I går började officiellt Sture biblioteks Hjalmar Söderberg-vår med konceptet ”bokcirkel inför publik”. Två av oss Sture-kolleger, Helena och jag, förstås, och Linn Bäckström från Novellix utgjorde en bokcirkelpanel och var efteråt ganska överens om att upplägget funkade bra – först presentation av Söderberg-våren och sedan av Novellix Söderberg-utgivning, därefter en sammanfattning av novellen, diskussion oss tre emellan om olika aspekter på berättelsen och ett bildspel med sekelskiftesfoton som visade de förekommande Stockholmsmiljöerna. Sedan släppte vi in vår lilla publik, jag vet inte exakt hur många de blev, kanske tolv. Att ha läst novellen i förväg var frivilligt, det var helt okej att komma och lyssna annars också, men alla utom två eller tre personer hade läst den och flertalet ville bidra till samtalet. Det gillar vi skarpt. Och Helena, som är den av oss som mest och bäst läser in symbolik i litteratur och i allt möjligt annat, konstaterade förstås vid mitt fotoarrangemang med novellen och fatet med överbliven bjudchoklad att vi under Söderberg-våren har ”tre praliner kvar”.

Den första av dem slukade vi i morse. Då besökte vi Thielska galleriet före öppningsdags, vilket innebar att vi fick kliva in genom den här lilla sagodörren varpå vi blev insläppta genom huvudentrén av en man som gick och sopade utanför. Där inne hade vi stämt möte med Patrik Steorn, intendent, som vi intervjuade i Söderberg-rummet, om sakerna som finns i det gästrum där Söderberg bodde i perioder hemma hos paret Thiel och om vänskapen och mecenatskapet mellan Hjalmar – eller Hjalle – och Ernest.

Under den senaste veckan eller så har jag läst Söderberg-biografin En ganska spräcklig ängel, som till stora delar bygger på brev. Den säger inte mycket om den litteratur han producerade men desto mer om Hjalmar Söderberg själv och hans kvinnor och barn, och för den som är intresserad av hans privatliv, i Stockholm och Köpenhamn och på diverse badorter, kan boken verkligen rekommenderas. Den är förhållandevis nätt och lättläst. Bland annat beskrivs hur Hjalle och hans danska hustru Emilie bor i en lägenhet med utsikt mot Ørstedsparken, min favorit bland Köpenhamns parker, och av intendenten fick vi veta att den lilla chiffonjén i Söderberg-rummet kommer från dödsboet, alltså lägenheten i Köpenhamn. Varken Helena eller jag kunde låta bli att peta lite på den.

Enligt uppgift var Söderberg inte så förtjust i det här porträttet målat av Gerda Wallander. Det var för likt.

Efter intervjun med Patrik Steorn, enkelt inspelad med en iPhone, satt Helena och jag kvar i rummet på varsin museipall vid ett lågt bokskåp där vi la mobilen och spelade in oss själva när vi pratade om fyra Söderberg-historietter, ”Tuschritningen”, ”Spleen”, ”En kopp te” och ”Duggregnet”. Eftersom den käre Hjalmar och jag har så olika livsåskådningar var det inte alldeles okomplicerat att relatera till missmodet över livets meningslöshet, vältrandet i ovissheten och maktlösheten och den allmänna nedstämdhet och då och då framsprängande galenskap som karakteriserar hans huvudpersoner. Men det gör det inte till sämre litteratur.

Det var svårt att fatta sig kort och Stadsbibliotekets stackars ljudtekniker kommer att få uppgiften att klippa ihop och klippa bort och förtäta där det plötsligt blir tyst – vi är inga proffsiga pratare i den meningen – men vi hoppas att det i slutänden blir en hjälpligt lyssningsbar podd.

Efter att ha avslutat inspelningen tog vi ett litet varv i de folktomma rummen och när vi gick ut hade Thielska galleriet just öppnat för dagen.