information – om platsen där berättelsen utspelar sig, om ämnet, om tiden, om författaren – inte sällan får en expertroll och blir ombedd att berätta för nyfikna åhörare. Här kunde alla funderingar få fritt utlopp, vi skickade datorn mellan oss och turades om att ställa våra frågor, väntade in svar och läste det Mattias skrev högt. Med tanke på den tid det tog för oss själva och för honom att formulera samtalet i skrift hann vi dessutom ha parallella muntliga diskussioner, ofta livliga, både urspårade och gravallvarliga. Det går inte att förhålla sig känslomässigt neutral till ämnet.
Trots den extrema brutalitet vi blev inkastade i – en i gruppen orkade inte läsa ut boken – är jag väldigt glad över utfallet. Kommunikationen med författaren var bra, vi uppskattade verkligen hans feedback och han uppskattade vår, och själva gruppen blev också bra, så pass bra att vi pratar om en ny träff. Att diskutera läsning är oslagbart. Jag kan inte konstatera det ofta nog.
Theomis 