Etikettarkiv: Jobbet

Nördinvasion

I dag, under i princip alla sex öppettimmar, har biblioteket kryllat av unga människor med blått hår, yviga rosetter och mössor med teddybjörnsöron. Det har varit cosplaytävling, mangaquiz, en biblioteksquest inbegripande guldböcker och chiffer med flera aktiviteter, under rubriken NördCon. Å ena sidan är det upplyftande att se klungvis med enstusiastiska barn, tonåringar och unga vuxna både i rotundan och på barn- och ungdomsavdelningen. Å andra sidan insåg jag snart hur lyckligt lottad jag var som tillbringade stora delar av dagen i ljudbibliotekets informationsdisk, dit sorlet inte nådde, och jag är glad att morgondagens aktivitet är isländsk sagostund klockan två.

Men rotundan var superfin med sin massiva ljusdekoration.

Origamibokmärke

I går kväll, när jag och kollegerna J och H basade över Stadsbibliotekets övre plan fram till stängning klockan nio, tog H fram en ask med vikta, hjärtprydda bokmärken. Ibland kan hon inte sluta pyssla, sa hon, och det här var ett sådant tillfälle. Ur samlingen delade hon ut bokmärken till sina kolleger lagom till alla hjärtans dag. Visst är de fina?

Rums-Mums-Mums

I går ställde jag fram ett fat Mums-Mums till oss som delar rum 631 på Stadsbiblioteket, nästan enbart för nöjet att på en skylt bredvid kunna skriva:

RUMS-
MUMS-
MUMS

Vi funderade på hur länge de funnits och kollade upp – sedan 1933. Från Wikipedia: ”Den avvikelse som förekommit är att de under andra världskriget, på grund av den dåvarande brödransoneringen, inte hade kex i botten, utan en rund, oätbar pappskiva.”

Folk på jobbet

Nu har det nya bildspelet med foton från Stockholmskällan visats på skärmen på Stadsbibliotekets entréplan några dagar. Temat är ”Folk på jobbet” och bilderna spänner från sekelskiftet 1900 till 1970-tal, mestadels från Stockholms innerstad. Det är omöjligt att veta hur mycket det tittas på och uppskattas. Själv tycker jag i alla fall att det blev ganska intressant.

Här ser vi en SL-anställd bussförare 1976, biskop Odd Hagen på Sveriges första drive-in-gudstjänst 1957, en vaselininsmord spårvagnsförare i snöväder 1908 och personal och barn vid Observatorielundens parklek 1962.

Orions caesarsallad och annat fulländat

Fyra timmar i Stockholms stadsbiblioteks kundtjänst. Det gällde böcker, räkningar, bibliotekens advokatjour, nedladdning av e-media, öppettider och förskolemorgon. De flesta var trevliga, några ringde fel. En skulle till polisen i Täby.

Passet var långt, men sedan kunde jag ta lunch och eftermiddagen var pass- och mötesfri. Det kändes nästan misstänkt lugnt. Vad kunde jag ha glömt? Någon brådskande redigering på biblioteket.se? En programaffisch som borde ha satts upp i går? Någon mailfråga om Stockholmskällan som lämnats obesvarad? Missförstå mig inte, det finns alltid saker att göra på ett underbemannat bibliotek, alltid, men just den här fredagseftermiddagen på just mitt bord var ingenting akut. Så jag tog extralång lunch med en caesarsallad på Orion.

Den är nästan för lyxig. Stor. Mycket caesardressing, parmesan och varm kyckling. Små baguettebitar vid sidan om med tapenade på kalamataoliver. Paradisiskt. Min fredagsstämning var så monumental att jag la till en biskvi som efterrätt, det tog emot när salladen väl var slut, men jag lyckades. Åt med chokladkladdiga fingrar medan jag såg bokvideor på YouTube.

Fick en ny vän också.

Tillbaka vid skrivbordet skrev jag klart en boktipstext om en ny bok om Ringvägen, hjälpte en kollega exportera en sms-konversation och plockade med lite annat innan jag gick till Lakritsroten och köpte Lakrids by Bülows ”Coffee Kieni”, violchoklad från Malmö chokladfabrik och finska favoriten Lakritsi Toffee Palat från Brunberg. Sedan mötte jag SB och JH utanför Odenplans station för vidare promenad till tapasrestaurang. Drömfredag.

Brev från Balram i Bangalore till premiärministern i Kina

Apparently, sir, you Chinese are far ahead of us in every respect, except that you don’t have entrepreneurs. And our nation, though it has no drinking water, electricity, sewage system, public transportation, sense of hygiene, discipline, courtesy, or punctuality, does have entrepreneurs.

Mellan två pass i informationsdisken tog jag en fika och satte mig i en av husets Asplund-soffor med nästa veckas olästa läsecirkelbok, The White Tiger. Terminens första träff i läsecirkelserien ”Lysande utsikter” äger rum på onsdag, och sex dagar är precis lagom framförhållning för en troligen inte alltför svår roman på lite under 300 sidor. Sedan fick jag sällskap i den lilla glasbur i kontorslandskapet där soffan står och hann inte längre än till början av sidan 3, men det verkar lovande, jag skrattade inombords redan på sidan 2. Där står texten ovan, en beskrivning av Indien med en synnerligen svepande och fördomsfull anstrykning, men jag kunde inte låta bli att hoppas att det förebådar en sarkastiskt humoristisk historia. Vi får se.

Tillbaka till historien i framtiden

För att inte vara pysselmänniska hade jag bra roligt i eftermiddag, när Stockholmskällan hade visionsmöte. Jag såg materialbordet och tänkte ”Jag vill bygga Stadshuset!”, innan min grupp (jag, en museichef, en programmerare, en lärare och en arkivarie) ens bestämt vilken historieupplevelse vi skulle visionera fram. Sedan byggde jag slottet Tre kronor, av ett vitt A4-papper och rosa Post-Its, som passade bättre med själva epoken. (I övrigt föreställer tablån nämligen ett VR-spel om Kalmarunionens upplösning på 1500-talet, men det ser ju vem som helst.) När det nu stod ett jättelikt Stadshus längs Gamla stans strandlinje kallade vi historiespelet kontrafaktiskt.

De sju grupperna, med ett antal blandade Stockholmskällemedarbetare i varje, hade i uppdrag att presentera en digital historieupplevelse anpassad för varsin persona och möjlig, i vår fantasi, att realisera 2030. De flesta föreställde sig något som liknade tidsresor, i vårt fall ett spel som kunde passa vår persona Lukas, 13 år, och andra gemensamma nämnare för flera grupper var diskussionen om verifierbar sanning och möjlighet att dela sina historieupplevelser med andra.

Tills vidare får man hålla tillgodo med ordinarie Stockholmskällan, där tidsresorna sker med hjälp av stilla och rörlig bild, texter, kartor och föremål.

Två från Facksal 4, en från Facksal 1

Fortsätter utveckla skyltningen i Stadsbibliotekets rotunda. På skylthyllan med personalens skönlitterära tips smyger jag nu in en del böcker från facksalarna, sådana som mycket väl kan uppskattas av den annars romaninriktade läsaren, som Astrid Lindgrens dagböcker, Louis Armstrongs memoarer eller Åsne Seierstads reportage. (Ska jag vara ärlig är det är inte enbart en läsningsvidgande strategi. Det har också att göra med att mina favoritböcker, som jag helst tipsar om, för det mesta tillhör något facksignum.)

Poesiantologier du inte visste fanns

Just nu försöker jag hålla igång tre skylthyllor i rotundan – personalens tips (där vi var tre kolleger som tog ett grepp och började från noll för en vecka sedan), Nobelprishyllan och poesiantologihyllan. Poesin är enklast.

Tidigare fanns det ett helt gäng poesiansvariga i huset som jobbade med Poesibazaren (vårt showroom för de senaste par årens diktsamlingar), arrangerade en ganska stor mängd program och också, antar jag, tog hand om poesiskylthyllorna i rotundan. På ena halvan ställs nya diktsamlingar, över den andra står det ”Tema”, men det har inte direkt upprätthållits på sista tiden. I samband med att vi blev radikalt färre medarbetare på Stadsbiblioteket försvann de mest aktiva poesibibliotekarierna och nu är det min kollega M som i princip har tagit över hela skutan.

Det som gläder mig mest är att programmet ”Månadens diksamling” fortsätter – första tillfället för året är 26 februari – och vad gäller skyltningen är jag själv numera indragen. M och jag har gjort upp en temaplan för de kommande månaderna och jag började enkelt med ”poesiantologier du inte visste fanns”. Det rör sig visserligen mer än man kanske tror på poesiavdelningen, men just den här temaskyltningen är kanske mer rolig än lockande för hemlån. Just nu står där bland annat dikter från Beckomberga, tågpoesi, en limericksamling, svensk poesi rörande Italien och ett antal antologier som blir intressanta bara för att de representerar en annan tid. Att hitta temaenliga böcker att skylta med är lätt som en plätt, antologier står för sig både i hyllan i rotundan och nere i magasinet och det är bara att plocka de som ser roliga ut, och det skulle förvåna mig om det blir luckor på skylthyllan i alltför snabb takt. Men blir det huggsexa om tågpoesi och åttiotiotalsdikter är ingen gladare än jag.

Personaltipsen och romaner av Nobelpristagare går däremot som smör. Det är inte alltid lätt att veta vad som funkar. Vissa genomarbetade och – tycker man själv – frestande bokutställningar står orörda tills man ger upp och byter ut dem, medan andra skyltningar, som den rad av matchande tunna Dostojevskij-böcker jag satte fram häromveckan, försvinner i ett nafs.

2020 års Stockholm läser-bok har avslöjats

Så var det avslöjat – 2020 års Stockholm läser-bok är Den högsta kasten av Carina Rydberg. Äntligen slipper man fundera på vad man säger till vem, när man omgärdas av kolleger varav vissa vet och vissa inte och man har tystnadsplikt i flera månader.

I kväll ägde tillkännagivandet rum på Stadsbiblioteket, typiskt nog på min lediga dag, men jag tog mig dit och var på plats delvis som besökare och delvis som extraresurs. För andra året i rad har en bok av en nu levande författare valts, vilket gör evenemanget roligare, om vederbörande deltar (och det vet ju faktiskt inte publiken något om innan det avslöjas). Det var mycket folk för att vara ett så här hemlighetsfullt evenemang och jag tror att det såldes en del signerade böcker.