MDCCXCV Djupdykning i Hötorgets historia

Min näst sista arbetsdag på Slussens bibliotek. Jag började lite på måfå bläddra i en bok om Hötorget där i informationsdisken och den allra första bilden, ett foto taget 1855, gjorde mig förvirrad. Vad var det för väderstreck, gata, byggnader? Jag kollade kartor från olika tider på Stockholmskällan men fick bara fler frågor, så jag vände mig till Faktarumskollegan Maria, som inte kunde svara på rak arm, men tog fram både fler foton och böcker som bringade klarhet. Det här självklara nörderiet, bara utifrån en nyfiken undran, kommer jag att sakna. Det var Västra Hötorgsgatan, motsvarande en del av Kungsgatan, som syntes där intill torget.

Det ena ledde som vanligt till det andra, och snart läste jag i en av böckerna en dotters beskrivning av hur hennes mor brukade vara klädd under arbetet som köttmånglerska på Hötorget på 1880- och 1890-talet: ”På fötterna hade hon grova, höga kängor. Utanpå kängorna bar hon om vintrarna stickade damasker, långa som strumpor samt stora ryska galoscher av tjock kvalité med rött yllefoder. Utanpå galoscherna kunde hon ha halmskor.” (Sankt Eriks årsbok 1962, s. 103.) Hur kunde tanten gå?

Medan vi sökte information om Hötorgets historia åt vi fruktvarianten av Turkisk peppar, som Maria tagit med just för att vi två skulle bemanna i dag. Vi är båda svaga för Turkisk peppar (som egentligen är ett dåligt jobbgodis, med tanke på att man ofelbart behöver hjälpa en besökare just när man stoppat in en hård karamell i munnen).

Under andra hälften av öppettiden jobbade jag med Klas, som innan vi skildes åt gav mig ett nyårskort, i form av ett broderi han gjort som knappt fem år 1955. ”Jag la det i scannern”, sa han och förklarade att det föreställde en tunnelbanevagn (inte en buss, som man kan tro) och ett höghus i Vällingby.

Konstigt att den här tiden med de nygamla kollegerna, från mina år med Stockholmskällejobb, nästan är över.

MDCCLXXVI Vickan

Ett besök på Restaurang Victoria är tveksamt att jag hade gjort om jag inte haft en särskild anledning – som julbord med kollegerna. Det var helt okej, på julbordet var det knappast något som fattades på och man kunde ha överseende med det svarta paljettdraperiet och uttagsautomaten i lokalen. Framför allt var det förstås trevligt att umgås med kollegerna.

Och så är ju Vickan en Stockholmsinstitution, sedan 1884, läser jag på hemsidan, men mest är det väl känt som ett hett partyställe på 70-talet. Bockar av det på min mentala Stockholmshistoriska lista.

MDCCXLIII Anna på Galleri Korn

Stadsmuseikollegan Anna Seidevall-Byström har haft vernissage i dag på lilla Galleri Korn vid Hornstull. (Här ses den stolta konstnärinnan längst till höger.)

När man hämtat sig från förskräckelsen över den smått obehagliga docksamlingen mitt i rummet kan man med behållning titta på de små och stora fotografierna, också med docktema. Några blev sålda på stört.

MDCCXVI Å, Modiano!

1899885_10152525949238124_5532501353661350164_n

Kollegan Helena och jag stod klistrade vid informationsdiskens datorskärm på Slussens bibliotek 13.00, vi hade riggat upp små högtalare, klickat fram SVT:s direktsändning och hade samtidigt en mycket trevlig Ekot-reporters mikrofon framför oss. Vi misstänker att han valt biblioteket utifrån dess läge, för med vår Stockholmsprofil är vi ett av stans allra minst relevanta bibliotek i Nobelprissammanhang. Eller som kollegan Nike uttryckte det, att såvida det inte är Strindberg som får priset postumt kan vi vara säkra på att årets Nobelpristagare inte finns representerad i våra hyllor.

Innan reportern kom gick vi igenom listan över eventuellt Nobelprisvärdiga författare som folk satsar pengar på och som sägs vara oväntat pålitlig. När vi pratade om vilka vi faktiskt läst sa frankofilen Helena att Patrick Modiano, som stod ganska långt ner på listan, tyckte hon om, så hon hoppades på honom – och därmed tjoade hon också till lite extra när det var hans namn Peter Englund nämnde.

Reportern var schyst nog att prata med oss båda, men nu var det ju Helena som faktiskt läst författaren i fråga. När det var färdigintervjuat och reportern packade ihop sig, eller med andra ord tog av sig hörlurarna och tog undan sin mikrofonförsedda iPhone, nämnde jag att nu är nog samtliga Stockholms stadsbiblioteks Modiano-exemplar utlånade och reservationsköerna börjar växa sig långa. Det där lät kul, tyckte reportern, så Helena började visa på skärmen hur många som reserverat de olika titlarna, en siffra som ökade bara under de sekunder då hon klickade runt.

Precis i början av Ekot kvart i fem trodde reportern att det här lilla reportaget skulle vara med, och det skulle det ha varit också, om inte ett helt annat inslag dragit igång, som tycktes handla om EU och engelsk politik. Nyhetspresentatören hördes snart igen: “Det där var fel inslag, vi hör något på engelska, vi vet inte vad det är, vi skulle till ett bibliotek i Stockholm för att höra hur det lät när Nobelpriset i litteratur tillkännagavs klockan ett i dag”, varpå Peter Englunds röst hörs och Helenas utrop. Mitt bidrag i inslaget var ett glatt ”Å!” i bakgrunden.

Det betydde alltså inte: ”Å, Modiano, en värdig vinnare!” utan: ”Å! Det var ju den där författaren som Helena gillade!”

MDCXII Sen present

När en kollega som glömt ens födelsedag fyller ett sådant här vackert paket med godsaker … Jag känner mig oerhört väl kompenserad. Tack, Helena, bästa möjliga kollega!

MDLXXXIX En sista kantarelltoast var

Det är högst motvilligt jag släpper iväg kollegan AnnCharlotte på föräldraledighet. Vi som är i full färd med att förändra och förbättra hela Stockholms stadsbibliotek. Ja ja. Hon kommer ju tillbaka. Vi hann i alla fall äta frukost på Kaffe så här sista dagen och planerar att ses och äta middag snart. Det är då, när man äter och pratar, som man smider de bästa planerna.

MCDLXXVII Ärtigaste museikollegans skodon för dagen

MCDXXXV Fika och Munro

Just nu på Sturebibblan: Biblioteksdatasystemet krånglar, lånedatorerna krånglar, skrivaren krånglar. Efter att ha jonglerat problemen och besökarna och försökt hitta alternativa lösningar ett slag har jag nu lämnat över informationsdisken till Lisbeth, som förgyllt min just nu pågående arbetsrumstid med två bitar pistagechoklad. Här sitter jag och läser Alice Munro-novellen ”Miles City, Montana” på engelska och svenska parallellt. Den litterära salongen på torsdag kväll är fullbokad och flera av namnen är nya för mig. Precis så ska det se ut!

MCCCLXXXVI Ytterligare en nygammal kollega

Det här kan ha varit den lugnaste dagen sedan Slussens bibliotek öppnade för tre och en halv månad sedan. I synnerhet kvällen. Trevligt nog jobbade jag med Anna, som jag hade ganska mycket med att göra under åren runt 00-talets mitt, då vi båda jobbade med att bygga upp Stockholmskällan och dessutom ingick i en bokcirkel bestående av fyra Stockholmskällemedarbetare och en av dessas kusin. Nu har hon blivit en i raden av personer på Stadsmuseet som jag återknyter kontakten med i och med Slussens biblioteks tillblivelse i deras hus.

Eftersom vi knappt hade några besökare satt vi och pratade, viskande då det faktiskt satt någon där och studerade och högt när det slutligen var helt tomt, om allt från Indien till Englands och Sveriges kungahus. Roligast var Annas beskrivning av pepparkakshuset hon gjort i år, tema krubba i dagens Betlehem. ”Där finns bilar, en kamel och Smarties som ska föreställa smaklösa kulörta lampor. Och min man ska göra ett Jesusbarn av en mandel.”

MCCCXLIX Sådant man gör på jobbet

En på det hela taget intressant arbetsdag.

– Jag och mina fyra kolleger som går om varandra på Slussens bibliotek har för första gången någonsin haft ett möte för just oss fem. Vi pratade praktikaliteter, men hade också ett hyfsat långt pass för stockholmsboktips. Väldigt matnyttigt och ett effektivt sätt att bredda sin bokbank. Ungdomsböcker, romaner, gamla och nya fackböcker.

– Inför ett kommande evenemang för bibliotekarier blev jag nyligen ombedd att fundera ut någon lämplig gäst och mitt förslag var ”Arga bibliotekstanten”. För den som inte känner till fenomenet: Arga bibliotekstanten var tidigare en blogg där den anonyma bloggaren skrev om sin biblioteksvardag, ofta lite småelakt, men väldigt roligt och medryckande och med skyhög igenkänningsfaktor för oss i samma bransch och säkert för alla som möter besökare/kunder/gäster i sitt jobb, eller bara delar bibliotekariehumorn. Numera är uppdateringarna lite annorlunda, men består fortfarande av bok- och bibliotekslustigheter, på Facebook (profil respektive sida) och Twitter. (Den som vill läsa de gamla skildringarna av allt från rara till odrägliga – mest odrägliga – biblioteksbesökare kan förstås fortfarande ta del av bloggposterna i ämnet. Tro mig, saker och ting har inte förändrats sedan 2011.) Hur som helst. Arga bibliotekstanten är fortfarande helt anonym och min idé var att bjuda in henne via Skype, antingen som ett samtal med ljud och icke avslöjande bild eller också chatt. Vilken kommunikationsvariant det blir är ännu inte bestämt, men hon säger att hon ställer upp! Det var en kul känsla att skicka meddelanden fram och tillbaka under eftermiddagen, med en för många känd person som man inte vet vem det är.

– Anna tittade in på en fika på Kafé Ryssgården. Trevligt med sällskap. God äppelpaj. Notera den läckra tröjan med guld från Rosie.

– Under dagen blev jag uppringd av en dam som jobbat i Faktarummet på Stadsmuseet på 70-talet och nu ville skänka en del av sina privata stockholmsböcker. En Faktarumskollega hade redan hämtat det hon tyckte var intressant för dem, och så var jag välkommen som representant för Slussens bibliotek att kolla om något av det som var kvar skulle passa i vårt bestånd. Damen och hennes man, båda över 80, tog emot i sin lägenhet på Åsögatan och jag blev visad in i salongen (hade lägenheten varit min hade i alla fall jag kallat det rummet salongen) där böckerna låg på ett bord. Jag valde ut en trave, några standardverk och några äldre, udda publikationer som kan vara kul som kuriosa. Men allra bäst i sammanhanget var besöket i salongen hos det rara äldre paret.

Theomis

Gläds åt det som varit, hoppas på det som kommer. Nuet är försumbart.

Etikettarkiv: Kolleger