MCCXLII Avsked på ett tag

20130816-093746.jpg
Det blev en skön balkongkväll i går. Kollegan Helena har jobbat hela Kulturfestivalveckan på barnområdet och var tvärtrött på tillverkning av ärtmaracas, och jag var också ganska slut efter mer än sju timmar sång och dans och skrän och skrål från uppträdanden och publik i Festivalbibliotekets omedelbara närhet. Varma mackor, varsin ginger ale, jasminte och Ben & Jerry’s. Vi var också överens om att mörka kvällar är bättre än ljusa samt om Hermans historias förträfflighet.

I dag lämnade jag Festivalbiblioteket en stund och gick upp till barnområdet och såg det superpopulära maracaspysslet med egna ögon. Barn och föräldrar satte ihop och pyntade sina maracas på löpande band och Helena höll ett vakande öga över produktionen. Det hade varit väldigt trevligt att efter titten kunna säga ”hej då, vi ses nästa vecka”, men nästa vecka åker Helena till Frankrike där hon ska läsa franska i fyra månader. Mycket tråkigt för oss i Östermalmsenheten, men roligt för Helena. Lite avis är jag också.

MCCXLI En dag på Festivalbiblioteket

20130816-072146.jpg
Festivalbiblioteket finns på samma plats i år som under förra årets Kulturfestival, nämligen i Brunkebergsporten, utrymmet under tak utanför Kulturhusets huvudentré, men känslan och funktionen är helt annorlunda. I stället för ett slags kiosk som vi stod i i fjol har vi nu en trappliknande sittmöbel med kuddar och lite böcker på, och med tanke på att kanske fem foodtrucks, naturligtvis utan sittplatser, står uppradade några meter bort blir biblioteket för 95 % av dess besökare en uteservering där det av någon anledning ligger böcker i vägen här och var. Och förstår man inte att man är i ett bibliotek har man ingen anledning att bry sig om bibliotekspersonal, så vi har inte mycket att göra där vi går omkring i våra röda mantlar och marknadsför höstens hjältetema. Räddningen är frågesporten som sitter på ett staffli och faktiskt lockar till sig en hel del förbipasserande, särskilt om man påpekar att det finns priser att vinna.

Men eftersom vi har en scen precis intill får vi i alla fall regelbunden underhållning, allt från opera till Kulturskolans dansuppvisning och traditionella spelemän med folkdanslag, men bäst var ändå Hoola Schoola, rockringsworkshop för stora och små. Prestigelös rörelseglädje.

MCCXXXIII Fjolårets personal hälsar välkomna till Festivalbiblioteket

Festivalbibliotek
Här står Laila, jag och Salomon (besökande glassätare, annars kollega) och representerar Stockholms stadsbiblioteks Festivalbibliotek. Bilden är förstås från förra årets Kulturfestival, men jag tror att det blir en liknande personalsammansättning i år. Själv finns jag på plats på torsdag och fredag nästa vecka (15 och 16 augusti).

MCCXXIII Kartan och landskapet

houellebecq-michel-kartan-och-landskapetAv sommarens läsecirkelböcker var det Kartan och landskapet av Michel Houellebecq jag misstänkte skulle vara allra svårast, men på grund av de förväntningarna kändes det ändå överraskande enkelt att ta sig igenom den. Den kastar sig mellan genrer och svävar ibland ut i långa, ofta cyniska monologer om konst, livsfilosofi och politik, men om man höll tungan rätt i mun under läsningen var den egentligen inte svår att förstå. Därmed inte sagt att jag penetrerat alla lager, jag har snarare en stark känsla av att ha nuddat vid tolkningar och insikter i Houellebecqs värld som jag sedan inte kunde klämma fram när vi väl satt och diskuterade boken på Sture bibliotek. Ingen gav läsupplevelsen ett särskilt högt betyg, uppfattningen var i bästa fall blandad. Huvudpersonerna irriterade med sin ytlighet och totala brist på livsglädje, texten krävde hög läskoncentration och själva handlingen gick inte att greppa.

Jag tror man kan säga att gruppens åsikter utgick ifrån att romanen skulle vara mer som en roman och den visade sig vara alltför annorlunda. Den har belönats med det prestigefyllda franska Goncourt-priset och hyllats av recensenter för sitt språk och intressanta innehåll, och även om man inte håller med för fem öre (eller säg för tio euro, den mycket måttliga Goncourt-prissumman) finns det gott om aspekter att vända och vrida på. I korthet handlar boken om konstnären Jed Martin som möjligen är född samma år som jag, 1977, och som läsaren får följa under 2010-talet, i tillbakablickar till barndomsår och konstnärskarriärens början och fram till efter hans död, jag försökte räkna efter och fick bokens nutid till tidigast 2082. Jed lever i en närapå total ensamhet, som kanske är självvald och kanske betingad av ofrivilliga omständigheter i hans liv, men han gör vissa försök att närma sig sin far och så småningom även en karaktär vid namn Michel Houellebecq, som är författare och lever ett lika ensamt liv. Det är framför allt dessa tre eremitiska karaktärer som bjuder läsaren på sina uppfattningar om konsten och livet. Spelplatsen är för det mesta centrala Paris, vilket gör att Kartan och landskapet har beskrivits som en samtids- och framtidsvariant av den klassiska konstnärsromanen i klassiska parisiska miljöer.

Men uppbyggnaden är allt annat är klassisk och kanske är det mer intressant att prata om budskap än handling. Vad vill Houellebecq säga om det närapå relationslösa livet och inslag som dödshjälp, mord för pengar och utbredd prostitution – är det dit mänskligheten är på väg? Är det en sorglig, ömkansvärd eller bitter skildring? Är det något han förespråkar? Hur hänger ensamhet och konstnärligt utövande ihop?

Att boken inbjuder till långtgående tolkningar och att kulturförståsigpåare älskar att ge sig på dem är uppenbart. Därmed vill jag säga två saker. För det första att en debutant aldrig hade fått samma överväldigande positiva bemötande för exakt samma bok, eftersom uppfattningarna och tolkningarna av innehållet helt och hållet bygger på författarens redan etablerade ställning som provokatör. Med tanke på att ingen i läsecirkelgruppen hade läst något annat av Houellebecq och inte heller var pålästa på honom som person försökte vi låta romanen stå för sig själv, vilket inte förståsigpåarna har gjort. För det andra vill jag starkt rekommendera att man läser boken först och recensionerna sedan. I sin iver att plocka isär och sammanfatta avslöjar recensenterna samtliga avgörande vändningar, de delar av innehållet som ska överraska och faktiskt göra läsningen till en skönlitterär upplevelse.

MCCXXII Back in business på Östermalmstorgs tunnelbanestation

20130729-235852.jpg
Första öppetdagen på Sture bibliotek efter sommarstängningen. Besökarna var glada och tillströmningen jämn under hela dagen. Så här var det att jobba:

1. Massor av böcker återlämnade på andra bibliotek under de senaste fyra veckorna skulle tas omhand, liksom ganska många paket nyinköpta böcker.

2. Jag blir barnsligt lycklig över att gå ner en trappa till Espresso House och dricka latte macchiato med vanilj köpt med personalrabatt.

3. Efter lunch kom hundfotografen Melissa de Sieni Patalano och hennes man och satte upp bilder. Voilà, ny utställning!

4. Dagens lagom bibliotekariemässiga outfit.

MCCVIII Biblioteksassistent Lena

20130719-005338.jpg
När jag i förrgår upptäckte att bibliotekets sommarjobbare hade lyckats felmärka sju hyllmeter böcker var det nog bra för min mentala hälsa att jag inte såg det jag såg i dag, nämligen att böckerna efter märkning satts upp hipp som happ. Alfabetiseringen, som jag kämpade för att hålla i toppskick på stockholmshyllan, är ett minne blott.

Dryga sex timmar tillbringade jag på Gamla stans bibliotek i dag och den allra största delen av tiden ägnades åt ommärkning. Under kanske en timmes tid gjorde Lena mig sällskap och tog sig också an några hylldecimeter böcker, medan vi pratade resor och drack te.

MCCVI Ska det bli ordentligt gjort får man göra det själv

20130716-235715.jpg
När jag kom in på igenbommade Gamla stans bibliotek i eftermiddag och gick längst in till Stockholmshyllan höll jag på att bli gråtfärdig. Våra två tonåriga sommarjobbare hade arbetat flitigt med bokmärkning under tiden jag var borta på semester, men mina instruktioner hade missuppfattats. Ryggmärkningen med skylinemotiv såg inte ut som en skyline, det såg ut som hyllmeter efter hyllmeter av galen bergochdalbana. Alla klisterremsor satt på olika höjd. Insidesmärkningen verkar de ha fått till rätt bra, men summan av kardemumman är nog dessvärre att de stjälpt snarare än hjälpt. (På grund av missuppfattningen och inget annat, de var jätteduktiga och trevliga och har nu jobbat klart hos oss.)

Särskilt efter att jag gjort några egna hyllmeter korrekt märkta böcker förstod jag att jag inte kan låta den slumpmässiga märkningen vara kvar. Alla remsor måste tas bort och flyttas eller, om de går sönder, bytas ut. Ett drygt arbete. I morgon och i övermorgon har jag några avsatta timmar för märkning. Jag ska försöka komma ihåg att ta med ett par små högtalare från Östermalms bibliotek i morgon, så att jag kan fortsätta mitt Ella Fitzgerald-maraton från mobilen (om jag inte byter till Nat King Cole) med mindre skrällighet, och så fika, kanske Hershey’s-choklad, som jag har skåpen fulla av just nu.

En och en halv månad kvar tills böckerna ska stå i sina nya hyllor på Slussens bibliotek.