MMCCVI Alla kan äta julbord

För ett par timmar sedan kom jag igenom alla avsnitt av julkalendern, ”Tusen år till julafton”. Man skulle kunna gå loss på åsikter, omdömen och analyser, men jag nöjer mig med att säga att underhållningsvärdet höll mig intresserad i 24 avsnitt, och det är länge sedan jag såg en komplett julkalender som vuxen. Senast var nog 1997, när jag som tjugoåring gick upp tidigt (tyckte jag, som student) och tittade på Pelle Svanslös på morgnarna. Jag bodde ju trots allt i Uppsala. Och hur det var på 90-talet blev jag påmind om i julkalenderns avsnitt 23.

Främsta anledningen till att jag började titta på årets julkalender är förstås att jag gillar Historieätarna, vilket också gjorde mig intresserad av att för första gången i livet äta julbord någon annanstans än hemma, utan att en arbetsgivare varit inblandad.

I juli bokade Jenny F och jag biljetter till Lotta Lundgrens och Erik Haags show “Alla kan äta julbord”, inklusive själva julbordet, på Artipelag och runt halv fem lördagen 14 december – samma dag som jag var med och tillredde julbord för hemlösa – klev vi på en av flera gula, chartrade bussar på Vasagatan. När vi var framme där ute i obygden myllrade massor av folk in i det spatiösa museet, först till glöggserveringen och sedan fick man ta plats i den stora salen med många och långa långbord. Av någon anledning tog det lång tid för personalen att komma fram till var någonstans vi och några till skulle sitta, bordsnumren saknades i listan just vid våra namn och en aning bekymrad hann man bli, skulle de kanske behöva sätta in ett extrabord i någon vrå? Men till slut leddes vi till våra platser – nästan längst fram vid estraden. Framförhållningens förtjänst, får man anta.

Själva föreställningen gick i stort sett ut på att berätta julbordets historia, inte så mycket om specifika rätter, men vilka principer som gjort att ett julbord är ett julbord. Framför allt blir en rätt en julbordsrätt när den gått från populär festmat till ratad mat, till exempel lutfisken, men man ändå inte riktigt vill överge den. Ibland har kändisar som Carl Larsson och Tore Wretman satt sina spår, den förstnämnda för att han i en julbordsmålning gav en stor skinka en prominent plats, vilket folk tog efter, och den senare för att han skapat ordning och fason på bufféätandet genom att skapa olika “turer”, där den första är sillen, och så vidare, och så vidare. Om jag förstod Lotta och Erik rätt, de svävade ut i allt möjligt annat också. En hel del under bältet, vissa saker rätt oskyldigt roliga, andra galet osmakliga – någonstans är man väl mentalt förberedd om man går på deras show, men jag begriper ändå inte poängen. Varför välja billig humor när man kan välja smart? Men de är intressanta personligheter och på det stora hela var det riktigt underhållande.

Det mesta av maten serverades vid bordet. De små portionerna dukades fram för grupper om sex personer, så vi två och fyra till skickade runt sillburkar, senapsburkar, grisfötter (premiär för mig), en potatiskarott som jag brände mig något vansinnigt på och en massa annat, medan andra delikatesser som ost och små köttbitar togs från en gemensam bräda lagd över två små trädstubbar på bordet. Det var trevliga och ytterst sociala människor vi hamnat vid, så det var enkelt att utgöra ett portionssällskap. Den varma maten serverades som buffé, men till skillnad från den bordsserverade var den dåligt beräknad, mycket var slut när Jenny och jag kom fram i kön, så när det var dags för den andra buffén, desserterna, störtade vi fram och kunde ta för oss så mycket vi ville av saffranspannkaka, äppelkaka, mjuk pepparkaka, klenäter och det mesta man kunde önska sig i dessertväg, medan konfekten kom till bordet på ett litet våningsfat. Maten skulle motsvara ett julbord 1907, men jag tror att de tänjt lite på gränserna när de serverade flortunna små flak av mörk choklad med ett rött pulver på, sannolikt frystorkade hallon eller jordgubbar, och små kuber av ljus fudge. Sammantaget var det ett riktigt bra julbord med vällagad mat, bara bestående av klassiska rätter men ändå väldigt omfattande. De många men små matbitarna visade tydligt att poängen var att uppleva smaker, inte att glufsa i sig av det man gillar mest.

Av oss sex var Jenny och jag sist kvar. Vi pratade lite med servitrisen när hon kom för att duka av, hon arbetade också som konstguide och verkade älska sitt jobb. En bra stund talade hon mycket varmt om både konsten och maten, beskrev vad man kunde se för utställningar och vilka fina bakverk som kom från det egna bageriet. Och ja, nu har vi varit på Artipelag, men någon konst har vi inte sett och heller inte de vackra omgivningarna, för det var förstås becksvart redan när vi kom dit. Det får bli en annan gång.

Så här såg det ut.

MXXI Hermans historia: Svenska Ostindiska Compagniet

3895”Resan runt Afrika till Kanton tog ungefär sju månader. Det var trångt ombord i den tropiska värmen, för där skulle inte bara finnas plats för de över hundra besättningsmännen. Fartygen medförde också en stor mängd levande djur. På ett av dem, skeppet Finland, har man registrerat följande menageri: 3 oxar, 1 ko, 26 får, 13 svin, 60 gäss, 58 ankor, 60 kalkoner och 172 höns. Djuren åts upp på vägen. Därför fanns det vid Godahoppsudden utrymme för förstärkning från boernas bondgårdar, och på Java inköptes 7 bufflar, 400 höns, 72 änder, 6 getter, 24 sköldpaddor.”

Herman Lindqvists 90-talsprogram om olika delar av Sveriges historia är riktiga favoriter. I bokhyllan står också åtta av hans böcker i serien ”Historien om Sverige”, där man kan hitta stycken som återkommer i programmen, som det ovan. Just nu tittar jag parallellt på den amerikanska historiska serien  ”America – The Story of Us”, som börjar med de första västerländska bosättarna och deras möten med indianerna, och trots att jag är mer intresserad av vad som hände lite längre fram i historien kommer jag nog inte att orka följa med så långt. Det första och enda program jag sett är outhärdligt flashigt, med högt tempo i musik och klipp och skådespelare som återger våldsamma episoder med mesta möjliga flåsiga dramatik. Nä, tacka vet jag Herman, som inlevelsefullt men seriöst berättar om hur det var när det begav sig, där han står posterad på en stockholmsgata eller ute på en hed eller i en exotisk hamn.

Just avsnitten om Svenska Ostindiska Compagniet är inte de jag tycker mest om i serien, men de är intressanta på sitt sätt. Till viss del handlar det om specifika levnadsöden, men mest är det en beskrivning av affärsverksamheten i stora drag, hur de svenska skeppen tog med sig spanska silvermynt till kineserna och på hemvägen fyllde lastutrymmet med porslin, te, konsthantverk och annat, hur pengar tjänades av högdjuren och enkla sjömäns liv sattes på spel, vad besättningen sysslade med ombord och iland. Med dåtidens språkbruk kallades allt kinesiskt indiskt, och, vilket jag tyckte var omåttligt skojigt, alla affärs- och myndighetsmän i Kina var olika slags mandariner. Jag fnittrade hysteriskt varje gång det pratades om diverse överstemandariner och den högt respekterade tullmandarinen.

CMLXXVII En piga bland pigor

917742364XSer man på, Ester Blenda Nordströms En piga bland pigor gavs ut på nytt i höstas.

När jag var ny och grön på Stadsbiblioteket sommaren 2001 och tillbringade många timmar i magasinet var det omöjligt att inte ramla över gamla glömda guldkorn. En piga bland pigor från 1915 vill jag minnas att jag inte hittade direkt utan indirekt, efter att jag sett den nämnd i någon annan bok, där det också stod om den protesterande skriften Ett pennskaft som piga. När den unga journalisten Nordström wallraffade som piga och skrev om sina upplevelser i Svenska Dagbladet var en av de porträtterade husbonden själv, som mestadels låg på sofflocket. Husbonden Anton Holtz (eller ”bonn i Taninge”) blev synnerligen upprörd när han fick veta hur det låg till och hur han framställts, så han skrev egna texter och skickade in till Svenska Dagbladet, om hur han självklart förstått att det inte alls var någon riktig piga de fått till gården, med tanke på hennes bristande kunskaper, och att han inte legat på kökssoffan av lathet utan för att han ådragit sig en skada. Texterna publicerades aldrig och därför gav han ut Ett pennskaft som piga som en svarsskrift.

Ester Blenda Nordströms rapporter från den lantliga vardagen ur pigperspektiv – en redigerad sammanställning av hennes artiklar i Svenska Dagbladet – är det allra närmaste jag kommit vanligt svenskt landsbygdsliv för hundra år sedan. Även om företeelserna är främmande är skildringen så modern, färgstark, levande och detaljrik att det aldrig är svårt att se precis det Ester Blenda såg.

Det borde fler få uppleva, och det gläder mig att boken nu gjorts tillgänglig igen – vilket gått mig helt förbi. Det kom in en tjej på Gamla stans bibliotek någon gång under hösten och ville ha lästips, och det var ett sådant där sällsynt tillfälle då man som bibliotekarie har en besökare framför sig som tycks dela ens smak ganska så på pricken. Utifrån vad hon frågade efter anade jag att hon skulle uppskatta En piga bland pigor, och när jag skulle lägga in en reservation kunde jag inte tro mina ögon då jag såg att den numera var inköpt till en lång rad bibliotek men inte var inne någonstans, och att det dessutom var ett antal reservanter på kö. Nu först förstår jag.

Den som vill ha smakprov kan läsa textutdrag i Excerpten.

CCIV Kungsholmslitteraturen


Vilken fröjd att stå och botanisera i Stadsbibblans magasin för stockholmslitteratur i går och ta hem en trave böcker om Kungsholmen. I morse blev det ett blogginlägg om tunnelbanehistoria på Vårt Kungsholmens sajt och under lunchen satt jag och fördjupade mig i gamla kopparstick och andra bilder i Fogelströms 300 år på Kungsholmen från 1972. Det har hänt mycket på 300 år (eller 340 år) och det är en utmaning att orientera sig i bilderna. Kvarnar där hus ska stå, ringlande staket som inte har någon motsvarighet i dag, långa broar ut i vattnet som täckte mycket större yta än nu, kala kullar, skog i bakgrunden.

Känns som den gamla goda tiden när jag höll på som mest intensivt med att fylla Stockholmskällans databas med intressanta poster. Då fick man plöja böcker. En liten bråkdel av informationen blev kvar innanför pannbenet och längtar efter mer.

CXCIII Sånt som hänt på Kungsholmen

I går fick jag mina inloggningsuppgifter och skrev ett första inlägg i min sprillans nya historiskt inriktade blogg på Vårt Kungsholmens hemsida. Hur ett typiskt ordinarie inlägg kommer att se ut får väl utkristallisera sig så småningom, men dagens text handlade om att det är precis 88 år sedan Stadshusets invigdes. Ta gärna en titt och säg vad du tycker! Jag tar med glädje emot synpunkter och önskemål.