Så här härligt uttrycker sig Stockholms stadsbiblioteks nya chef eller, som vi säger, stadsbibliotekarie Katti Hoflin i senaste numret av vår virtuella personaltidning Biblioteksnytt:

Ofta får jag frågan om jag oroar mig för bibliotekens framtid. Mitt svar är: Inte ett dugg. Detta har ofta med okunskap att göra. Tittar man närmare är biblioteken långt före många andra institutioner när det gäller att ha örat mot samtiden. Vi människor vill mötas. Vi behöver platser där jag kan ha ena handen i min globala digitala gemenskap samtidigt som jag kan samtala om lokala fenomen med andra medborgare.

Helt sant, ur vissa perspektiv. Halvsant ur andra, både beroende på stora lokala variationer (kommuner, enskilda bibliotek och, om man ska vara alldeles uppriktig, personalgruppers ambitionsnivå) och på just den där okunskapen. Den som inte vet hur bibliotek kan användas använder inte bibliotek och jag tror att icke-användandet är en stor utvecklingsstoppande faktor.

Det finns många som älskar bibliotek. Bland de mest passionerade är de som gick till biblioteket som barn, som har ljuva minnen av fullmatade bokhyllor och en snäll tant med en datumstämpel och som inte satt sin fot på ett bibliotek sedan 60-, 70-, 80-, 90-talet, när nu barndomen inträffade. Men de ryter gärna till när bibliotek hotas, eftersom biblioteken är så viktiga, bara inte för just dem, sedan länge. De som själva fått barn då? Nja, numera har de ju råd att köpa böcker. Vissa blir åter biblioteksbesökare som daglediga pensionärer, för att de är bokslukare, för att de är ensamma eller för att de är i behov av assistans när det gäller digitala frågor, allt från att skriva ut ett mail till att ladda ner en e-bok.

Den sammanlagda bilden är att biblioteken är till för vissa grupper, för att inte säga svaga grupper. De ovan nämnda, nya svenskar som behöver SFI-relaterad litteratur och för den delen studenter som hellre ockuperar bord på biblioteken än hemma i studentrummen. Om man inte faller inom någon av grupperna tycks chansen vara mycket mindre att man känner att biblioteket är till för mig.

Det är klart att bibliotekens insatser för grupperna i fråga är viktiga, vi är ålagda att prioritera dem och den service vi erbjuder hade knappast gått att få någon annanstans, åtminstone inte kostnadsfritt. Men jag tror också att biblioteken blir bättre om de får vara till för alla. Då blir det på riktigt en mötesplats, då behåller biblioteken och bibliotekspersonalen sin spets och då skulle det bli mycket mindre prat om biblioteket som en hotad institution.

Man måste naturligtvis inte nyttja bibliotekens service, men man bör känna till och känna sig som den målgrupp man faktiskt är för allt det vi erbjuder. Stora mängder skön- och facklitteratur i diverse tryckta och digitala format, läsecirklar, föreläsningar, författarträffar, konstutställningar, släktforskningsintroduktioner och språkcaféer på alla möjliga språk – du är välkommen att ta del av alltihop och behöver inte betala en krona!

Och vad mer, bibliotekskortet ger exempelvis tillgång till hundraprocentiga digitala versioner av Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, The Guardian, Le Monde och uppåt tusen andra tidningar varenda dag. I mobilen på tunnelbanan. Kostnadsfritt.

Hur ska vi få den genomsnittliga förvärvsarbetande stockholmaren mellan 25 och 55 att känna sig tilltalad av biblioteksservice? Åtminstone på mina bibliotek (och det gäller nog de flesta) har vi utomordentligt gott självförtroende när det gäller kvaliteten på utbudet av både litteratur och evenemang och våra gemensamma digitala tjänster. Det är inte där det brister. Det är vår myspysimage som ställer till det, att biblioteket är så bra för att det är konstant, den snälla tanten sitter fortfarande där, det är tryggt, charmigt, ett ställe man gick till för länge sedan och som är så bra för folk som det är lite synd om.